Artros är en av våra vanligaste ledsjukdomar, och innebär nedbrytning av ledbrosk, stelhet, smärta, inflammation och nedsatt funktion i det ansatta området.

Det intressanta är att tidigare forskning, som har hanterat artros som en belastningsskada, numera är utdaterad. Modern forskning visar istället på koppling mellan artros, låggradig inflammation, sämre ämnesomsättning och hormonella obalanser. Det är här jag har nördat ner mig i vanlig ordning.

Ledbrosk har begränsad regenerationsförmåga, men kroppen har ändå viss kapacitet att reparera och underhålla broskvävnad. Det viktigaste är att fokusera på att bromsa nedbrytningen, stödja nybildning och minska inflammatoriska processer.

För att detta ska fungera, så krävs rätt näring, belastning genom träning och en god hornonell balans.

Viktiga näringsämnen för att bilda brosk är exempelvis kollagen och aminosyror. Kollagen är den viktigaste byggstenen i brosk och kroppen behöver även aminosyror som glycin, prolin och lysin för broskbildning. En bra källa kan vara ekologisk benbuljong och ekologiska, proteinrika livsmedel.

Andra viktiga näringsämnen är vitamin C, som är nödvändigt för kollagensyntesen och som fungerar som en viktig antioxidant vid stress och oxidation. Ät gärna dagligt intag av C-vitaminrika källor såsom citrusfrukter och färgstarka bär.

Svavel (MSM) är en viktig mineral för både leverns avgiftningssystem och för bindväv och broskstruktur. Svavel finns framförallt i lök, vitlök och korsblommiga grönsaker.

För att motverka den inflammatoriska process som bryter ner brosk, så är omega 3 oerhört viktigt. Omega 3 finns i fet fisk men även i vegetabiliska källor såsom alger, algolja, linfrö och valnötter.

Ett fantastisk preparat som användes som kosttillskott förr (finns nu endast som kosttillskott för djur) är glukosamin och kondroitin. Det är helt naturliga komponenter i brosk och fantastiskt verksamt.

Artros handlar inte bara om mekaniskt slitage, vilket nyare forskning visar. Det som är intressant är att inflammation spelar en avgörande roll då låggradig, kronisk inflammation kan bryta ner brosk, öka smärtkänsligheten och försämra kroppens läkning. Inflammation skapas av många olika faktorer såsom exempelvis stress, socker, processad mat och övervikt.

Nu kommit vi in på kortisol igen, då kortisol är kroppens stresshormon men även kroppens sätt att hantera inflammation. Vid långvarig stress kan förhöjda kortisolnivåer ge ökad inflammation och bryta ner vävnad, inklusive brosk. Om vi till slut får en utmattning med låga kortisolnivåer, så kan kroppens reparationsprocesser hämmas.

Det innebär att stresshantering är en viktig del av artrosbehandling, men som i princip aldrig nämns.

Jag brukar ofta rekommendera att se över kroppens kortisolnivåer vid misstanke om låggradig inflammation och/eller långvarig stress och utmattning vid artros. Utöver det, så finns flera bra preparat som kan förbättra symtombilden vid artros och inflammation.

Gurkmeja innehåller det verksamma ämnet curcumin, som har antiinflammatoriska egenskaper och kan minska smärta vid artros, ge förbättrad rörlighet och sänka kroppens inflammationsnivåer.

En av mina favoriter är Boswellia (indisk frankincense), som även kallas naturens kortison. Boswellia är en ört som traditionellt använts inom ayurvedisk medicin och som är fantastisk för att motverka inflammation, hämma inflammatoriska enzymer, minska ledsmärta och förbättra funktionen vid artros. Jag använder den ofta som substitut hos de patienter som vill sluta med långvarig kortisonbehandling.

Kombinationen av gurkmeja och boswellia är väldigt bra, och i studier kan man se att de har synergistiska effekter. Men att minska stress är prioriterat.

Enligt önskemål så kommer ett inlägg om hur man kan sänka blodtrycket genom kost, hormoner och förändrad livsstil. Det finns otroligt mycket saker man kan göra för att behålla ett friskt blodtryck, men här kommer några av mina favoriter.

Högt blodtryck (hypertoni) är ett vanligt hälsoproblem som har flera grundorsaker. En orsak kan vara stress, och att kroppen möter vår ökade stress genom att öka blodtryck, höja puls och kortisolfrisättning. Det är vårt överlevnadssystem som försöker hjälpa kroppen.

En annan orsak till högt blodtryckt kan vara om våra kärl är stela och trånga på grund av inflammation och plackbildning. Vid inflammatoriska processer i kärlen, ses även höga nivåer av LDL-kolesterol som gör sitt yttersta för att skydda kärlen.

Tre av mina favoritområden för att minska högt blodtryck är rödbetor/kväveoxid, progesteron som slappnar av kärlen samt fysisk aktivitet.

Rödbetor och kväveoxid fungerar som blodkärlsvidgare och används ofta vid naturlig behandling mot högt blodtryck. Rödbetor är rika på nitrater, som omvandlas till kväveoxid (NO). Kväveoxid är en molekyl som kan hjälpa blodkärlen att slappna av och vidgas, vilket ger förbättrat blodflöde och sänkt blodtryck.

Nitrater från rödbetor tas upp via kosten och omvandlas till nitriter med hjälp av bakterier i munnen. Nitraterna omvandlar sedan till kväveoxid i kroppen, som bidrar till mer elastiska kärl och minskat motstånd som gör att hjärtat inte behöver arbeta lika hårt.

Studier har visat att regelbundet intag av rödbetsjuice kan ge en märkbar sänkning av blodtrycket, särskilt hos personer med lätt förhöjda nivåer. Det positiva är att effekten kan komma redan inom några timmar och vid regelbunden konsumtion, så blir effekten mer stabil.

Progesteron och blodtryck är ett annat viktigt område vid högt blodtryck, som jag har skrivit om tidigare (länk i kommentarerna).

Progesteron är ett könshormon som främst förknippas med kvinnors reproduktionssystem och fertilitet men det har även viktiga effekter på hjärtkärlsystemet och krävs för produktion av kortisol både hos män och kvinnor.

Progesteron kan exempelvis bidra till mer avslappnade blodkärl, motverka vätskeretention och är viktigt för balans gentemot andra hormoner såsom östrogen.

Sjukvården sägee ofta att blodtrycket ökar när vi blir äldre, och det finns viss sanning i det eftersom kärlen blir stelare och vi får mer motstånd i kärlen. Men den största orsaken till ökat tryck vid ökad ålder, är sannolikt minskade progesteronnivåer. Progesteron minskar både vid vår naturliga nedgång inför menopaus men även vid långvarig stress, då det är ett förstadie till stresshormonet kortisol.

