Många av mina patienter söker hjälp med hormonella besvär där symtom som fettinlagring runt midja och lår, trötthet och trögre lymfsystem är vanliga symtom.

Lymfsystemet är ett av kroppens mest fascinerande och förmodligen mest underskattade system. Det arbetar dygnet runt med att transportera bort överskottsvätska, avfallsprodukter, bakterier, virus och döda celler.

Lymfsystemet spelar således en viktig roll för kroppens immunförsvar och hjälper kroppen att transportera fetter och fettlösliga vitaminer från tarmen.

Lymfsystemet har ingen egen pump på samma sätt som kroppens blodcirkulation, utan är beroende av kroppens rörelser, musklernas arbete och djupandning (diafragman) för att hålla vätskan i cirkulation.

När vi är stillasittande, stressade eller återhämtar oss på ett mindre effektivt sätt, så kan lymfflödet bli långsammare, vilket kan bidra med känsla av svullnad och tyngd.

När lymfflödet inte fungerar optimalt, så ansamlas vätska i kroppens vävnader och det kan uppstå symtom som exempelvis svullnad i ben, armar eller ansikte, en känsla av stelhet eller tyngd i kroppen, ömhet eller spänningar i huden samt trötthet och en känsla av att kroppen känns segare än normalt.

En större mage och mer vätska än tidigare kan alltså bero på ett trögare lymfsystem. Andra orsaker kan vara långvarigt höga kortisolnivåer vid stress, låga progesteronnivåer, sämre tarmhälsa samt behov av bättre kost och rörelse med mera.

Lymfsystemet och hormonsystemet påverkar varandra på flera sätt, och jag ska försöka förklara hur.

Östrogen kan påverka vätskebalansen i kroppen och många kvinnor kan samla mer vätska före menstruation eller när det uppstår hormonella förändringar som vid graviditet eller klimakteriet. När mer vätska hålls kvar i kroppen får lymfsystemet ett större arbete. Problemet är i grunden kopplat till östrogendominans, med låga progesteronnivåer i förhållande till östrogen.

Progesteron motverkar östrogenets vätskeansamlande effekt delvis och om balansen mellan östrogen och progesteron förändras vid exempelvis stress, så kan det uppstå ökad svullnad.

Kortisol är kroppens viktigaste stresshormon, som frisätts vid stress, och bildas av progesteron. Vid långvarig stress kan förhöjda kortisolnivåer bidra till ökad vätskeretention, förändrad fettfördelning med ökad fettinlagring runt buken, negativ påverkan på sömn och återhämtning samt ökad låggradig inflammation eftersom kortisol krävs för att hålla nere inflammatoriska processer.

Kortisol påverkar alltså inte lymfsystemet direkt, men långvarig stress kan skapa mindre bra förutsättningar som ger sämte återhämtning och gör att kroppen upplevs mer svullen. Liknande problem ses vid behandling med kortison (syntetiskt förstadie till kortisol), där mer vätska lagras in.

Vid låga sköldkörtelhormoner och låg ämnesomsättning (hypotyreos) kan vätska lättare ansamlas i kroppens vävnader, vilket ibland kan ge en känsla av svullnad. Låga sköldkörtelhormoner hör ofta samman med låga kortisolnivåer och progesteronbrist (alternativt näringsbrister).

Ett välfungerande lymfsystem innebär att kroppen kan föra ut slagg och vätska och bidrar till en effektiv transport av ämnen mellan vävnader och blod samt minskar risk för lokala inflammationer.

Här kommer lite tips för att stötta lymfsystemet naturligt:

1. Rörelse varje dag med promenader, cykling, simning och annan vardagsmotion, aktiverar muskelpumpen och hjälper lymfsystemet att fungera optimalt.

2. Djupandning, några minuter varje dag, gör att diafragman fungerar som en naturlig pump för lymfsystemet och för att systemet ges mer lugn.

3. Styrketräning är effektivt och när kroppens muskler arbetar, så pressas lymfvätskan genom kärlen och transporteras vidare.

4. Studsa lätt eller hoppa kan också hjälpa, och för personer som kan och vill, så kan lätt hoppträning eller en studsmatta bidra till ökad rörelse i kroppen.

5. Att dricka tillräckligt med vätska är nog en av de viktigaste åtgärderna för ett fungerande lymfsystem. En god vätskebalans hjälper kroppen att upprätthålla normala cirkulationsprocesser.

6. Fokusera på antiinflammatorisk kost som är rik på omega 3 och oprocessade ekologiska råvaror.

7. Prioritera sömn, då sömnen innebär viktiga återhämtningsprocesser som främjar både immunförsvaret och hormonbalansen.

8. Minska långvarig stress genom meditation, yoga, naturvistelser eller annan återhämtning som kan bidra till mer balanserade kortisolnivåer.

9. Egenmassage eller lymfmassage med mjuka massagegrepp kan minska svullnad och ge en känsla av lätthet. Vid lymfödem bör behandlingen dock helst utföras av utbildad terapeut.

10. Undvik långa perioder av stillasittande, res dig upp regelbundet, sträck ordentligt på dig och ta korta promenader under dagen.

11. Basta i infraröd bastu eller vanlig bastu, får ökad cirkulationspåverkan samt bättre utrensning. Tänk dock på att dricka mycket efteråt.

Det har blivit många inlägg om sköldkörteln, stressrelaterad problematik och kopplingen till könshormoner och kortisol. Alla tidigare inlägg finns i flödet eller på min hemsida www.zarahssida.se.

Många patienter upplever symtom som liknar hypotyreos trots att vårdens blodprover ser normala ut. Symtom kan vara frusenhet, ständig trötthet, känsla av utmattning, håravfall, torr hud, viktuppgång och hjärndimma. Vid provtagningen, så ligger allt inom referens, och patienten skrivs av utan djupare undersökning.

Men tänk om man mäter fel markörer? Eller för få markörer? Eller använder för breda referensintervall?

Inom funktionsmedicin används hypotyreos typ 2, eller cellulär hypotyreos, för att beskriva ovan nämnda tillstånd. Vid hypo 2, så har kroppens vävnader minskad effekt av sköldkörtelhormoner trots att det förekommer normala laboratorievärden.

Det man behöver fundera på är flera saker. Det ena är att referensvärden ofta är väldigt breda och utan fokus på optimala värden. Ett T4-värde på 12 eller 22 samt TSH kring 4.0 är inte optimalt även om det ligger inom referens.

Det andra är att dagens provtagning visar akuta problem, inte tidigare indikationer eller varför det förekommer avvikelser. De möter inte heller relevanta markörer kopplade till sköldkörteln

När man mäter på det sättet och med breda referensvärden, så fångar man inte upp ett problem förrän det har gått väldigt långt. Ett värde kan således ligga inom referens men ändå vara avvikande.

Sköldkörteln fungerar inte heller isolerat utan är ett avancerat samspel mellan hjärnan, kroppens binjurar, immunförsvaret och våra könshormoner.

Vid långvarig stress eller utmattning, så tror kroppen att den behöver spara på resurser. Evolutionärt, så är det en fantastisk strategi och när kroppen tror att den är i svält, sjukdom eller fara så minskar den förbrukningen av energi. Därför kan ämnesomsättningen bromsas, vilket ger lägre energiproduktion, lägre kroppstemperatur, minskad förbränning, sämre återhämtningsförmåga och trötthet och hjärndimma (lägre energi till hjärnan). Det är kroppens sätt att skydda sig och sakta ner tempot.

Stress påverkar hela hormonsystemet och vid akut stress, så stiger kroppens kortisolnivåer, vilket hjälper oss att prestera och hantera belastning. Men vid långvarig stress och över tid, så förändras hormonbalansen med låga kortisolnivåer och könshormoner som följd.

Vid långvarig stress, prioriterar kroppen stresshantering framför reproduktion och tillväxt vilket ger lägre progesteron, östrogen och testosteron samt förändrad och obalanserad kortisolkurva.

Sköldkörteln, påverkas i sin tur av dessa hormoner då exempelvis progesteron stödjer cellernas känslighet för sköldkörtelhormoner medan låga nivåer av testosteron kan bidra till minskad muskelmassa och lägre ämnesomsättning.

Hormonsystemen påverkar alltså varandra på flera sätt. Sköldkörteln producerar mestadels T4 men kroppens energiproduktion behöver T3 för att kunna bilda energi. T4 fungerar som ett lagerhormon medan T3 är den aktiva formen.

För att hormonet ska bli biologiskt aktivt behöver det omvandlas till T3 (trijodtyronin), vilket sker i exempelvis levern, njurar och andra vävnader. Det är T3 som krävs för att öka energiproduktionen i cellerna, stimulera cellernas mitokondrier, reglera kroppstemperatur och ämnesomsättning samt för att stödja hjärnans funktioner.

Vid svår sjukdom, undernäring och/eller långvarig stress så kan kroppen minska omvandlingen från T4 till T3 och öka bildningen av reverse T3 (rT3), en inaktiv form av T3. Det är en viktig del av kroppens energibesparande respons där kroppen talar om att den inte orkar utan vill dra i handbromsen.

Inom funktionsmedicin så ser vi ofta att normala nivåer av T4 inte nödvändigtvis innebär normal energiproduktion, utan att det kan finnas en lägre biologisk effekt av kroppens sköldkörtelhormoner. Dvs att T4 inte konverteras korrekt och/eller att sköldkörtelhormoner inte omsätts korrekt i kroppens celler.

