Under de senaste 30-40 åren, så har gluten blivit ett av våra mest omdiskuterade ämnen inom näring och medicinska frågor. Antalet personer med diagnostiserad celiaki har ökat och samtidigt upplever många människor att symtombilden förbättras när de tar bort gluten ur kosten, trots att provtagning visar negativt för celiaki.
En sak jag funderar mycket på är hur vår moderna livsmedelsproduktion har påverkat hur människan tål spannmål? Och vilken roll spelar tarmbarriären, immunförsvaret och bekämpningsmedel som används vid odling av spannmål?
Gluten är ett samlingsnamn för flera proteiner i vete, råg och korn. Den mest studerade delen är gliadin. Gluten och gliadin är alltså inte samma sak, utan gluten är ett samlingsnamn för flera olika proteiner som finns i vete. De två huvudgrupperna är gliadiner som bidrar till degens töjbarhet och gluteniner som bidrar till degens elasticitet och styrka.
När man talar om glutenkänslighet eller celiaki är det ofta gliadin som får mest uppmärksamhet eftersom flera av de immunreaktioner som är kopplade till celiaki kan utlösas av specifika fragment av gliadin. Personer med celiaki kan exempelvis få aktiverat immunsystem och en autoimmun reaktion som skadar tunntarmen vid intag av gliadin.
Gliadin kan även påverka tarmens barriärfunktion genom att stimulera frisättning av zonulin, ett protein som har som uppgift att reglera de täta fogar (tight junctions) som finns mellan tarmcellerna. När den funktionen inte fungerar så ökar tarmens genomsläpplighet vilket kan bidra till inflammatoriska processer och immunförsvarsreaktioner hos patienter som inte uppvisar celiaki vid provtagning. Gliadin påverkar alltså inte bara de patienter som har fastslaget glutenintolerans.
Inom funktionsmedicin är läckande tarm ett känt begrepp sedan många år, men inom skolmedicin har det länge avfärdats som alternativmedicin. Men numera, gudskelov, så råder ingen vetenskaplig tvekan om att ökad intestinal permeabilitet existerar dvs att olika faktorer kan öka tarmens genomsläpplighet.
Inom funktionsmedicin, så ses ofta ökad tarmpermeabilitet som en viktig orsak till många kroniska sjukdomar, framförallt bakom inflammatoriska processer. Skillnaden är att funktionsmedicin ser tarmen som orsak till en lång rad besvär och sjukdomar, medan traditionell medicin snarare ser tarmpermeabilitet som en del av sjukdomsprocessen. För mig som har ett ben i varje läger, så skulle jag säga att sanningen sannolikt ligger någonstans däremellan.
När tarmbarriären försvagas och får ökad genomsläpplighet, så kan större proteinfragment, bakteriella ämnen och inflammatoriska molekyler komma i kontakt med immunsystemet i högre utsträckning än normalt. Det kan i sin tur bidra till kronisk, låggradig inflammation och andra kroniska besvär.
En av de mest intressanta frågorna i sammanhanget är varför personer med celiaki ofta har andra autoimmuna sjukdomar. Detta förklaras sannolikt med ovan nämnda. Bland de vanligaste kopplingarna finns hashimotos tyreoidit, graves sjukdom och typ 1-diabetes. Ökad tarmpermeabilitet kan således vara orsaken till att utvecklingen av autoimmunitet möjliggörs.
En annan spännande hypotes är molekylär mimikry, där tanken är att delar av vissa proteiner kan likna kroppens egna vävnader. När immunförsvaret reagerar mot ett främmande protein, så kan det därför i vissa fall se ut som att det börjar reagera mot kroppens egna vävnader. Inom vården ser man detta som autoimmuna sjukdomar och att kroppen attackerar sig själv, medan funktionsmedicin istället ser att det finns något obekant som kroppen reagerar mot och försöker göra sig av med.
En annan intressant vinkel är hur mycket vi förstör och förädlar grödor. Många människor upplever att de klarar äldre spannmålssorter bättre än de moderna produkter som dominerar i butiken. Här finns flera intressanta frågor såsom modern växtförädling, högre konsumtion av vetebaserade livsmedel, industriell bearbetning, kortare fermenteringstider och det i många fall tillsätts mer vetegluten än normalt för att förbättra och snabba på jäsningsprocessen.
Ett vanligt surdegsbröd jäster ofta under många timmar eller dagar och under fermenteringen så bryts delar av glutenproteinerna ned av mikroorganismer. Dagens industriella produktion sker ofta mycket snabbare, vilket innebär att mindre mängd gluten hinner brytas ner.
Det kan vara en möjlig förklaring till varför vissa individer upplever skillnader mellan ursprungsvete jämfört med butikens vanliga vete som är mer processat.
Glyfosat är en annan spännande fråga, som har väckt stor debatt. Glyfosat är sannolikt världens mest använda ogräsmedel och används inom stora delar av jordbruket. Funktionsmedicinska forskare har framfört flera spännande hypoteser såsom dess påverkan på tarmfloran, påverkan på tarmbakteriernas ämnesomsättning, att det kan ge en indirekt påverkan på immunförsvaret samt påverka tarmbarriären.
Utifrån mitt perspektiv så är det viktigt att frågan får utrymme eftersom människor exponeras för små mängder bekämpningsmedel under lång tid.
Det finns också en stor provtagningskonflikt mellan traditionell medicin och funktionsmedicin, där sjukvården fokuserar på antikroppar för celiaki,
vävnadstransglutaminasantikroppar (tTG), endomysiumantikroppar (EMA), tunntarmsbiopsi och IgE-test för allergi. Den typen av metoder är bra för att identifiera klassisk celiaki och veteallergi men de fångar inte upp alla människor som reagerar på gluten eller veterelaterade proteiner.
Funktionsmedicinska kliniker använder även antigliadinantikroppar, IgA-reaktioner, IgG- och IgG4-reaktioner samt
bredare immunologiska paneler.
IgE är generellt kopplat till kroppens medfödda och reaktiva immunförsvar. Reaktionen kommer snabbt och är ofta mer akut. IgG-antikroppar är kopplade till kroppens upptränade, adaptiva immunförsvar, som arbetar med långsamt och snarare representerar kroniska besvär som kommer över tid och läker ut över tid.
Man kan säga att vården fångar upp de patienter som har en klassisk glutenallergi, medan alla de som har intoleranser och glutensensitivitet behöver helt annan typ av provtagning. Diagnostisering bör även bygga på om symtombilden förbättras vid eliminering och om besvär återkommer vid återintroduktion.
Förekomst av IgG-antikroppar är intressant och betyder inte att patienten automatiskt är sjuk men vid symtom så ser man ökade nivåer av IgA-, IgG- och IgG4-antikroppar. De senaste åren har denna typ av tillstånd blivit mer accepterat och kallas för icke-celiakisk glutensensitivitet och innebär att patienten inte har celiaki eller veteallergi men ändå får symtom vid intag av glutenhaltig kost.
Vanliga symtom kan vara magbesvär, trötthet, hjärndimma, ledvärk, huvudvärk och hudbesvär.