Studier tyder på att progesteron kan ha en blodtryckssänkande effekt, särskilt hos kvinnor som har hormonell obalans av olika skäl. Det bästa är att minska på stress och mäta progesteron i seriösa salivprover och att man sedan doserar utifrån behov (se min tidigare inlägg om hormoner).

Den tredje av mina favoriter är träning. Fysisk aktivitet är sannolikt en av de mest väldokumenterade metoderna för att sänka blodtrycket på naturlig väg. När du tränar så förbättras blodkärlens elasticitet, hjärtat blir starkare och pumpar mer effektivt, våra stressnivåer normaliseras och vi får bättre insulinkänslighet.

I de studier jag har hittat genom åren, så kan regelbunden träning sänka blodtrycket med 5-10 mmHg, vilket kan jämföras med vissa läkemedel.

De mest effektiva träningsformerna är konditionsträning såsom promenader, cykling och simning, styrketräning i måttlig intensitet och intervallträning. Så lite som 30 minuter per dag kan göra stor skillnad för blodtrycket.

Vid slagg/plack ute i blodomloppet så kan man även arbeta med proteasenzymer mellan måltiderna.

Om du önskar konsultation kring detta, så kontakta oss gärna via tidsbokning@zarahssida.se eller via hemsidan.

Detta är ett spännande område och egentligen så finns det två vägar att gå. Det ena är att minska kroppens produktion av urinsyra och det andra är att hjälpa kroppen att göra sig av med urinsyra mer effektivt.

Förhöjda nivåer av urinsyra, hyperurikemi, kan leda till besvär som gikt men påverkar även kroppens ämnesomsättning och inflammatoriska processer.

Det första steget för att minska urinsyra är att arbeta med kosten. Urinsyra bildas när kroppen bryter ner puriner, som finns i vissa livsmedel såsom inälvsmat (lever, njure), rött kött i stora mängder, fet fisk såsom sardiner och ansjovis, alkohol (särskilt öl) och fruktos (socker, läsk, juice).

Många fastnar vid köttkonsumtionen men jag skulle säga att fruktos är särskilt viktigt att undvika då det ökar urinsyraproduktionen och påverkar kroppens insulinresistens. Det kan i sin tur försämra kroppens förmåga att utsöndra urinsyra.

Ät gärna mer av grönsaker (även grönsaker med puriner brukar gå bra), bär (särskilt körsbär som sänker urinsyra), fibrer och fullkorn. Körsbär är särskilt intressant eftersom de innehåller ämnen som kan minska inflammation och bidra till lägre urinsyranivåer.

En enkel men effektiv förändring är även att öka intaget av vatten. När du dricker mer så späds urinsyran ut och njurarna kan utsöndra mer urinsyra, vilket minskar risken för kristallbildning i lederna.

Njurarna ansvarar för att göra sig av med överskott av urinsyra och den processen kan stöttas av mer vätska (undvik kronisk uttorkning), nornaliserat saltintag och stabilt blodsocker.

Högt insulin (kopplat till insulinresistens) är en annan viktig faktor och höga värden bidrar till att njurarna återupptar mer urinsyra istället för att utsöndra urinsyra. Detta är en vanlig orsak till högt urinsyra hos många patienter

Övervikt är också starkt kopplat till höga urinsyranivåer men det kan vara bra att känna till att snabb viktnedgång eller fasta kan ge tillfälligt förhöjda nivåerna av urinsyra. Långsamma och stabila livsstilsförändringar är alltid bäst.

Regelbunden rörelse påverkar också kroppens nivåer av urinsyra då det förbättrar kroppens insulinkänslighet, cirkulation och inflammation. Extremt hård träning kan dock ge tillfälligt ökade urinsyranivåer.

Alkohol är prioriterat att avlägsna vid höga nivåer av urinsyra, då alkohol (särskilt öl) ger ökad produktion av urinsyra och försämrar kroppens utsöndring via njurarna. Ett tips är att minska eller pausa alkohol, vilket kan ge snabb effekt.

Naturliga ämnen kan också hjälpa och då främst vitamin C som kan öka utsöndringen av urinsyra, samt polyfenoler från bär, grönsaker och te. Polyfenoler påverkar oxidativ stress och inflammatoriska processer, vilket hör samman med höga nivåer av urinsyra.

En annan koppling är kronisk stress, som kan påverka kroppens metabolism och njurfunktion indirekt via stresshormonet kortisol.

För att sänka urinsyra naturligt så kan det alltså vara klokt att förändra kosten, framförallt med mindre puriner och mindre fruktos. Dricka mer vatten, förbättra insulinkänsligheten, planera in regelbunden motion och minska alkoholintaget. Man kan även stötta njurarna med örter eller homeopatmedel samt mäta kortisol i salivprov och arbeta med stressrelaterade åtgärder.

Önskar du konsultation eller provtagning, så kontaktar du oss via hemsidan eller via tidsbokning@zarahssida.se.

Inflammation är en naturlig och livsviktig process i kroppen som hjälper oss att bekämpa infektioner, läka skador och återställa balans. När vi har en inflammatorisk process, så är det immunförsvaret som är där och arbetar. Det är alltså en helt naturlig och livsavgörande funktion.

När inflammationen blir långvarig eller låggradig, så kan det orsaka en rad hälsoproblem med symtom som trötthet, hormonella obalanser, kroniska sjukdomar eller värk.

För att förstå varför inflammation uppstår, så behöver man titta närmare på skillnaden mellan akut och låggradig inflammation, hur stress och stresshormonet kortisol påverkar immunsystemet, samt vilken roll tarmfloran spelar vid inflammatoriska processer.

Akut inflammation är kroppens snabba försvar och kroppens direkta reaktion på en skada eller infektion. När immunförsvaret upptäcker bakterier, virus eller vävnadsskada så aktiveras en snabb försvarsreaktion som vi kallar Inflammation.

Vanliga tecken på akut inflammation kan vara rodnad, svullnad, värme, smärta, sveda och nedsatt funktion i det drabbade området. Det är i grunden en positiv och nödvändig läkningsprocess som hjälper kroppen att eliminera skadliga mikroorganismer och reparera vävnader. När problemet är löst, så klingar inflammationen normalt av och CRP och andra inflammationsmarkörer normaliseras.