Låggradig inflammation kan påverka hormonsystemet på flera sätt då inflammatoriska signalämnen kan förändra kommunikationen mellan hjärnan och sköldkörteln samt påverka omvandlingen från T4 till T3. Det är en naturlig koppling mellan kronisk inflammation, autoimmuna sjukdomar, långvarig stress och symtom som liknar hypotyreos.

För att bilda, transportera och aktivera sköldkörtelhormoner, så krävs flera näringsämnen. Jag ska fortsätta hålla mig kort i dessa beskrivningar.

– Jod är en viktig byggsten till T4 och T3 och både brist och förhöjt intag kan påverka sköldkörteln negativt. Jod binder till aminosyran tyrosin och bildar en T1, som sedan binder med en T1 och bildar T2. T2 binder till en annan T2 och bildar T4, som i sin tur omvandlas till T3 med hjälp av bland annat selen. Jod kan bli lågt vid jodfattig kost, långvarig stress, långvariga sjukdom eller vid inlagrade nivåer av kvicksilver, arsenik och kadmium (som är antagonister till jod).

– Selen behövs för de enzymer som omvandlar T4 till T3 och bidrar även som skydd för sköldkörteln vid oxidativ stress. Liksom jod, så kan selen bli lågt vid selenfattig kost, långvarig stress, långvariga sjukdom eller vid inlagrade nivåer av kvicksilver, arsenik och kadmium (som även är antagonister till selen).

– Järn krävs för enzymet tyreoperoxidas, som är viktigt för bildningen av sköldkörtelhormoner. Järnbrist kan på så vis påverka sköldkörtelns funktion negativt.

– Zink behövs för både hormonproduktion och hormonreceptorernas funktioner. Zink ökar produktionen av progesteron och är antagonist till koppar, som ökar produktionen av östrogen. Zink är viktigt för immunförsvar, läkning, hud och slemhinnor samt bidrar med lugn genom att aktivera kroppens parasympatiska nervsystem.

– Magnesium deltar i hundratals enzymreaktioner, inkluderat energiproduktionen och hormonbalansen. Magnesium är ett mineral som aktiverar kroppens parasympatiska nervsystem och som har en lugnande effekt. Magnesium krävs även för upptag av kalcium i tarmen.

– Vitamin A påverkar hur sköldkörtelhormoner verkar i cellerna och bidrar till regleringen av kroppens hormonproduktion. Förstadie till vitamin A är betakaroten som finns i exempelvis morötter.

– Vitamin D har betydelse för immunförsvaret och särskilt vid autoimmuna sköldkörtelsjukdomar. D-vitamin är ett prohormon som krävs för att bilda hormoner såsom exempelvis progesteron. Låga hormonvärden kan höra samman med D-vitaminbrister.

– B-vitaminer är också av stor vikt och framförallt B2, B6, B12 och folat som behövs för energimetabolismen, leverns metylering och nervsystemets funktioner.

Vid långvarig stress, så handlar det sällan om att pressa kroppen till högre prestation och att tillföra levaxin kan innebära mer stress än nytta för vissa patienter. Ofta behöver nervsystemet få en chans att lugna ner sig och återhämta sig, innan det klarar en ökad hormonproduktion.

Värdefulla åtgärder kan vara tillräckligt med sömn, regelbundna måltider med bra fetter och protein, antiinflammatorisk kost, behandling av näringsbrister, stresshantering, djupandning och lugn fysisk aktivitet utan överträning eller hårda pass.

Man kan även ha god nytta av att reda ut järnstatus, eventuella brister på B12, D-vitamin och andra relevanta näringsämnen. I djupare funktionsmedicinska prover så mäter man oftast alla markörer kopplade till sköldkörteln såsom tyrosin, selen, jod, thyroglobulin, litium, bromid, kvicksilver, arsenik och kadmium. Ofta så krävs mätning av kortisol i salivprov samt en djupare utredning av könshormoner eftersom dessa hör samman med sköldkörteln.

Hypotyreos typ 2 eller cellulär hypotyreos är således en större problematik som kräver djupare utredning och förståelse för hur kroppens hormoner och funktioner samspelar.

Bättre återhämtning, tillräckligt intag av viktiga näringsämnen och utredning av underliggande sjukdomar eller hormonella obalanser är viktiga delar i att återfinna hormonbalans och välbefinnande.

Jag får många frågor om vikten och varför det blir svårare att hålla vikten med åldern. Gör därför ännu ett inlägg i ämnet.

Många kvinnor som närmar sig klimakteriet upplever att vikten ökar, energinivåerna minskar och att fettet samlas runt magen.

Inom funktionsmedicin utgår vi ifrån kroppens olika hormonsystem, hur de samverkar och hur kortisol, progesteron, testosteron och våra 3 östrogener fungerar.

Kortisol är ett livsviktigt stresshormon som behöver vara i balans och som hjälper kroppen att hantera stress. Kortisol hjälper oss att vakna på morgonen, håller blodsockret stabilt, reglerar immunförsvaret, motverkar inflammatoriska processer och ger energi när vi behöver.

Problemet uppstår när kroppen utsätts för stress under lång tid och utan tillräcklig återhämtning. Långvarig stress kan leda till ökat sötsug, svårigheter att reglera blodsockret, sämre sömnrutiner, ökad fettinlagring runt buken samt trötthet och känsla av utmattning.

Under perimenopaus och klimakteriet, så minskar först nivåerna av progesteron och senare även östrogen. Progesteron är förstadie till kortisol, vilket gör det till ett livsviktigt hormon som påverkar kroppens energinivåer och möjlighet att hålla nere inflammatoriska processer.

När kroppens hormoner förändras, så blir många kvinnor mer känsliga för stressens effekter. Produktionen av hormoner minskar successivt efter 30-35 års ålder och med tiden så behöver vi hushålla mer med de resurser som finns.

Samma arbetsbelastning eller livssituation som tidigare fungerade bra kan istället ge sämre sömn, mer oro, lägre energi och större svårighet att hålla vikten. Allt handlar om hormoner och om vi gör av med mer hormoner än vi producerar.

Inom vården så ger man ofta enskilda hormoner, exempelvis plåster med östradiol, men inom funktionsmedicin så betraktar vi hormonsystemet som ett samspel mellan stressystemet och könshormonerna snarare än ett problem med ett enskilt hormon. Man kan säga att vi arbetar med helheten för att skapa balans i hela systemet.

Progesteron är ert hormon som är viktigt för en fungerande graviditet, men det har också en viktig funktion genom att bidra med avslappning och god sömn. När progesteron sjunker, så kan många kvinnor uppleva ytligare och mer orolig sömn, ökad oro och ångest, sämre stresstålighet, längre återhämtningstid, trötthet och hjärndimma.

Progesteron är viktigt för vår fettförbränning genom att skapa god sömn, återhämtning och en balanserad hormonmiljö men även som förstadie till kortisol som i sin tur påverkar energinlagring och inflammatoriska processer.

Östrogen påverkar hela ämnesomsättningen och gör betydligt mer än att endast reglera menstruationscykeln. Östrogen påverkar exempelvis insulinkänslighet, muskelmassa, fettfördelning energiförbrukning och inflammatoriska processer.

När östrogen sjunker, så kan fettfördelningen förändras och kroppen kan lättare lagra fett runt buken.

Inom funktionsmedicin jobbar man som sagt sällan med enskilda hormoner utan mäter alla hormoner och försöker, utifrån det, förstå varför systemet är i obalans.

Man tittar exempelvis på stressbelastning, sömnvanor, kostvanor, näringsstatus, blodsockerreglering, tarmhälsan, inflammationsnivåer och hormonbalansen mellan alla hormoner.

Målet är att identifiera orsaken och att sedan arbeta med livsstilsförändringar som stödjer kroppens egen reglering och balans.

Salivtester är ett effektivt och pricksäkert sätt att kartlägga hormonernas dygnsrytm och eftersom kortisol varierar naturligt under dygnet så använder man salivtester där flera prover tas under samma dag. Syftet är att få en bild av hur kortisolnivåerna förändras från morgon till kväll istället för att mäta ett enskilt värde.

Vid mätning av kortisol så mäter man vanligtvis även könshormoner i salivprov med progesteron, testosteron, alla 3 östrogener (östron, östradiol och östriol) samt balans mellan östrogener och balans mellan östrogen och progesteron.

Dessa tester kan ge en mer detaljerad information om hormonella obalanser och särskilt när resultaten tolkas tillsammans med symtom och sjukdomshistorik.

Kroppen är skapad för att hantera stress men den behöver också återhämtning och lugn och ro. Små förändringar i vardagen kan göra stor skillnad över tid och särskilt om man vet var problemet ligger.

Bra tips för att skapa hormonell balans:

– Sömn och stress är de viktigaste faktorerna för en balanserad kortisolrytm och för god återhämtning och balans. Prioritera regelbundna sovtider och minska gärna exponering av blått ljud på kvällen för att ge kroppen möjlighet till djup sömn och återhämtning.

– Gott om proteiner (aminosyror) hälsosamma fetter och långsamma kolhydrater vid varje måltid kan bidra till ett jämnare blodsocker, vilket minskar behovet av stresshormoner för att reglera kroppens energinivåer.

Kortisol och könshormoner är steroidhormoner som bildas av kolesterol och därför krävs normala nivåer av kolesterol för en erhålla god hormonbalans. Kolesterol bildas i levern samt finns i animaliska fetter och är nödvändigt för ett fungerande hormonsystem. Att äta gott om animaliska fetter är ett bra sätt att bidra med material för att bilda steroidhormoner.