Låggradig inflammation, handlar istället om att systemet aldrig stängs av och till skillnad från akut inflammation, så är låggradig inflammation mer subtil. Den ger oftast inga tydliga symtom men kan pågå under lång tid i kroppen. Det är inte heller säkert att den kan synas i mätning av exempelvis CRP, järn, kalprotectin, albumin eller andra mätmarkörer.

Låggradig inflammation kopplas till många av dagens hälsoproblem såsom kronisk trötthet, metabola störningar, autoimmuna sjukdomar, hjärt-kärlsjukdom, hormonella obalanser och psykisk ohälsa.

Låggradig inflammation uppstår ofta när kroppen utsätts för långvarig belastning, såsom långvarig stress, sömnbrist, näringsbrist, obalanser i tarmfloran, exponering av miljögifter, överträning eller utmattning. Det är en konsekvens av ett tempo där vi kör slut på oss.

Vid inflammation, så spelar kroppens stressystem och kortisolfrisättning en viktig roll eftersom kortisol inte bara är ett stresshormon utan även har som uppgift att hantera inflammatoriska processer.

Kortisol är ett hormon som produceras i binjurarna och som är en viktig del av kroppens stressrespons. Det har många viktiga funktioner såsom att reglera blodsocker, hjälpa kroppen att hantera stress, dämpa inflammation och påverka immunförsvaret.

När vi utsätts för kortvarig stress, så ökar kroppens kortisolnivåer som en normal och adaptiv reaktion avsedd för att hjälpa kroppen att mobilisera energi och samtidigt hålla inflammationen under kontroll. Problemet uppstår när stressen blir långvarig.

Vid långvarig stress kan kroppens stressystem bli dysreglerat. I början ser man ofta förhöjda kortisolnivåer, men över tid så kan systemet bli utmattat och kortisolnivåerna blir istället låga.

Hos personer med långvarig stress eller utmattning ses låga eller flackande kortisolnivåer under dagen, vilket skapar sämre förmåga att bilda energi men också sämre förmåga att hantera inflammation.

När kortisolnivåerna är för låga kan kroppens naturliga antiinflammatoriska broms fungera sämre, vilket bidrar till att låggradig inflammation lättare uppstår. Även akut inflammation är beroende av normala kortisolnivåer, för att kunna läka ut.

Låggradig inflammation kan i sin tur leda till symtom som ihållande trötthet, hjärndimma, ökad känslighet för infektioner, smärta, värk och stelhet och försämrad återhämtning.

För att förstå hur stressystemet fungerar kan man analysera kortisolnivåer i salivprov såsom jag har nämnt tidigare. Salivtester har flera fördelar, då de mäter fritt biologiskt aktivt kortisol och prov kan tas flera gånger under dagen för att visa dygnskurva. Det ger ett tydligt svar på var problem ligger och hur det bäst åtgärdas.

Normalt, så ska kortisol vara högt på morgonen, sjunka gradvis under dagen och sedan ligga lågt på kvällen när melatonin ska ta vid och göra oss trötta och sömniga.

Vid stressrelaterad obalans kan man istället se förhöjt kvällskortisol, lågt morgonkortisol eller en platt eller oregelbunden kurva. Även kroppens melatoninproduktion påverkas av en obalanserad kortisolkurva, eftersom melatonin och kortisol är antagonister.

Denna information kan ge viktiga ledtrådar till varför inflammation uppstår eller kvarstår i kroppen. Om kortisolnivåerna är låga, så kan man helt enkelt inte hantera inflammation korrekt.

Tarmfloran är också en nyckel till immunbalans och ett intressant område när det gäller inflammation.

Upp till 70 % av immunförsvaret finns kopplat till tarmen, och tarmens bakterier påverkar hur immunförsvaret reagerar.

När tarmfloran är i balans hjälper vissa bakteriestammar till att stärka tarmbarriären, producera antiinflammatoriska ämnen och modulera immunförsvaret.

En bakterie som ofta lyfts fram i forskning kopplat till inflammation är Lactobacillus casei (L.casei).

L.casei är en bakteriestam som kan bidra till att minska inflammatoriska signalämnen, stödja tarmens barriärfunktion och främja en balanserad immunrespons. Andra viktiga stammar för inflammation och immunförsvar är exempelvis Akkermansia och Lactobacillus.

När tarmfloran är rubbad, exempelvis efter antibiotikabehandling, stress eller vid dålig kost, så kan inflammatoriska processer öka eftersom kroppens förmåga att hantera inflammation är nedsatt.

Forskning visar ett tydligt samband mellan stressystemet, tarmfloran och vårt immunförsvar. Detta kallas ofta för tarm-hjärna-axeln och är ett mycket intressant område.

Långvarig stress kan även förändra tarmfloran, öka genomsläppligheten i tarmen (läckande tarm), påverka immunförsvaret och bidra till låggradig inflammation. Samtidigt kan en obalanserad tarmflora även påverka kroppens stressystem och kortisolreglering.

Viktiga bakteriestammar går att mäta i mikrobiomtest, som visar tarmens flora och eventuella obalanser eller brister.

Om du önskar konsultation eller provtagning kring inflammatoriska processer, så går det bra att boka tid via tidsbokning@zarahssida.se eller via hemsidan.

Debatten om vegetabiliska fröoljor (seed oils) och hjärthälsa har blivit allt mer intensiv på senare år och intresset är stort.

Den traditionella vården har länge hävdat att mättat fett ökar risken för hjärtkärlsjukdom, och att risken minskas genom att ersätta mättat fett med fleromättade fettsyror, särskilt linolsyra från vegetabiliska oljor. Ungefär som deras önskan om att ersätta socker och fett med sötningsmedel och andra tillsatser.

Samtidigt så är det inte så enkelt och mättade fetter är nödvändiga för flera av kroppens funktioner. Vi behöver exempelvis kolesterol från animaliska fetter för att bilda könshormoner, kortisol, galla och kolesterol krävs även att bilda D-vitamin och för friska cellmembran.

Nedan följer en genomgång av några av de mest citerade forskningsresultaten i denna diskussion.

Minnesota Coronary Experiment var en stor randomiserad kontrollerad studie som genomfördes mellan 1968 och 1973. Syftet var att testa diethjärthypotesen genom att undersöka om en kost, där mättat fett ersattes med linolsyra-rika vegetabiliska oljor, kunde minska risken för hjärtkärlsjukdom.

Deltagarna var patienter i institutionella miljöer där forskarna kunde kontrollera deras kost. En grupp fick en kost där mättat fett ersattes med vegetabiliska oljor rika på linolsyra. Kontrollgruppen fortsatte att äta en mer traditionell kost med högre andel mättat fetter.

Resultatet visade att gruppen som åt mer linolsyra fick lägre LDL-kolesterol men det intressanta var att man, trots detta, inte såg någon minskning i total dödlighet eller hjärtdödlighet.

Den syn som cirkulerar, där lägre nivåer av LDL-kolestrol anses leda till bättre hjärthälsa och minskad död, syns alltså inte i forskningen.

Referens:

Ramsden CE et al. Re-evaluation of the traditional diet-heart hypothesis: Analysis of recovered data from the Minnesota Coronary Experiment. BMJ (2016).

Sydney Diet Heart Study är en annan studie som ofta citeras i kritiken mot fröoljor. Sydney Diet Heart Study analyserades på nytt 2013.

Denna studie var en randomiserad studie på män med diagnostiserad hjärtsjukdom. Deltagarna uppmanades att ersätta mättat fett med safflorolja, en olja mycket rik på linolsyra.

Resultat visade att gruppen som åt mer linolsyra fick högre dödlighet än kontrollgruppen.

Flera forskare menar att resultaten bör tolkas försiktigt eftersom studierna genomfördes på 1960-talet. Margarinerna i experimentet innehöll ofta transfetter, vilket i dag är känt för att öka risken för hjärtsjukdom. Men ändå spännande att det visade motsatsen till dagens mantra gällande fetter och hjärtkärlsjukdom.

Referens:

Ramsden CE et al. Use of dietary linoleic acid for secondary prevention of coronary heart disease. BMJ (2013).

Utöver koststudier, så bygger mycket av kritiken mot fröoljor på kemiska och mekanistiska studier om av vad som händer när fleromättade fettsyror upphettas. Det är här mitt intresse finns.

Professor Martin Grootveld och hans kollegor har publicerat flera studier om oxidationsprodukter i matoljor vid stekning.

Forskningen visar att när fleromättade fettsyror (PUFA) upphettas kan de brytas ned och bilda reaktiva aldehyder. Dessa ämnen bildas när fettsyror oxiderar vid hög temperatur och kan reagera med proteiner och DNA samt störa biologiska processer i kroppen.

Studier har visat att PUFA-rika oljor kan producera relativt höga nivåer av aldehyder vid stekning.

De flesta av dessa studier är laboratorieexperiment och inte kliniska studier på människor. Det innebär att de visar kemiska mekanismer, men inte nödvändigtvis hur stora hälsoeffekterna är i verkliga kostmönster.

Referenser:

Grootveld M et al., studier om aldehyder i upphettade matoljor (ScienceDirect).

Kemiska analyser av oxidationsprodukter i matoljor (Grasas y Aceites).

Friteringsstudier är ett annat spännande område. Flera studier har analyserat vad som händer när matoljor används vid fritering under lång tid.

Studier visar att upphettning av oljor kan skapa oxidationsprodukter och aldehyder. När olja används upprepade gånger i restaurangfritöser, så ökar mängden nedbrytningsprodukter.

Vissa studier visar att dessa ämnen kan överföras till maten som friteras. Exempelvis har analyser publicerade i Journal of Agricultural and Food Chemistry, visat att aldehyder bildas under fritering och kan återfinnas i den färdiga maten.

Referenser:

Journal of Agricultural and Food Chemistry – analyser av aldehyder i friteringsoljor.

Studier om oxidationsprodukter vid restaurangfritering (PubMed).

De studier som används i argument mot fröoljor kan I princip delas in i tre kategorier:

1. Historiska randomiserade koststudier som exempelvis Minnesota Coronary Experiment och Sydney Diet Heart Study som visar att mer linolsyra inte ger bättre hälsoutfall trots lägre kolesterol.

2. Mekanistiska kemistudier som visar att fleromättade fettsyror oxiderar relativt lätt, att upphettning kan skapa reaktiva aldehyder och att dessa oxidationsprodukter kan potentiellt vara biologiskt skadliga.

3. Friteringsstudier som visar att lång upphettning och återanvändning av olja kan öka bildningen av oxidationsprodukter i matoljor.

Mobiltelefoner är ju en självklar del av vardagen för miljarder människor, men det problematiska är att de kräver material från hela världen. En modern smartphone innehåller över 40 olika metaller, upp till 60 kemiska grundämnen och dessa material bryts i gruvor i många olika länder. Brytningen kan ibland innebära stora miljöproblem eller dåliga arbetsvillkor, och det är inget som jag vill bidra till.

Samtidigt finns det företag som försöker göra mobiltelefoner mer hållbara och etiska, och det är ju faktiskt helt fantastiskt.

En smartphone innehåller en lång rad metaller som används i olika delar av telefonen, exempelvis batteriet, kretskortet, skärmen och högtalarna.

Batteriet innehåller exempelvis litium, kobolt, nickel och mangan. Metallerna behövs för att batteriet ska kunna lagra och leverera elektricitet.

Kretskortet och andra elektroniska komponenter innehåller metaller som leder elektricitet effektivt såsom koppar, guld, silver, palladium, tenn, tantal, gallium och arsenik.

Mobiltelefoner innehåller även små, kraftfulla magneter som används i högtalare och vibrationsmotorer. Dessa magneter innehåller sällsynta jordartsmetaller såsom neodym praseodym, gadolinium och dysprosium.

Skärmen och olika halvledare innehåller ytterligare material såsom indium, silicium (kisel), europium, yttrium och terbium.

Metaller i telefonens hölje och yttre delar består ofta av metaller såsom aluminium, magnesium, titan och järn.

Det finns även många andra metaller i mycket små mängder såsom zink, krom, molybden, beryllium, platina, volfram (tungsten), niobium, antimon, barium och strontium.

Totalt kan en smartphone innehålla mellan 40 och 60 olika metaller och mineraler. Det är nog något som många glömmer bort när de byter till en ny mobiltelefon.

Problem vid brytning av vissa metaller är en av de frågorna jag brinner för. Alla metaller bryts inte under samma förhållanden och vissa material är kopplade till större risker för miljöskador, konflikter eller barnarbete. Jag minns fortfarande en lång artikel i SvD, som tog upp barnarbete vid brytning av kobolt och hur förfärlig den gruvdriften är.

Kobolt används framför allt i litiumjonbatterier och en mycket stor del av världens kobolt bryts i Kongo. Det har rapporterats om farliga arbetsförhållanden och barnarbete och gruvarbetare som utsätts för rasrisk, damm och tungmetaller.