– Undvik att pressa kroppen för hårt, och låt kroppen vila, återhämta sig och ha ro. Långa perioder av hård träning, kalorirestriktion och högt tempo kan öka den fysiologiska stressbelastningen och bidra till sämre hormonell balans.

Många kvinnor i 40- och 50-årsåldern eller äldre upplever att det fungerar bättre med en kombination av styrketräning, promenader och återhämtande aktiviteter snarare än hård träning och kalorirestriktion.

– Regelbunden rörelse förbättrar inte bara kroppens rörlighet utan förbättrar insulinkänsligheten, stödjer hormonbalansen och kan bidra till mindre stress.

– Djupandning, meditation, yoga, naturvistelser och medveten avslappning kan hjälpa till att aktivera kroppens parasympatiska nervsystem (vår AV-knapp) och på så vis främja vila och återhämtning. Långvarig stress är förödande för vårt hormonsystem och vi behöver vara snälla mot kroppen och balansera aktivitet med vila.

– Magnesium, zink, omega-3-fettsyror, B-vitaminer, animaliska fetter och ett tillräckligt proteinintag är viktiga för många av kroppens hormonella processer.

Vid misstanke om näringsbrister kan det vara värdefullt att ta prover på vitaminer, mineraler och aminosyror.

Kortisol är ett ämne som ofta efterfrågas. Jag har skrivit många texter om lågt kortisol och binjureutmattning och här kommer tips om hur man kan normaliserar förhöjda kortisolnivåer.

Kortisol är sannolikt ett av de mest omtalade hormonerna inom hälsa och funktionsmedicin och min fascination för stressfysiologi har fått mig att förstå att stress är en av framtidens stora utmaningar.

Kortisol är ett livsviktigt hormon som hjälper oss att vakna på morgonen, hantera stress, reglera inflammatoriska processer, hålla blodsockret stabilt och främja normala tarmrörelser.

Problemen uppstår när kroppens stressystem aldrig får möjlighet att stänga av, utan fastnar i ett läge av stress och sympatiskt påslag.

Kortisol produceras i binjurarna och styrs av hjärnans HPA-axel (hypotalamus-hypofys-binjurar). När hjärnan uppfattar ett hot, oavsett om det handlar om ett viktigt möte, ekonomisk oro, sömnbrist eller en infektion, så aktiveras kroppens stressrespons och kroppen frisätter exempelvis kortisol, dopamin, noradrenalin, adrenalin och histamin.

Tillsammans hjälper dessa signalämnen kroppen att mobilisera sin energi, öka koncentration och fokus samt prestera för överlevnad. Stressresponsen är en fantastisk överlevnadsmekanism, så länge stressen följs av vila och återhämtning.

Kroppen gör ingen större skillnad på olika typer av belastning utan stress kan komma från dålig sömn, infektioner

kronisk inflammation, smärta, hård träning, blodsockersvängningar, psykisk stress, konflikter, oro och ångest, näringsbrister eller ständig tillgänglighet.

Alla dessa belastningar registreras av hjärnan, som svarar genom att aktivera kroppens stressystem.

Ur ett funktionsmedicinskt perspektiv så kan man återge denna process i 3 olika faser. Vill förtydliga att jag generaliserar i beskrivningen av varje fas.

Fas 1, alarmfasen

I början av stressperioden känns allt ofta bra, vi kan känna oss oövervinnerliga och starka. Vi får mer gjort än vanligt, behöver mindre sömn, känner oss kreativa, har hög motivation och högt tempo.

Vår känsla av styrka är starkt kopplad till den höga frisättningen av dopamin, adrenalin, noradrenalin och kortisol som tillsammans hjälper kroppen att mobilisera energi.

Problemet är att kroppen egentligen arbetar på högvarv och kör slut på systemet.

I provtagning i salivprov återspeglas fas 1 med ömsom höga, ömsom låga kortisolnivåer under dagen. Sköldkörteln försöker möta den ökade stressen och faran som kroppen tror sig befinna i, och ökar produktionen av sköldkörtelhormoner.

Fas 2, kompensationsfasen

Efter en tid börjar återhämtningen bli sämre och kroppen signalerar att belastningen är för hög. Vi märker det genom stressrelaterade symtom såsom sömnproblem, hjärtklappning, rastlöshet oro, irritabilitet, återkommande infektioner och att vi upplever tötthet trots sömn.

Vi kan inte längre sova oss riktigt pigga och många använder kaffe eller socker för att orka och undvika hjärndimma.

Kroppen har fortfarande god möjlighet att återhämta sig om belastningen minskar. Både sköldkörteln och binjurarna börjar minska sin aktivitet och kroppens energiproduktion. Vi tror att det är något fel på kroppen, men den är så smart att den försöker dra i handbromsen för att få ro.

Fas 2 kan ses genom salivprov på kortisol, där värdet börjar bli lägre framförallt på morgonmätningen. Sköldkörteln följer efter och lägger i bromsen, vilket ses genom lätt förhöjt TSH och ett T4 som ligger åt det låg hållet inom referens. Ett exempel är ett TSH på 3-4 och T4 på 10-14.

I denna fas börjar vi ofta märka av obalanser i kroppens könshormoner, som inte längre prioriteras av kroppen. Kroppen är i fight och flight och vlll hellre bilda kortisol än könshormoner.

Progesteron, som är förstadie till kortisol, blir ofta lågt och vår cykel kan bli kortare, längre, bidra med större blödningar, viktuppgång, pms, klimakteriebesvär eller andra symtom på hormonella obalanser.

Fas 3, utmattningsfasen

Om stressen fortsätter under lång tid, så kan kroppens regleringssystem bli mindre flexibla och den energi som fanns tidigare är plötsligt borta.

Vanliga symtom är extrem trötthet, hjärndimma, nedsatt minne, låg stresstolerans, nedstämdhet, ångest

yrsel, sömnstörningar, minskad motivation och onormalt behov av återhämtning efter fysisk eller mental ansträngning.

Kroppen har helt enkelt slagit av huvudströmbrytaren och det syns i både salivprover och sköldkörtelprover. Nu hjälper varken kaffe, socker eller tillfällig vila. Problemet är inte bara brist på kortisol, utan att samspelet mellan hjärnan, hormonerna och nervsystemet har blivit mindre flexibelt. Och att sköldkörteln säger ifrån på riktigt. Det är nu vården ser avvikelser i provtagning på sköldkörtelhormoner. Ägglossning och mens kan utebli och det kan vara svårt att bli gravid.

Stress påverkar betydligt mer än kroppens kortisolnivåer och långvarig belastning kan påverka flera viktiga signalsystem såsom dopamin (påverkar motivation, drivkraft och belöning), noradrenalin (reglerar fokus, uppmärksamhet och vakenhet), serotonin (påverkar välbefinnande, sömn och känsloläge) samt GABA (hjälper nervsystemet att varva ned och skapa lugn).

Dessutom påverkas mitokondrierna och ATP (cellernas energiproduktion), vilket kan förstärka den djupa trötthet som många upplever efter långvarig stress. Vår energiproduktion fungerar inte optimalt längre.

En effekt av långvarig stress som ofta förbises, är hur den påverkar blodsockret och att kortisol hjälper kroppen att frigöra glukos så att muskler och hjärna får snabb energi.

Vid kronisk stress kan stressrespons bidra till högre blodsocker, ökad insulinutsöndring, försämrad insulinkänslighet, större blodsockersvängningar, ökat sötsug och inlagring av fett runt midjan.

Blodsockersvängningar uppfattas i sin tur som en ny stressignal, vilket stressar systemet ytterligare.

Om man vill få en bild av hur kroppens stressystem fungerar kan ett salivkortisolprov med flera provtagningar under dagen användas för att kartlägga kortisolets dygnsrytm. Vanligtvis tas prover 30 min efter uppvaknande, då kroppens kortisolnivåer ska vara som högst. Resterande mätningar sker innan lunch, innan middag och innan sänggående. Salivprov återger fas 1, fas 2 och fas 3 på ett överskådligt sätt.

Hos friska personer ligger kortisol som högst på morgonen och sjunker successivt under dagen för att vara lågt på kvällen när melatonin ska frisättas och bidra till god sömn. En avvikande dygnskurva kan visa på lågt kortisol på morgonen och högt värde på kvällen, eller kortisoltoppar eller dalar under dagen.

Det viktigaste är att stötta kroppen och hjälpa den att lämna sitt långvariga beredskapsläge där gasen har fastnat. Man ska inte heller eftersträva att sänka eller höja kortisol, utan den funktionsmedicinska modellen är att normalisera värdet och på så vis spara på systemet.

Tips för att minska högt kortisol

1. Prioritera sömnen

Sömnen är den viktigaste återställaren av HPA-axeln och det är viktigt att lägga sig samma tid och i god tid. Undvik gärna starkt ljus och blått ljus sent på kvällen och försök få gott om dagsljus tidigt på morgonen.

2. Stabilisera blodsockret

Ät regelbundet och fokusera på protein till frukos, fiberrika grönsaker, hälsosamma fetter, långsamma kolhydrater och tllräckligt med energi. Kalorirestriktion ger ofta mer stress och är inte lämpligt vid onormala kortisolnivåer. Det är viktigt med animaliska fetter, då kortisol och könshormoner bildas av kolesterol från animaliska fetter.