Tantal är en annan metaller som används i små kondensatorer i mobilens elektronik. Metallen kommer ofta från mineralet coltan som bryts i vissa regioner i Centralafrika. Handel med coltan har bland annat kopplats till väpnade konflikter.

Tenn har vi väl alla gjutit soldater av som barn. Det används bland annat för att löda fast komponenter på kretskort och en del av världens tenn bryts i Indonesien, där gruvdrift har orsakat miljöproblem med förstörda havsbottnar, skogsavverkning och riskfyllda arbetsförhållanden.

Volfram är ännu en metall som bryts under tveksamma förhållanden. Volfram används bland annat i mobilens vibrationsmotor och den räknas som en konfliktmineraler eftersom den i vissa fall kan brytas i områden där väpnade grupper finansieras av gruvdrift.

Guld används ofta i elektronik, eftersom det leder elektricitet effektivt och har fördelen att det inte rostar. I vissa delar av världen bryts guld i små, oreglerade gruvor där kvicksilver används för att utvinna metallen. Den typen av brytning kan leda till stora miljöproblem och hälsorisker hos gruvarbetare.

Metaller som neodym, dysprosium och europium används i väldigt små mängder men de är viktiga för modern elektronik. Brytningen sker ofta i stora gruvor, där kemikalier används för att separera metallerna, vilket skapar giftigt avfall och miljöföroreningar.

Idag finns inga mobiltelefoner som är helt miljövänliga eller fria från metaller, men det finns företag som försöker minska miljöpåverkan genom att använda bättre material, fokusera på återvinning och längre livslängd.

En av dessa är Fairphone, ett företag från Nederländerna som fokuserar på att göra mer etiska och hållbara mobiltelefoner. Telefonerna är modulära, vilket innebär att användaren själv kan byta batteri, kamera eller skärm. De har många reservdelar och deras tanke är att telefonerna ska kunna användas länge. Deras senaste modell Fairphone 6, har programvaruuppdatering till 2033, men tanken är att den ska kunna renoveras länge. Det enda man behöver är en skruvmejsel och reservdelar.

Fairphone arbetar med att använda återvunna material och metaller från mer ansvarsfulla gruvor.

Shiftphone är en annan uppstickare, som kommer från Tyskland och som är ett mindre tyskt företag. De utvecklar också modulära telefoner och deras telefoner är konstruerade för att vara lätta att reparera och för att kunna användas länge.

För rättvishetens skull, så bör det nämnas att Apple har börjat använda allt mer återvunna material i sina telefoner, exempelvis återvunnet aluminium, kobolt och guld. Företaget satsar även på återvinning av elektronik genom specialiserade robotar.

Googles Pixel-telefoner använder också återvunnet aluminium i vissa modeller och företaget arbetar med att minska klimatpåverkan från sina produkter.

Men ingen av dem slår Fairphone och Shiftphone i mina jämförelser.

Den största miljöpåverkan från en mobiltelefon uppstår ofta vid själva tillverkningen såsom vid gruvbrytning, metallbearbetning och elektronikproduktion som kräver energi och resurser.

En av de viktigaste åtgärderna för att minska miljöpåverkan är att använda sin telefon så länge man kan. När vi börjar använda vår mobiltelefon i fem till sju år, i stället för två till tre år, så minskar både miljöpåverkan och påverkan för de som arbetar med gruvdrift.

Obs! Detta är absolut ingen sponsrad artikel utan jag tycker att Fairphone är helt fantastiska och hoppas på fler sådana initiativ. Främst för att vi ska minska all smutsig gruvdrift, där miljö och barn påverkas negativt.

Många föräldrar känner igen situationen där barnet rynkar på näsan åt broccoli, spottar ut något som smakar bittert eller vill äta samma få rätter om och om igen.

Selektivt ätbeteende hos barn uppfattas ofta som ett problem, men min tanke är snarare att det är en naturlig del av människans biologiska och evolutionära utveckling.

Vår relation till smak börjar långt innan vi själva äter mat och redan under graviditeten, så exponeras fostret för olika smakämnen via fostervattnet. Fostret påverkas alltså av det som mamman äter redan under sin tid i magen.

I en klassisk studie av forskarna Julie Mennella, Coren Jagnow och Gary Beauchamp fick gravida kvinnor dricka morotsjuice under graviditeten eller under amningen. När barnen senare började äta fast föda, så reagerade de barn som hade exponerats för morotssmak mer positivt på morotsbaserad mat. Detta till skillnad mot de barn som inte hade fått denna exponering.

Systematiska forskningsöversikter visar också att smakämnen från moderns kost, exempelvis vitlök, anis och morot, kan överföras till både fostervatten och bröstmjölk och påverka hur barn reagerar på dessa smaker vid senare tillfälle.

Det betyder att smakträning kan börja redan innan barnet är fött och att selektivt ätbeteende kan grunda sig redan under graviditeten.

Nya smaker kräver dessutom många möten. När jag arbetar med barn och selektivt ätbeteende, så pratar jag ofta om att en smak eller maträtt kan kräva upp emot 40 smaktillfällen. Att lära sig tycka om nya smaker är en process, och särskilt de smaker som är bittra, annorlunda eller starka.

Forskning om barns smakutveckling visar att upprepade exponeringar är avgörande för acceptans av nya livsmedel. Det är vanligt att barn behöver möta en ny smak upp till 10-20 gånger eller fler innan den känns trygg och bekant. Men barn med selektivt ätbeteende kan behöva det dubbla eller mer.

Det innebär att ett nej från ett barn inte nödvändigtvis betyder att maten aldrig kommer att accepteras. Tvärtom, så är upprepning en viktig del av hur människor lär sig att acceptera nya smaker och utveckla sin smakpalett.

Vi människor har en medfödd dragning till söta smaker, både från amningsmjölken men även för att det kännetecknar energirik och ofarlig mat. Bitter smak har historiskt fungerat som en varningssignal för potentiellt giftiga ämnen i naturen. Den bittra smaken kan alltså ses som ett inbyggt skyddssystem och barn har generellt svårare att acceptera bittra smaker.

Barns känslighet för bitterhet kan därför ses som ett biologiskt skyddssystem som har utvecklats hos människan för att öka chansen för överlevnad.

Detta gör att barn ofta spontant föredrar söta livsmedel medan mer komplexa smaker såsom bitterhet kan kräva mer tillvänjning och antal smakprover.

Barn skiljer sig också i hur nyfikna eller försiktiga de är kring mat, vilket historiskt sett hör samman med att vi är flockdjur. Vissa ska gå i fronten och vara orädda, medan andra ska leta faror i buskarna och vara mer försiktigt lagda.