3. Rör dig lagom

Motion är ett av de bästa sätten att reglera stress, men under perioder av hög belastning så kan intensiv träning bli ytterligare en stressfaktor. Fokusera på promenader, lugn konditionsträning, naturvistelser och måttlig styrketräning snarare än hårda träningspass.

4. Lugna nervsystemet

Djupandning, meditation, yoga, lugna promenader och tid i naturen kakän aktivera kroppens parasympatiska nervsystemet och hjälpa kroppen att bromsa.

5. Identifiera orsaken

Fundera på varför du är okej med mer stress och prestation än din kropp orkar. Lämpliga frågor att fundera på är om man sover tillräckligt, om kroppen hinner återhämta sig, om det finns tid för regelbundna måltider samt glädje och social gemenskap?

6. Adaptogener kan normalisera och balansera ett kortisol som är högt. Exempel på örter kan vara ashwaganda eller hjärtstilla.

Om dessa insatser inte räcker, så kan man få mer djupgående rekommendationer hos oss, baserade på alla hormoner och eventuella obalanser både i könshormoner, kortisol och sköldkörteln.

Varje stund av lugn skickar signaler till hjärnan som sakta förstår att faran är över. Först i lugn, så kan kroppen börja återställa sitt regleringssystem.

Denna artikel har jag funderat över ett par dagar, då det kräver lite eftertanke. Jag har många patienter med psykiatriska tillstånd, då jag arbetar med hormoner och signalsubstanser som i stor utsträckning påverkar vårt välmående. Jag samverkar alltid med sjukvården och psykiatrin för dessa patienter.

Jag ska försöka dela hur vi ser på bipolär sjukdom utifrån ett funktionsmedicinskt perspektiv.

Bipolär sjukdom kännetecknas av svängningar mellan perioder av mani eller hypomani och depression. Inom psykiatrin, så betraktas sjukdomen som en komplex störning i hjärnans reglering med faktorer som genetik, hjärnans nätverk, dygnsrytm och flera system som samverkar.

Inom funktionsmedicinskt, där vi alltid letar orsak istället för symtom, så utgår vi istället från vad som händer i kroppen när den befinner sig i ett tillstånd av extrem aktivering under en längre tid. Det kan ge ett bredare synsätt, för att förstå varför kroppen pendlar mellan två starka ytterligheter.

Under en manisk period, så befinner sig hjärnan i ett kraftigt uppvarvat tillstånd och personen kan uppleva extrem energi, minskat sömnbehov, ökad självsäkerhet, snabbt tankeflöde, impulsivitet och ökad aktivitet och kreativitet.

Under denna fas, så är flera signalsystem aktiva men framförallt dopaminsystemet. Dopamin är kopplat till motivation, belöning, drivkraft och fokus men också överaktivitet och prestation. Samtidigt, så aktiveras kroppens stressystem med en stressaxeln som går på högvarv.

Kroppen försöker möta den ökade takten genom att mobilisera energi via HPA-axeln (hypotalamus-hypofys-binjurar) och frisätter kortisol, adrenalin och noradrenalin.

Dessa stresshormoner höjer kroppens vakenhet, puls, blodtryck och energitillgång. Under kortare perioder är det en viktig överlevnadsmekanism, men efter lång tids stress så minskar frisättningen och kroppen går över i en utmattning.

Inom funktionsmedicin så ser man den maniska fasen som ett tillstånd där flera av kroppens regleringssystem arbetar utifrån maximal kapacitet och pressar sig själv till det yttersta. Det handlar inte bara om ökad frisättning av stresshormoner utan även om störd dygnsrytm, sömnbrist, ökad oxidativ stress, förändrad energiproduktion i mitokondrierna och låggradig inflammation hos vissa patienter (som följd av stressen).

Sömnbristen är särskilt intressant. Det krävs bara några dygn med kraftigt reducerad sömn för att påverka dopaminsystemet, kortisolrytmen, insulinregleringen och hjärnans återhämtning. Efter bara några dagar så kan systemet gå in i en negativ loop av stress.

Efter en period av extremt hög takt, så går stressresponsen över till en djup depression. Funktionsmedicinskt så ser man denna process som att kroppen försöker skydda sig genom att lägga i bromsen och slå om till ett energibesparande läge.

Patienten går in i en utmattning med extrem trötthet, minskad initiativförmåga, lägre motivation, nedsatt koncentration och ökat sömnbehov. Sjukvården ser en deprimerad patient, medan vi funktionsmedicinare ser en utmattad människa med en bägare som runnit över och med obalans i hormoner och signalsubstanser.

Det innebär inte nödvändigtvis att dopamin, kortisol eller adrenalin är slut utan att deras reglering och samspel mellan olika system har förändrats.

Även om dopamin står är fokus i denna process, så påverkas flera andra signalsystem vid extrem stress. Jag ska försöka förklara de signalsubstanser som är involverade.

Dopamin är betydligt mer än ett belöningshormon och är en regulator för motivation, målinriktat beteende, inlärning, uppmärksamhet, rörelse och förmåga att uppleva förväntan och drivkraft. Vid bipolär sjukdom konverteras inte dopamin korrekt vilket kan ge förändrad dopaminsignalering och höga dopaminvärden (när dopamin inte konverteras vidare korrekt).

Dopamin bildas från aminosyran fenylalanin, som först omvandlas till aminosyran tyrosin. Tyrosin omvandlas därefter till L-DOPA med hjälp av enzymet tyrosinhydroxylas och L-DOPA konverteras vidare till dopamin med hjälp av enzymet aromatiskt L-aminosyradekarboxylas (AADC).

För att dessa reaktioner ska fungera krävs exempelvis järn, vitamin B6, vitamin B3, koppar, C-vitamin och tetrahydrobiopterin (BH4). BH4 är även nödvändigt för att bilda serotonin och kan vara väldigt känsligt för oxidativ stress.

Vid långvarig inflammation och ökad bildning av fria radikaler, så kan kroppens förmåga att producera flera signalsubstanser påverkas samtidigt.

Samtidigt som dopamin ofta nämns vid bipolär sjukdom, så spelar balansen mellan glutamat och GABA en minst lika viktig roll. GABA bildas av aminosyran glutamat som i sin tur bildas av aminosyran glutamin.

Glutamat är hjärnans viktigaste stimulerande signalsubstans och fungerar som en gaspedal för nervsystemet. Den är avgörande för inlärning, minne och neuroplasticitet, men när glutamat ligger högt en längre tid så överstimuleras kroppens nervcellerna, vilket kan bidra till ett tillstånd som kallas excitotoxicitet.

Denna process kan öka oxidativ stress, belasta mitokondrierna och bidra till inflammatoriska processer i hjärnan.

För att motverka det, så omvandlas glutamat till GABA med hjälp av enzymet glutamatdekarboxylas, en process som exempelvis kräver vitamin B6.

GABA fungerar som hjärnans bromssystem, dämpar nervcellernas aktivitet, bidrar med lugn, avslappning, god sömn och minskad ångest. Vid långvarig stress så belastas systemet, vilket kan skapa en instabil balans mellan gas och broms.

Serotonin förknippas ofta med välbefinnande, men fungerar mycket bredare än så. Serotonin bildas av aminosyran tryptofan, som omvandlas till 5htp, som i sin tur konverteras till serotonin om det är ljust och melatonin om det är mörkt. Denna process kräver exempelvis B-vitaminer, järn och BH4.

Serotonin påverkar känsloreglering, impulskontroll, vår sömn, aptit, smärtkänslighet och vårt sociala samspel.

Vid långvarig inflammatorisk process, så aktiveras enzymet indolamin-2,3-dioxygenas (IDO), vilket leder en större del av tryptofanet in i kynureninvägen (istället för att användas till serotonin).

I denna cykel bildas metaboliter som kan påverka glutamatsignaleringen och hjärnans immunförsvar. Det är en spännande koppling som undersöks i samband med många psykiatriska tillstånd.

Tarmen och hjärnan står i ständig kontakt via vagusnerven, immunsystemet, hormoner och de metaboliter som bildas av tarmens bakterier. Dopamin och serotonin som produceras i tarmen passerar inte blod-hjärnbarriären men mikrobiomet kan påverka hjärnans funktioner på flera sätt.

En varierad tarmflora producerar kortkedjiga fettsyror såsom exempelvis butyrat, som stärker tarmbarriären, dämpar inflammatoriska processer och som kan påverka genuttryck i både immunceller och nervceller.

Flera bakteriesläkten, såsom Bifidobacterium, Lactobacillus, Faecalibacterium, Roseburia och Akkermansia påverkar immunförsvaret, metabolismen av aminosyror och den viktiga kommunikationen som behövs mellan tarmen och hjärnan.

Hjärnan är kroppens mest energikrävande organ och använder cirka 20 procent av kroppens totala energi, energi som produceras i mitokondrierna (i form av ATP).

Vid långvarig stress så kan det uppstå förändringar i mitokondriernas funktion och ökad oxidativ stress. Om kroppens energiproduktion blir mindre effektiv, så kan nervceller få svårare att klara av en normal signalöverföring och återhämtning.

Jag ser också förhöjda nivåer av inflammatoriska signalämnen, så kallade cytokiner, särskilt under akuta sjukdomsepisoder. Dessa ämnen kan påverka hjärnans mikroglia (nervsystemets immunceller) och bidra till förändrad omsättning av både dopamin, glutamat och serotonin.

Det innebär inte att enbart inflammation är orsak till bipolär sjukdom, utan att den kan vara en del av alla de processer som får bägaren att rinna över.