Vissa barn kastar sig gärna över nya smaker, medan andra är mer skeptiska och kräver mer tid. Ur ett evolutionärt perspektiv, så kan båda strategierna ha varit viktiga i en flock. Några individer behövde vara mer utforskande och prova nya födokällor, medan andra behövde vara mer försiktiga och uppmärksamma på potentiella faror.

Barn som är mer selektiva i sitt ätande kan vara barn som är mer observanta och försiktiga i sitt sätt att möta världen även ur andra perspektiv. Det är inte nödvändigtvis ett problem utan kan spegla en naturlig variation i ett barns personlighet, utveckling och beteende.

Tålamod och upprepning är en nyckel, oavsett hur lång tid ett barn kräver för sin smakträning. Att hjälpa barn att utveckla en bred smakrepertoar handlar sällan om att pressa eller tvinga utan snarare om tålamod, upprepning och trygga möten med mat.

Genom att fortsätta erbjuda nya smaker, även efter många nej, så kan barn gradvis vänja sig vid nya smaker och texturer. Selektivt ätbeteende är alltså inte bara vanligt utan är djupt rotat i vår biologi och vår historia som människor. Det är vi människor som inte riktigt förstår vår biologi och vår roll som flockdjur.

Spännande studier för den som önskar fördjupa sig i frågan

Mennella, J., Jagnow, C., & Beauchamp, G. (2001). Prenatal and postnatal flavor learning by human infants. Pediatrics.
PubMed

Spill et al. (2019). Influence of Maternal Diet on Flavor Transfer to Amniotic Fluid and Breast Milk. Systematic review.
NCBI

Hepper & Schaal m.fl. – studier om smaköverföring och spädbarns reaktioner på lukt och smak från moderns kost.

En de saker jag brinner för är barnhälsa och hur vi ser på både fysisk och psykisk hälsa hos barn och ungdomar.

Under de senaste decennierna, så har barns psykiska ohälsa ökat markant i Sverige samtidigt som användningen av läkemedel har stigit kraftigt. Frågor som bör lyftas är inte bara medicinska utan också ekonomiska… Vem tjänar på den enorma explosionen av läkemedelsanvändning?

Jag har nämnt dessa siffror i tidigare artiklar, men de tål att upprepas.

2024 hämtade omkring 96 000 barn och unga i Sverige ut ADHD-läkemedel, vilket är en kraftig ökning jämfört med tidigare år.

Antalet barn som medicineras med antidepressiva läkemedel har mer än fördubblats på tio år.

Förskrivningen av tunga läkemedel, som exempelvis antipsykotika, har mer än fördubblats de senaste 15 åren.

Det är särskilt oroande att ökningen är extra tydlig bland yngre barn. Ett exempel är att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn i åldern 10-14 år har ökat med över 400 procent på 15 år.

Det finns också tydliga skillnader i hur mycket barn medicineras. Exempelvis, så få svenska barn 2-5 gånger mer antidepressiva än barn i Danmark och Norge, vilket jag också har lyft i tidigare artiklar.

Barn som befinner sig i samhällsvård medicineras i betydligt högre grad än andra grupper, och ibland helt utan tydlig medicinsk grund.

I vissa grupper är medicineringen mycket omfattande. Hos placerade ungdomar har exempelvis upp till hälften av barnen lugnande läkemedel eller sömnmedel. Även antipsykotiska läkemedel skrivs ut betydligt oftare till placerade barn än till andra barn.

Socialstyrelsen har uttryckt oro över utvecklingen och efterlyser bättre uppföljning och fler alternativ till läkemedel men frågan är varför så står mängd av svenska barn medicineras.

En studie från Umeå universitet visar exempelvis att vart tredje barn med ADHD-symtom inte upplever nytta med sin medicinering.

För mig som har vigt hela mitt vuxna liv för att jobba med barn, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och obalanser i signalsubstanser, så kommer många frågor upp. Kan det vara så att läkemedel används som en kortsiktig standardlösning, snarare än en långsiktig, noga avvägd behandling som anpassas till varje enskild individ?

Trots att det ofta viftas bort, så behöver vi inse att den globala läkemedelsindustrin är en av världens mest lönsamma branscher. De tjänar miljarder på barn och ungdomar, som i vissa fall blir kunder under nästan hela sitt liv. En enskild och framgångsrik läkemedelsprodukt kan värderas till i genomsnitt över 1,6 miljarder dollar, så det finns stora pengar att tjäna.

Enligt Akademikerförbundet, så kostar den psykiska ohälsan i Sverige över 230 miljarder kronor per år. I denna kostnad spelar läkemedel såklart en central roll men förebyggande åtgärder eller långsiktiga, andra lösningar lyser med sin frånvaro.

Jag säger inte att läkemedel saknar värde. I ett akut perspektiv så kan läkemedel vara ovärderligt , men när användningen ökar så pass kraftigt samtidigt som alternativen minskar, så behöver vi ta ansvar och lyfta frågan.

Flera rapporter pekar exempelvis på att tillgången till psykologisk behandling och förebyggande insatser är otillräcklig. När sådana insatser saknas blir läkemedel ofta den snabba och enda lösningen.

Jag skulle hellre se förebyggande åtgärder, med fokus på trygg anknytning, bättre och lugnare skola men också mer naturliga insatser såsom att mäta signalsubstanser, se över näringsbrister, jobba med kost- och livsstilsförändringar och traumabehandling.

Periodisk fasta har blivit väldigt populärt de senaste åren och är ett av de mest diskuterade områdena inom nutrition och livsstilsmedicin. Jag har länge Intresserat mig för det området, och för dess påverkan på telomerer och autofagi.

Periodisk fasta bygger på att man växlar mellan perioder då man äter och perioder då man avstår från mat. Det vanligaste upplägget är sannolikt 16/8-metoden, där man fastar i 16 timmar och äter under ett åttatimmarsfönster.

När kroppen inte får energi via mat hela tiden, så börjar den gradvis att ändra sitt sätt att producera energi. Efter cirka 12 timmar, så börjar kroppen få minskad tillgång på glukos, och börjar istället använda fett och ketoner som energikälla.

När denna process sker, så aktiveras autofagi, en process där cellerna bryter ner och återvinner skadade delar. När kroppen slipper lägga kraft och energi på matsmältning, så börjar den alltså att reparera sig själv. Det är så pass revolutionerande att det belönades med Nobelpriset 2016.