Långvarig stress skapar även förändringar i mitokondriernas energiproduktion, immunförsvaret, kroppens förmåga att hantera inflammatoriska processer, dygnsrytmen och samspelet i tarm-hjärna-axeln. Vilket påverkar hur vi mår och fungerar.

Det är sannolikt samspelet mellan dessa system som avgör hur sjukdomen utvecklas hos olika patienter. Och i kombination med tarmfloran och de förutsättningar som finns för att bilda och konvertera signalsubstanser så utvecklas den olika från person till person.

Funktionsmedicin ser således inte bipolär sjukdom som en brist på ett ämne, utan som en störning i kroppens regleringsförmåga med obalanser i signalsubstanser och brister i tarmflorans diversitet.

Vår ambition är därför att skapa så bra biologiska förutsättningar som möjligt genom att stödja stabil dygnsrytm, regelbunden sömn, antiinflammatorisk och probiotisk kost, god metabol hälsa, bra näringsstatus, fysisk aktivitet och framförallt… kontinuerlig stressreglering och balans i signalsubstanser.

Funktionsmedicin ersätter inte psykiatrisk behandling, utan kan identifiera och stärka de biologiska system som stödjer hjärnans normala reglering och samspelet mellan olika signalsubstanser.

Livsstilsåtgärder och optimering av biologiska förutsättningar kan vara ett värdefullt komplement, men ska givetvis inte ses som en ersättning för psykiatrisk behandling.

Reverse T3 (rT3) har blivit ett omdiskuterat ämne inom både traditionell vård och funktionsmedicin. Reverse T3 ses ofta som ett hormon som blockerar cellernas receptorer, medan det i själva verket är kroppens bromssystem.

Sköldkörteln producerar hormoner som konverteras från T4 till aktivt T3 i kroppens vävnader och lever, men det är cellerna som avgör hur hormonerna används.

Sköldkörteln producerar framför allt hormonet T4 (tyroxin), som fungerar som ett förstadium och behöver omvandlas till T3. T3 är den biologiskt aktiva formen som reglerar ämnesomsättningen, energiproduktionen, kroppstemperaturen, hjärnans funktioner och många andra av kroppens processer.

Den här omvandlingen sker till stor del ute i kroppens vävnader och i levern, inte i sköldkörteln. Endast omkring 10-20% av kroppens cirkulerande T3 bildas direkt i sköldkörteln. Levern står för en betydande del av omvandlingen, men även njurarna, skelettmuskulaturen och många andra vävnader omvandlar T4 till T3 med lokal konvertering för lokalt behov.

Det innebär att en person kan ha normala nivåer av T4 men ändå ha en nedsatt tillgång på aktivt T3 ute i kroppens vävnader. Det är därför man inte enbart kan mäta T4 för att erhålla en bra bild vid sköldkörtelproblem.

Omvandlingen styrs av tre enzymer som kallas dejodinaser (D1, D2 och D3). Man kan likna dem vid kroppens trafikledare där D1 hjälper till att omvandla och bryta ned reverse T3, D2 bildar aktivt T3 direkt inne i cellerna där hormonet ska användas medan D3 inaktiverar T4 genom att omvandla det till reverse T3.

Balansen mellan dessa enzymer avgör hur mycket aktivt hormon som når cellernas receptorer för att bilda energi.

Reverse T3 är en biologiskt inaktiv metabolit av T4 och när kroppen omvandlar T4 så finns två möjliga vägar. Den ena är att T4 omvandlas till det aktiva hormonet T3 medan det andra är att T4 omvandlas till det inaktiva hormonet reverse T3.

Vilken väg som dominerar beror på hur dejodinaserna regleras och de regleras främst av kroppens behov för stunden.

När kroppen utsätts för belastning, så kan den minska energiomsättningen tillfälligt genom att bilda mindre T3 och mer reverse T3. Den kan alltså välja om hormonerna ska vara inaktiva eller aktiva och på så vis bromsa energiproduktionen.

Denna typ av omvandling till reverse T3 kan man exempelvis se vid akuta eller kroniska sjukdomar, inflammatoriska processer, svält eller kraftigt kaloriunderskott, extrem kolhydratrestriktion och ketos, vid vävnadsskador eller syrebrist. Reverse T3 kan även ses vid viss läkemedelsbehandling, exempelvis med amiodaron eller höga doser kortison.

Denna process är en skyddsmekanism som hjälper kroppen att hushålla med energi när resurserna är begränsade. Det är alltså inte helt korrekt att reverse T3 stänger av ämnesomsättningen utan den är snarare en markör som visar om kroppen befinner sig i ett extremt stressläge.

Inom funktionsmedicin så ser man inte sköldkörtelns nedsättning som en isolerad problematik utan som en del av ett samspel med exempelvis kortisol, insulin, könshormoner, immunförsvaret, näringsstatus och nervsystemet.

Det handlar alltså inte bara om hur mycket hormoner som produceras utan också om hur hormonerna omsätts ute i kroppens vävnader.

När kortisol är förhöjt under längre perioder, tillsammans med inflammatoriska processer och långsiktig energibrist, så kan dejodinasernas aktivitet påverkas och balansen mellan T3 och reverse T3 förändras.

Det innebär inte att stress automatiskt leder till högt reverse T3, men den fysiologiska belastningen vid långvarig stress kan medföra att kroppen prioriterar att spara energi.

Det kan också förklara varför personer med långvarig stress ibland upplever symtom som liknar hypotyreos trots att deras värden är normala.

Många kvinnor upplever att sköldkörtelsymtom förvärras under perimenopaus och i klimakteriet. Klimakteriet höjer inte reverse T3 i sig, men de hormonförändringar som uppstår kan påverka flera av de system som krävs för att bilda energi och balans.

När östrogen och progesteron förändras, så kan kvinnor exempelvis uppleva sämre sömn, ökad stresskänslighet, förändrad insulinkänslighet, ökad låggradig inflammation samt förändrad muskelmassa och energiproduktion.

Alla dessa faktorer kan indirekt påverka hur kroppen aktiverar sköldkörtelhormoner ute i kroppens vävnader. Det, samt låga kortisolnivåer efter långvarig stress kan förklara varför många kvinnor utvecklar symtom som trötthet, frusenhet, hjärndimma och viktförändringar, trots att TSH fortfarande ligger inom referens.

Dejodinaserna är beroende av flera näringsämnen för att fungera optimalt och särskilt viktigt är selen, jod (sämre förmåga vid brist eller överskott), järn och zink. Vid lågt energiintag eller långvarig kalorirestriktion, så kan kroppen minska omvandlingen till aktivt T3 som en naturlig anpassning.

Sjukvården anser att rutinmässig mätning av reverse T3 har begränsat diagnostiskt värde hos i övrigt friska patienter. Provtagning kan dock vara användbart vid svår akut sjukdom (non-thyroidal illness syndrome), behandling med vissa läkemedel eller annan misstanke om nedsatt energiproduktion.

Det inte så att reverse T3 saknar biologisk betydelse, men provsvaret ger sällan hela bilden och kräver mer djupgående undersökning.

Inom funktionsmedicin så är det egentligen ingen viktig fråga hur man sänker reverse T3, utan frågan är varför kroppen har valt att bilda mer reverse T3. Det är ”varför” som är skillnaden.

Ett förhöjt reverse T3 kan vara en signal om att kroppen försöker anpassa sig till en högre belastning och då kan man exempelvis utreda om det förekommer långvarig stress eller otillräcklig återhämtning, om patienten har kronisk inflammation eller infektion (hör samman med låga kortisolnivåer), om energi- och proteinintaget är tillräckligt, om det finns näringsbrister, insulinresistens eller andra metabola obalanser.

När bakomliggande faktorer förbättras, så återställs ofta balansen mellan T3 och reverse T3 på naturligt sätt.

Läs gärna mer om sköldkörteln i mina tidigare inlägg:

Sköldkörteln, hypo 2 och hormonell balans:

https://www.facebook.com/share/p/1CiQUK1Uvx

Hypotyreos och hur sköldkörteln påverkas av långvarig stress och utmattning:

https://www.facebook.com/share/p/19KRrkMKDF

Efter önskemål kommer ett inlägg om OCD med funktionsmedicinskt perspektiv.

Tvångssyndrom (OCD) är ett neuropsykiatriskt tillstånd som ofta innebär återkommande, påträngande tankar (obsessioner) och handlingar eller mentala ritualer (kompulsioner) som kan vara svåra att bryta.

Många patienter behandlas med serotoninhöjande läkemedel som första åtgärd, trots att OCD innebär ett samspel mellan flera av hjärnans signalsystem.

För att förstå vad som händer i hjärnan, så behöver man förstå hur signalsubstanser samverkar. Signalsubstanser som dopamin, serotonin, GABA och glutamat, tillsammans med stresshormoner och könshormoner påverkar hur hjärnan reglerar ångest, impulskontroll, motivation och återhämtning.

Inom funktionsmedicin så fokuserar vi sällan på symtomlindrande insatser utan målet är att identifiera bakomliggande orsaker som kan bidra till obalanser i nervsystemet. Exempel kan vara kronisk stress, näringsbrister, inflammatoriska processer, obalanser i tarmfloran, hormonella förändringar och nedsatt produktion eller omsättning av signalsubstanser.

Dopamin är hjärnans viktigaste signalsubstans för motivation, drivkraft, fokus och belöningssystem. Vid OCD kan aktiviteten i dopaminsystemet bidra till att hjärnan fastnar i repetitiva beteenden och när en tvångshandling utförs så minskar ångesten tillfälligt.

Denna lättnad fungerar som en förstärkning, vilket gör att hjärnan gärna upprepar samma beteende nästa gång som ångest uppstår.

Dopamin produceras genom aminosyran fenylalanin som konverteras till aminosyran tyrosin. Tyrosin konverteras sedan till L-DOPA, som konverteras till dopamin, noradrenalin och adrenalin.

Varje steg kräver specifika enzymer och näringsämnen, exempelvis vitamin B3, B6, vitamin C, järn, koppar och folat. Om kroppen saknar någon av dessa kofaktorer, så kan både produktion och omsättning i dopaminsystemet påverkas.

Det kanske viktigaste vid OCD och ångest blir att säkerställa att dessa konverteringssteg fungerar, då brister i konverteringen sannolikt är orsak till många ångestrelaterade besvär.

Dopamin bryts huvudsakligen ner av enzymerna MAO (monoaminoxidas) och COMT (katekol-O-metyltransferas). COMT är beroende av god metyleringskapacitet i levern, vilket innebär behov av folat, vitamin B12, vitamin B2 och andra näringsämnen som är viktigt för god metylering.

Inom funktionsmedicin diskuteras även genetiska variationer, såsom COMT och MTHFR, som möjliga faktorer för hur vissa individer omsätter signalsubstanser.

Konvertering från dopamin vidare till noradrenalin kräver även god tarmflora, då överväxt av clostridium difficile kan hämma det enzym som krävs för konvertering. Clostridium difficile är en bakterie som återfinns vid matförgiftning men vanligaste orsaken till överväxt är vid återkommande antibiotikakurer.

För konvertering frön noradrenalin till adrenalin så krävs även kortisol, vilket innebär att långvarig stress och utmattning kan påverka om dessa katekolaminer konverteras korrekt.

Serotonin har en viktig funktion för vår känsloreglering, impulskontroll, för god sömn och återhämtningsförmåga. Det är främst av den anledningen som SSRI ges som behandling vid OCD. Problemet är att det inte löser orsaken och att serotoninnivåer inte mäts innan behandling. Det kan innebära att behandlingen blir felaktigt och att serotonin ges trots normala eller höga nivåer.

Serotonin bildas av aminosyran tryptofan, som omvandlas till 5-HTP, som sedan konverteras till serotonin om det är ljust och melatonin om det är mörkt. Omvandlingen kräver exempelvis b-vitaminer, magnesium och järn samt e.coli-bakterier i tarmens flora. E.coli är en stor familj där delar av familjen är icke sjukdomsframkallande och av stor vikt för att exempelvis bilda serotonin och melatonin. E.coli krävs även för att bilda kroppsegna vitaminer, vilket jag skrev om häromdagen.

Serotonin samspelar med dopamin och påverkar även hjärnans reglering av stress via HPA-axeln (hypotalamus-hypofys-binjurar). Sambandet mellan serotonin och kortisol är väldigt intressant och att patienter tolererar stress bättre vid SSRI har flera orsaker. En orsak är att serotonin är en lugnande signalsubstans, och vid ångest hjälper vanligtvis åtgärder som lugnar systemet. Detta oavsett om det är rätt cykel som behandlas. En annan orsak är att serotonin höjer kroppens kortisolnivåer, förutsatt att binjurarna klarar den ökade takten. Vid utmattning, så kan effekten från SSRI istället bli motsatsen.

Långvarig stress kan alltså påverka serotoninsignaleringen, samtidigt som serotoninsystemet bidrar till hur kroppen klarar att reglera stress.

GABA är hjärnans viktigaste hämmande signalsubstans och fungerar som en naturlig broms. Den frisätts vid stress, hjälper nervsystemet att varva ned och minskar överaktivitet i nervcellerna.

GABA bildas från aminosyran glutamat, som i sin tur bildas av aminosyran glutamin. Omvandlingen kräver enzymet glutamatdekarboxylas samt vitamin B6.

Balansen mellan glutamat och GABA är viktig för nervsystemets stabilitet och styr kroppens balans mellan gas och broms.

Kortisol är kroppens viktigaste stresshormon och produceras i binjurarna med signaler från HPA-axeln. Vid akut stress hjälper kortisol oss att prestera och överleva, men vid långvarig stress så kan regleringen förändras och påverka hjärnans signalsystem.

Kroniskt förhöjd eller störd kortisolreglering kan exempelvis påverka dopaminomsättningen, serotoninsignaleringen, GABA-systemet, glutamatsignaleringen, sömn och återhämtningsförmåga, inflammatoriska processer och blodsockerreglering.

Signalsubstanser är beroende av rätt byggstenar och kofaktorer till olika konverteringssteg. Viktiga näringsämnen är exempelvis vitamin B6, vitamin B12, folat (B9), magnesium, vitamin C, järn, zink, koppar, omega-3-fettsyror samt proteiner och dess minsta byggstenar aminosyror.

Långvarig stress bör alltså ses som en möjlig faktor till att nervsystemet blir mer sårbart hos de personer som har tendens till OCD.

Könshormoner påverkar hjärnans biokemi betydligt mer än vad många tror. Exempelvis så stimulerar östrogen flera delar av serotoninsystemet samt dopamin. När östrogennivåerna sjunker, exempelvis efter graviditet eller under klimakteriet, så kan patienten uppleva ökad ångest eller förvärrade tvångssymtom.

Progesteron omvandlas i hjärnan till allopregnanolon, vilket är en neurosteroid som förstärker den lugnande effekten från våra GABA-receptorer. Låga nivåer av progesteron eller förändrad känslighet för allopregnanolon kan på så vis påverka hur lätt vårt nervsystem reagerar.

Testosteron påverkar exempelvis dopaminsystemet och är viktigt för motivation, energinivåer och för psykiskt välbefinnande. Låga testosteronnivåer kan bidra till sämre stresshantering och hjärndimma.

Könshormoner och kortisol är steroidhormoner som bildas av kolesterol från leverns produktion eller från animaliska fetter i maten vi äter.

Metylering är ett annat viktigt system som jag nämner ovan. Metylering påverkar avgiftningsprocesser, DNA-reparation, kroppens hormonomsättning och hur vi bryter ner signalsubstanser.

En välfungerande metylering är därför viktig för bland annat COMT-enzymets nedbrytning av dopamin och andra katekolaminer som noradrenalin och adrenalin. Metylering är beroende av exempelvis folat, vitamin B12, vitamin B6, vitamin B2, kolin och betain.

Hos oss och andra funktionsmedicinska kliniker, så mäter man vanligtvis signalsubstanser och hormoner innan behandling. Främst för att behandla rätt, men också för att finna orsaken.

Provtagning av signalsubstanser innebär urinprov för att analysera metaboliter kopplade till dopamin, noradrenalin, adrenalin, serotonin, glutamat och GABA och för att få en bredare bild av kroppens biokemiska obalanser. Utifrån provsvaren, så kan man arbeta med flera biologiska system, med optimerad kost och matsmältning, näringsstatus, sömnrutiner, stressreglering, fysisk aktivitet, god tarmhälsa och kroppens hormonbalans.

För många kan det vara ett värdefullt komplement till vårdens etablerade behndlingar. Särskilt viktigt är att mäta signalsubstanser och brister innan de behandlas med preparat som påverkar hormoner och signalsubstanser.

Hjärnan fungerar som ett stort nätverk där signalsubstanser, hormoner och kroppens näringsstatus påverkar varandra. Genom att förstå alla samband, så kan man få en mer nyanserad bild av varför symtom uppstår och hur behandlingen kan bli mer långsiktig och med fokus på orsaken.

Jag har fått många önskemål om ett inlägg om kopparspiral och hormonspiral. Det är spännande att fundera på vad som händer i kvinnokroppen när vi placerar ett hormon eller en biologiskt aktiv metall i vår livmoder.

Preventivmedel diskuteras nästan alltid utifrån hur väl det fungerar mot graviditet, men man diskuterar sällan om det är hälsosamt och vad som händer i kvinnans kropp när preventivmedel används under många år.

En intressant fråga är även varför vissa kvinnor reagerar annorlunda än andra.

Vi människor är olika känsliga och har även olika hormonkänslighet. En del kvinnor kan använda hormoner utan problem medan andra reagerar starkt mot både hormonbehandling och om den hormonella balansen förändras tillfälligt eller långvarigt.

Spiral har kommit att betraktas som en självklar och trygg preventivmetod och den rekommenderas ofta till kvinnor i förklimateriet. Jag ska försöka ge en annan, lite mer ingående och nyanserad bild.

Hormonspiral beskrivs exempelvis som ett preventivmedel med huvudsaklig lokal effekt medan kopparspiral beskrivs som ett hormonfritt alternativ.

Men det redan här går det snett. Du kan inte behandla kroppen med lokal behandling eftersom blodet cirkulerar genom hela vår kropp. Och att något är hormonfritt, betyder inte att kroppen inte påverkas. Jag ska förklara varför nedan.

Livmodern är ett väl blodförsörjd organ, via exempelvis uterina artärer, och endometriet har ett tätt nätverk av små blodkärl. Ett ämne som tillförs i livmodern absorberas därför relativt snabbt genom vävnaden och når snabbt blodbanan.

För levonorgestrel (LNG) finns det också konkreta farmakokinetiska data som stöder detta. Vid intrauterin tillförsel har mätbara nivåer av LNG i plasma rapporterats redan omkring 15 minuter efter insättning, och plasmakoncentrationen når sin topp inom några timmar. Det innebär alltså att LNG som frisätts i livmodern faktiskt kan nå den systemiska cirkulationen mycket snabbt.