Autofagi spelar en viktig roll i cellernas underhållssystem och har kopplats till skydd mot neurodegenerativa sjukdomar, cancer, inflammatoriska processer och andra åldersrelaterade sjukdomar. Inom llongevityforskning och fasta, finns även studier kopplade till livslängd och biologiskt åldrande.

Flertalet studier har visat att denna typ av kosthållning kan bidra till förbättra flera riskfaktorer för åldersrelaterade sjukdomar såsom insulinresistens, blodtryck och Inflammationsmarkörer.

En intressant studie, med neuroforskaren Mark Mattson (tidigare National Institute on Aging och Johns Hopkins University) visar att periodisk fasta kan aktivera cellulära stressresponser som påverkar hjärnans motståndskraft och den metabola hälsan positivt. Vår hjärna mår alltså bättre och risk för metabolt syndrom minskar.

I flera studier har fasta kopplats till förbättrad hjärnfunktion, ökad produktion av nervtillväxtfaktorer och förbättrad energimetabolism. Studier med kalorirestriktion och fasta har visat på förlängd livslängd, i vissa fall med så mycket som 20 – 40 %.

Ett område som även är otroligt fascinerande är telomerer och hur det påverkas vid fasta. Telomerer är den skyddande struktur som sitter längst ut på kromosomerna i våra celler. Varje gång en cell delar sig, så förkortas telomererna och när de blir för korta så kan cellen inte längre dela sig normalt. Det är kopplat till biologiskt åldrande och påverkar vår åldrandeprocess.

Det spännande är att vi kan styra hur snabbt telomererna minskar med hjälp av olika livsstilsfaktorer, såsom stress, inflammation, fysisk aktivitet och hur vi äter.

En uppmärksammad studie ledd av Dean Ornish visade att omfattande livsstilsförändringar, såsom kost, motion och minskad stress, kunde öka aktiviteten hos enzymet telomeras, vilket hjälpte till att reparera telomerer. De lagar alltså sig själva när vi har mindre stress och bättre livsstil.

I en studie från 2024 analyserades effekten av Ramadanfasta i kombination med fysisk träning hos friska kvinnor. Efter fyra veckor visade gruppen som både tränade och fastade signifikant längre telomerer jämfört med gruppen som endast tränade och inte använde fasta. Samtidigt minskade flera inflammationsmarkörer hos de deltagare som använde sig av fasta, vilket kan förklara påverkan på telomerernas längd.

En annan studie från 2024 undersökte hur tio dagars periodisk fasta påverkar gener kopplade till livslängd hos personer med övervikt. Forskarna analyserade bland annat generna FOXO3a och hTERT, som är viktiga för telomerernas stabilitet och aktiviteten av telomeras. Studiens resultat visade att fasta kan förändra genuttrycket och påverka telomerer positivt genom minskad kronisk inflammation, lägre oxidativ stress, förbättrad metabol flexibilitet, aktivering av autofagi och cellreparation och förändrat genuttryck kopplat till telomerna.

En aspekt som jag funderat mycket på är när vi äter på dygnet. Många som använder periodisk fasta hoppar över frukosten och äter sent på kvällen men det går egentligen emot kroppens biologiska dygnsrytm.

Forskaren Satchidananda Panda vid Salk Institute har visat att tiden är viktig för genuttryck. I djurstudier reagerade upp till 70 procent av generna på förändringar i måltidernas tidpunkt.

Ett forskningsområde som därför har fått lite extra uppmärksamhet på senare tid är early time-restricted eating (eTRE). I dessa studier äter deltagarna alla dagens måltider tidigare på dagen exempelvis mellan 8.00 och 14.00.

En randomiserad studie visade att eTRE kunde förbättra insulinkänsligheten, minska hungerhormonet ghrelin, öka fettförbränningen, förbättra blodtryck och metabol hälsa och detta trots att deltagarna inte åt färre kalorier.

Det är också en högst relevant diskussion, då vi gör av med mestadels av vår energi under dagen medan energiåtgången på kvällen vanligtvis är lägre. Det kanske därför vore mer rimligt att låta fastan infalla senare på dygnet och äta merparten av sitt dagsintag tidigare på dagen. Om man exempelvis vill fasta 16/8, så kan man vända på fastan och äta mellan 8.00 och 16.00.

Det här tankesättet ligger också i linje med forskning om dygnsrytmer och metabolism, där kroppen generellt hanterar glukos och energi mer effektivt tidigare på dagen än på kvällen. Vi lagrar alltså in mer av den energi vi äter kvällstid, vilket talar emot periodisk fasta med en stor middag.

Intressanta frågor är hur länge måste man fasta för att påverka telomerer. Teoretiskt, så borde det följa tiden för när autofagi påbörjas, dvs påbörjas efter 12 timmars fasta.

Protein är ett av kroppens viktigaste näringsämnen och de har som uppgift att bygga muskler, reparera vävnad och behövs för en rad andra biologiska funktioner. Proteinernas minsta byggstenar är aminosyror, som tillsammans är kroppens material. Aminosyror krävs även för att bilda signalsubstanser och enzymer.

När man diskuterar intag av protein, så missar man ofta att det även handlar om hur man bryter ner protein. Protein är relativt svårt att bryta ner och kräver god matsmältning och gott om enzymer.

Vid stress så minskar kroppens frisättning av magsyra, och då även det enzym som bryter ner protein (pepsin) eftersom de frisätts tillsammans. När vi inte har tillräckligt med enzymer så blir matsmältningen försämrad, och proteiner kommer ner i tarmen osmälta. Resultatet blir protein som bildar bakterier som bildar endotoxiner men också att vi får proteinbrist eftersom vi inte kan ta upp protein som är nedspjälkat till minsta byggstenar, aminosyror.

Det handlar alltså inte bara om mängden protein, utan om hur vi bryter ner protein och tar upp aminosyror.

Forskningen visar att mycket högt proteinintag, under lång tid, kan påverka kroppens åldrandeprocesser och göra att vi åldras snabbare. Studier inom longevity science visar hur kosten påverkar biologiska signalvägar som styr celltillväxt, reparation och livslängd.

Inom denna forskning står två system, IGF-1 och mTOR, som är signalvägar som aktiveras av protein och aminosyror.

Dessa system är nödvändiga för muskeltillväxt och återhämtning, men kroniskt hög aktivering har kopplats till snabbare biologiskt åldrande.

Den klassiska rekommendationen för vuxna är ungefär 0,8 gram protein per kilo kroppsvikt och dag. Det är en miniminivå för att undvika brist och för personer som tränar regelbundet så bör intaget snarare ligga på 1,2–1,6 gram protein per kilo kroppsvikt per dag.