Snabb absorption betyder dock inte nödvändigtvis att det blir en hög systemisk exponering.

När LNG frisätts direkt i livmodern sker först en lokal exponering av endometriet och hormonet diffunderar från livmoderhålan in i vävnaden, där koncentrationen kan bli mycket hög. En del av LNG passerar sedan vidare till de små blodkärlen och transporteras ut i den systemiska cirkulationen.

Det innebär att man kan få mycket hög lokal exponering i endometriet samtidigt som koncentrationen i blodet är betydligt lägre. Men att säga att det endast verkar lokalt är direkt felaktigt.

Blodflödet fungerar som en slags transportör bort från vävnaden och när LNG når kapillärerna, så kan det snabbt föras vidare med blodet. Jag förtydligar att det inte innebä att allt LNG som frisätts i livmodern hamnar i blodet. Molekylen måste först passera genom vävnaden, och en del kan finnas kvar lokalt eller bunden till vävnader och proteiner.

Det är alltså inte så att intrauterint LNG verkar endast i livmodern utan det kommer ut i blodet och kan göra det snabbt, men exponeringen är mycket mer koncentrerad lokalt än systemiskt.

Uttrycket om lokal effekt behöver därför nyanseras och förklaras bättre för att kvinnor ska kunna göra ett medvetet och informerat val.

Farmakokinetiska studier har visat mätbara serumkoncentrationer av levonorgestrel hos användare av hormonspiral, och det är egentligen rätt självklart eftersom vårt blodsystem passerar alla organ, inkluderat livmodern.

(Studie: Apter D, Gemzell-Danielsson K, Hauck B, Rosen K, Zurth C. Pharmacokinetics of two low-dose levonorgestrel-releasing intrauterine systems and effects on ovulation rate and cervical function.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24726226/)

En större farmakokinetisk analys, baserad på data från flera kliniska studier, bekräftar också att levonorgestrel från hormonspiral når systemcirkulationen, även om nivåerna är lägre än för flera andra administrationsformer såsom exempelvis oral administration.

(Studie: An Integrated Population Pharmacokinetic Analysis to Characterize Levonorgestrel Pharmacokinetics After Different Administration Routes.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/30207604/ )

Det betyder inte att hormonspiralen har lika stark effekt som ett p-piller eller är farlig, utan att formuleringen om att hormonet endast verkar lokalt är för förenklad och inte helt korrekt.

Frågan är också om vi vet tillräckligt om hur olika kvinnor påverkas fysiologiskt av långvarig spiralanvändning?

Här blir funktionsmedicinskt perspektiv intressant, inte för att funktionsmedicin automatiskt har rätt utan för att den utgår från en fråga som är högst relevant i detta avseende.

Vad händer med hela systemet, hormoner, stressystem, näringsstatus, blödningar, metabolism och immunförsvar, när en biologiskt aktiv substans tillförs kroppen under lång tid?

Jag fann exempelvis en intressant studie som undersökte endometriet hos kvinnor som använde levonorgestrelspiral. I 19 av 29 prover saknade decidualiserade stromaceller påvisbar progesteronreceptor, medan övriga hade svag till måttlig färgning.

Det här är ett fascinerande fynd, för det betyder inte att progesteronreceptorerna blockeras i hela kroppen, men det visar att den lokala progesteronsignaleringen i endometriet förändras kraftigt under påverkan av levonorgestrel.

Man kan då undra vad det innebär för en biologisk vävnad att under lång tid utsättas för kontinuerlig syntetisk gestagensignal i stället för den normala cykliska hormonmiljön?

(Studie: Salmi A, Pakarinen P, Peltola AM, Rutanen EM. The effect of intrauterine levonorgestrel use on the expression of c-JUN, oestrogen receptors, progesterone receptors and Ki-67 in human endometrium.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/9872360/)

Det är också viktigt att förstå skillnaden mellan progesteron och gestagen.

Hormonspiralen frisätter levonorgestrel, ett syntetiskt gestagen som har som uppgift att blockera den kroppsegna omsättningen av progesteron och skapa gestagena effekter.

Progesteron är kroppens eget steroidhormon, som bildas av kolesterol, är förstadie till stresshormonet kortisol och som är viktigt för sömn, avslappning, välmående och hormonell balans.

Levonorgestrel är en syntetisk substans som binder till progesteronreceptorn och ger gestagena effekter. Med det menas att den sätter sig i vägen för ditt eget progesteron och på så vis hämmar möjligheten att bli gravid, men också att den skapar en annan hormonell signal än den normala fertila signalen.

Det är alltså inte så att hormonspiral ersätter ditt naturliga progesteron.

Hormonspiralen och kroppens stressystem är också väldigt spännande och här finns faktiskt forskning som gör frågan ännu mer intressant.

En studie från 2017 undersökte kvinnor med levonorgestrelspiral och jämförde dem med kvinnor som använde kombinerade p-piller och kvinnor med naturlig menstruationscykel.

Forskarna mätte bland annat salivkortisol efter ett standardiserat psykologiskt stresstest, kortisolrespons efter ACTH-stimulering, hårkortisol samt hjärtfrekvens och autonom stressreaktion.

Kvinnor med levonorgestrelspiral hade en kraftigare salivkortisolrespons efter stresstestet och de hade även högre hårkortisolnivåer och en förändrad kortisolrespons efter ACTH-stimulering.

Forskarna beskrev resultaten som tecken på att dessa kvinnor har en förändrad autonom och HPA-axel-relaterad stressreaktivitet.

Det kan förklaras genom att gestagen blockerar kroppens egna omsättning av progesteron, vilket minskar möjlighet att producera korrekta mängder av stresshormonet kortisol.

Det är viktigt att förstå att det inte innebär att hormonspiral orsakar binjureutmattning eller kortisolbrist, utan att det försvårar produktionen av kortisol vilket tillsammans med andra faktorer kan ha avgörande betydelse.

Och det finns en förändrad stressreaktivitet hos användare av levonorgestrelspiral.

(Studie: The levonorgestrel-releasing intrauterine device potentiates stress reactivity.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/28315609/)

Jag ska försöka förklara detta närmare. Pogesteron är en del av steroidogenesen och ingår i samma biologiska nätverk som krävs för produktion av andra steroidhormoner. Progesteron bildas i äggstockarna under fertil ålder men kan även bildas i binjurarna, då binjurarna kan bilda steroidprekursorer från kolesterol.

En förändring av ovarialt progesteron innebär alltså inte automatiskt att binjurarna får slut på material för kortisolproduktion utan mängden kortisol påverkas av många fler faktorer.

Men den mer intressanta frågan kvarstår… Om långvarig exponering för ett syntetiskt gestagen kan påverka regleringen av HPA-axeln och kroppens stressrespons hos vissa kvinnor? Vad innebär det då för en kvinna välmående?

Kopparspiralen, är en annan preventivmetod som lyfts som ett hormonfritt alternativ. Men att något är hormonfritt är inte detsamma som att det inte påverkar kroppen och är biologiskt neutral.

Kopparspiralen innehåller inga hormoner, utan det är kopparens biologiska egenskaper som är en del av själva preventivmekanismen.

Kopparspiralen skapar en lokal miljö i livmodern som påverkar spermier och befruktning och gör en graviditet mindre sannolik. Det är alltså inte ett passivt föremål som bara sitter där, utan ett biologiskt aktivt preventivmedel.

Frågan är hur mycket av kopparens effekt som är lokal och om den kan påverka den systemiska mineralhomeostasen?

Koppar och zink är essentiella mineraler, med många viktiga funktioner i kroppen. De ingår i komplexa system för absorption, transporter och enzymfunktioner. Zink har bland annat betydelse för avslappning, immunförsvar, DNA-syntes, celldelning och sårläkning, vilket gör att det rimligtvis borde finnas ett intresse av relationen mellan koppar och zink.

Koppar och zink är varandras antagonister på samma sätt som alla tungmetaller och mineraler har antalet och synergister. När koppar ökar, så behöver även zink öka, för att skapa balans.

I en longitudinell studie av 121 kvinnor undersöktes serumkoppar och serumzink före insättning av TCu-380A samt tre månader senare. Serumkoppar ökade från 160,40 till 170,22 μg/dl och serumzink ökade samtidigt från 94,61 till 107,67 μg/dl.

(Studie: Imani S, Moghaddam-Banaem L, Roudbar-Mohammadi S, Asghari-Jafarabadi M. Changes in copper and zinc serum levels in women wearing a copper TCu-380A intrauterine device.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24304153/)

Det innebär att den enkla modellen inom funktionsmedicin, där man automatiskt tänker att koppar sänker zink, inte är helt korrekt. Snarare så verkar kroppen öka tillförseln av zink, sannolikt för att minska oxidativ stress från kopparspiralen.

Dock så tar zink till slut slut… Och jag har sett många provsvar där höga kopparnivåer trycker ner zink och ger östrogendominans (zink ökar progesteron, medan koppar ökar östrogen), återkommande infektioner, sämre stresshantering, sämre läkning med mera.

Det finns dessutom en effekt av kopparspiral som är väletablerad och och är förändrat blödningsmönstret.

Rikligare eller längre menstruationsblödningar är vanliga vid användning av kopparspiral och är en av de vanliga orsakerna till att vissa kvinnor slutar använda metoden. Detta har sammanställts i en systematisk översikt.