För en person som väger 86 kg innebär det minst 70 g per dag men cirka 100–135 g per dag för en person som tränar och är aktiv. Då tar man dock inte hänsyn till kvalitet eller hur bra matsmältning som finns.

En av de mest citerade studierna på området publicerades 2014 i Cell Metabolism. Forskarna analyserade kostdata från över 6 000 vuxna amerikaner och resultaten visade att personer mellan 50 och 65 år med högt proteinintag hade 75 % högre total dödlighet och fyra gånger högre risk för cancerrelaterad död

jämfört med personer med lägre proteinintag.

Men här vill jag bidra med en annan sida. Problemet med dessa studier är att man inte skiljer på protein och protein. En genomsnittlig amerikan äter inte protein från ekologiska och rena proteinkällor, utan deras intag kommer främst från processade proteinkällor. Det är en avgörande skillnad, och sannolikt orsak till den forskning och indoktrinering som vi ser idag. I denna typ av studier, så tar man inte heller hänsyn till matsmältningen och om tarmen påverkas av osmälta proteiner som försämrar tarmfloran och ger belastning på levern.

Sen bör man givetvis inte äta för mycket protein, då protein kan belasta njurarna om de förekommer i för högt intag.

En förklaring till sambandet mellan protein och åldrande är hormonet IGF-1 (Insulin-like Growth Factor-1) och dess förmåga att stimulera celltillväxt och vävnadsuppbyggnad. Höga nivåer har i flera studier kopplats till ökad cellproliferation, högre cancerrisk och

kortare livslängd i djurmodeller.

I en studie från Washington University visade forskaren Luigi Fontana och kollegor att proteinintag starkt påverkar IGF-1 hos människor.

När deltagare minskade sitt proteinintag från cirka 1,67 g/kg till 0,95 g/kg kroppsvikt sjönk IGF-1-nivåerna markant. Det framgår dock inte vad det är för kvalitet på de proteiner som studiens deltagare baserar kosten på. Om du minskar intaget av processat protein, så kommer du givetvis få en hälsosam förbättring.

Proteinmängden i kosten verkar vara en central regulator av kroppens tillväxtsignaler. Men det är alltså inte hela sanningen.

Flera djurstudier visar att livslängden kan öka genom att begränsa vissa specifika aminosyror, särskilt methionin. Methionin finns främst i rött kött, ägg och mejeriprodukter. Även här kan man ställa sig frågande till om det verkligen stämmer, då methionin är en viktig aminosyra för vårt avgiftningssystem.

I klassiska studier från bland annat University of Wisconsin har forskare visat att methioninrestriktion kan öka livslängden hos gnagare med upp till 30–40 %. Effekten verkar bero på att lägre methionin minskar oxidativ stress och sänker aktiviteten i mTOR-systemet.

Men kan det höra ihop med överbelastning på levern, och att vi inte har förmåga att fullt upp stötta leverns avgiftningssystem?

Ett annat centralt system i longevityforskning är mTOR (mechanistic Target of Rapamycin).

mTOR fungerar som en sensor för näringstillgång. När protein och energi är rikligt tillgängliga aktiveras systemet och signalerar att kroppen ska bygga muskler, växa och producera nya celler.

Kroniskt högt mTOR-aktivitet kopplas till åldrande och flera sjukdomar, inklusive cancer och metabol sjukdom. Men kan det bero på att kroppen aldrig får vila när vi äter för ofta? Vårt system behöver inte att allt är tillgängligt hela tiden

I djurstudier har forskare sett att minskad mTOR-aktivitet, antingen via kost eller läkemedlet rapamycin, ofta leder till förlängd livslängd. Frågan är om man kan erhålla samma effekt med periodisk fasta.

Studier av så kallade Blue Zones, regioner där ovanligt många människor lever över 100 år, ger ytterligare perspektiv. Några av de mest kända områdena är Okinawa, Sardinia, Ikaria och Nicoya Peninsula.

Studier av dessa populationer visar att deras kost generellt innehåller relativt lite protein, mycket baljväxter och växtbaserad mat begränsade mängder kött.

I många fall ligger proteinintaget omkring 10–15 % av energin, vilket är lägre än i många västerländska kostmönster.

Även här kan man dock lägga in lite tankar. Jag har läst Okinawa-studien många gånger och vet att de generellt använder lägre intag av mat. De äter mindre mängd mat och det kan också knytas till att kroppen får mer vila och mindre arbete. De äter dessutom helt rena proteinkällor, inte processade proteinkällor såsom vi gör i västvärlden.

En annan input är att de äter mycket mer fibrer, vilket man kan se på studier om mängden avföring som kommer från västvärlden jämfört med dessa Blue Zones.

I en ny studie från 2025 på möss med accelererat åldrande såg forskare att 50 % lägre protein ökade livslängden

mycket högt protein förkortade den. Men vad de använde för proteinkällor framgår inte?

Forskarna fann också tecken på snabbare cellulärt åldrande och förändrad genreglering vid högproteindieter. Även där utan att specificera vilka proteinkällor som avsågs.

En möjlig strategi är att variera proteinintaget över veckan och att man är ytterst noga med att undvika processade källor och istället väljer rena råvaror.

För en person på 86 kg skulle det kunna se ut så här. Träningsdagar kan ligga på 100–120 g protein, för att stimulera muskelproteinsyntes och för att stödja återhämtning. Vilodagar kan ligga på lägre nivåer, för lägre stimulans av IGF-1 och mTOR samt för mer fokus på reparation och metabol balans. Gärna tillsammans med vila av systemet, där man undviker att äta sen kväll, natt och tidig morgon.

Eftersom muskelproteinsyntesen kan vara förhöjd i upp till 24–48 timmar efter träning, så kan kroppen fortfarande använda protein från tidigare måltider under återhämtningen.

Longevityforskare beskriver ofta kroppens metabolism som en balans mellan två biologiska lägen, tillväxtläge som aktiveras av protein och energi, stimulerar muskeltillväxt och aktiverar mTOR och IGF-1.

Reparationsläge som aktiveras av lägre energitillgång, stimulerar autofagi och cellreparation.

Båda systemen behövs och problemet uppstår när kroppen stannar permanent i tillväxtläge, vilket kan ske vid konstant högt energi- och proteinintag men också när vi äter för mycket och ofta. Det handlar om att kroppen behöver vila och ha fokus på återhämtning och reparation, snarare än ett konstant fokus på matsmältning.

Man bör alltså fokusera på vilka råvaror och hur man äter, inte bara på mängden.