(Studie: Godfrey EM, Folger SG, Jeng G, Jamieson DJ, Curtis KM. Treatment of bleeding irregularities in women with copper-containing IUDs: a systematic review.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/23199413/)

Ur ett funktionsmedicinskt perspektiv, så blir det särskilt intressant för om en kvinna redan har låga järndepåer och samtidigt får kraftigare menstruationsblödningar, så finns en mycket mer fysiologisk kedja att undersöka. Ökad blodförlust, ger ökat järnbehov och risk för försämrad järnstatus..

En rimlig fråga är alltså hur en kvinnas mineralstatus ser ut från början och hur förändras den efter insättning av en kopparspiral.

På samma sätt skulle man vid hormonspiral kunna fråga hur kvinnans hormonella situation och menstruationscykel såg ut innan insättning. Vilka symtom förändras efter insättning, och förändrades sömn, humör, libido eller stresskänslighet?

Och förändras något efter uttag?

Kroppen är ett sammanhängande system och det är därför rimligt att undersöka om en långvarig hormonell eller metallbaserad exponering kan samspela med andra fysiologiska faktorer. Att inte undersöka det utan endast påstå att det fungerar för alla och är lokal behandling, är magstarkt.

Vi vet att levonorgestrelspiral förändrar den hormonella miljön i endometriet och påverkar uttrycket av progesteron- och östrogenreceptorer.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/9872360

Vi vet att levonorgestrel från hormonspiral når systemcirkulationen, även om exponeringen är betydligt lägre än för flera andra hormonella administrationsformer.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24726226

Vi vet att en studie har visat förändringar i stressreaktivitet och HPA-axelrelaterade kortisolmått hos användare av levonorgestrelspiral.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/28315609

Vi vet att kopparspiral kan påverka blödningsmönstret och att detta kan vara högst relevant för vissa kvinnor.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/23199413

Och vi vet att forskning om kopparspiral och mineralstatus inte ger ett enkelt svar. I en studie ökade både serumkoppar och serumzink efter insättning.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24304153

Vi behöver mer forskning om huruvida förändringar i stressystemet och andra hormonella förändringar kan uppstå vid användning av spiral. Och förstå att kvinnokroppen är mer komplex än att endast se till en preventivmedels effektivitet.

Melatonin är mest känt som kroppens sömnhormon, men under de senaste 20 åren har forskningen visat att det också spelar en roll i reproduktionssystemet. Detta är ett väldigt intressant område.

Frågan är om naturliga variationer i ljus, till exempel i nordliga länder med långa sommardagar och långa, mörka vinterdagar kan påverka fertiliteten.

Melatonin produceras främst i tallkottkörteln och regleras av ljus. När det blir mörkt så stiger nivåerna och när det blir ljust så sjunker de. Melatonin produceras dock även lokalt i andra vävnader såsom exempelvis äggstockarna.

Melatonin har flera viktiga funktioner kopplade till fertilitet, såsom att fungera som en kraftfull antioxidant och genom att skydda äggcellerna (oocyter) från oxidativ stress. Det kan även påverka follikelutvecklingen och hormonbalansen. Oxidativ stress är en känd orsak till nedsatt fertilitet, vilket gör stresshantering till ett spännande område.

När de undersöker dessa kopplingar så mäter de melatonin i blod och i follikelvätska (vätskan som omger ägget i äggstocken). Tyvärr så mäter de inte i saliv, vilket är mest tillförlitliga mätmetod. En spännande aspekt är att nivåerna ofta är högre i follikelvätskan, vilket tyder på att den lokala produktionen är viktig.

I kliniska studier, särskilt vid IVF, får deltagare melatonin som tillskott och då har resultaten visat förbättrad äggkvalitet och fler högkvalitativa embryon. Dock så är det sannolikt att den förbättringen beror på att ökade melatoninnivåer i de flesta fall ger förbättrad sömn, vilket i sin tur påverkar fertiliteten.

Möjliga positiva effekter från melatonin är således förbättrad äggkvalitet, minskad oxidativ stress i äggstockarna samt att det verkar påverka tidiga steg i befruktningen.

Eftersom melatonin påverkas starkt av ljus är det rimligt att fråga om fertiliteten varierar med årstid eller geografi. I djurvärlden är det tydligt, där många arter är säsongsberoende i sin reproduktion. Hos människor är dock bilden mer komplex. Exempelvis så föds många bebisar på vårkanten och då kan man såklart undra om sommaren är en mer fertil säsong. Det jag funderar på är dock om det hör samman med D-vitaminnivåer då D-vitamin är ett prohormon som krävs för att bilda könshormoner. Det borde rimligtvis kunna vara så att människor är mer fertila mellan vår- och höstdagjämning, där D-vitaminnivåer är högre.

Det kan givetvis höra samman med andra faktorer såsom sociala och kulturella mönster, temperatur och livsstil och arbets- och semestercykler.

I nordliga regioner, där sommaren innebär mycket långa dagar och vintern långa perioder av mörker, varierar melatoninnivåerna kraftigt över året.

Spännande är det dock, och både sömn, oxidativ stress och melatoninnivåer är viktiga områden för fertilitet och graviditetens första skeden.

PCOS eller PMOS (Polyendocrine Metabolic Ovarian Syndrome) är ett komplext tillstånd och mycket mer än endast cystor på äggstockarna. Det påverkar hormoner, ämnesomsättningen, kroppens inflammationsnivåer, energiproduktion och stressystem.

Namnbytet från PCOS till PMOS beror på att många kvinnor aldrig har några egentliga cystor, samtidigt som ofta påverkar långt mer än bara fertiliteten.

Det handlar mer om ett samspel mellan hormonsystemet, ämnesomsättningen och nervsystemet, där kroppen ofta hamnar i ett långvarigt tillstånd av obalans på grund av exempelvis stress.

Många förknippar PCOS med höga androgener, utebliven ägglossning och insulinresistens men min bild är att det är bredare än så.

I vissa sammanhang så är androgener högt och man ser då höga värden på exempelvis DHEA och testosteron. Vid dessa problem, så bör man även undersöka markörer för metabolt syndrom, såsom blodsocker, fasteglukos, D-vitamin m.m.

Det vanligaste hos de patienter som fått diagnosen PCOS är dock att de har låga värden på östrogen, vilket förklarar varför det tar längre tid att bygga upp ett ägg inför ägglossning. Man ser låga värden på östradiol och progesteron, samt normala värden på testosteron vilket förklarar hårväxt m.m. Testosteron är således ofta normalt men kan vara högt i förhållande till östrogen och progesteron.

En del kvinnor upplever tecken på hormonell utmattning såsom låg energi, svår återhämtning, inflammation, sömnproblem och hjärndimma, vilket hör samman med låga kortisolnivåer.

När kroppen är stressad under lång tid, så blir binjurarna trötta och kommunikationen mellan hjärnan, binjurarna och äggstockarna påverkas. HPA-axeln, som är vårt stressystem kan bli dysreglerat och kortisol behövs inte bara för vår energiproduktion utan även för att hantera stress och inflammatoriska processer.

Kortisolnivåerna kan bli för höga, för låga eller svänga onormalt över dygnet, vilket påverkar energiproduktionen, blodsockerregleringen, immunförsvaret och hur vi hanterar inflammation.

Kroppen prioriterar alltid överlevnad före reproduktion och om systemet upplever stress, inflammation eller energibrist så bromsas ägglossningen och nedprioriteras. Då bildas även mindre progesteron, eftersom progesteron till stor del produceras efter en ägglossning.

Progesteron är förstadie till kortisol och låga nivåer kan ge oregelbunden mens med kortare cykler, bloodspottings, PMS och humörsvängningar, sömnsvårigheter, oro och ångest, sämre förmåga att hantera inflammatoriska processer och stress samt symtom som tyder på östrogendominans.

Hos vissa kvinnor med PCOS/PMOS kan östrogenproduktionen också bli obalanserad. Det betyder inte alltid att östrogen ligger konstant lågt, men nivåerna kan svänga när samspelet mellan östrogen, progesteron och insulin inte fungerar korrekt. När hormonbalansen störs kan äggblåsorna utvecklas långsammare eller stanna i mognadsutvecklingen, vilket gör att ägglossningen uteblir eller tar längre tid. Det är också därför man ofta ser många små omogna folliklar vid ultraljudsundersökning.

Inflammation är också en viktig faktor, eftersom låggradig kronisk inflammation kan påverka insulinnivåerna, hormoner, kroppens äggkvalitet och energinivåer.

Det är alltså lätt att hamna i en ond spiral med stress och utmattning som bidrar til hormonell obalans och låga kortisolnivåer. Detta skapar inflammation och sämre energiomsättning och när kroppen inte kan hantera stress så blir det ännu svårare för kroppen att behålla bra hormonbalans.

Ur mitt funktionsmedicinska perspektiv så handlar alltså inte PCOS/PMOS om endast äggstockarna, utan om att hjälpa hela kroppen till bättre ro, energi och balans.

Vanliga symtom vid PCOS/PMOS kan vara oregelbunden eller utebliven mens, svårigheter med ägglossning, trötthet och hjärndimma, viktförändringar, akne eller hårväxt, sömnproblem, PMS och humörsvängningar, inflammation och värk, insulinresistens och blodsockersvängningar, utmattningskänsla och låg förmåga att hantera stress.

Målet är inte att fixa kroppen snabbt, utan att minska den stress som skapar hormonella obalanser.

Här kommer lite tips

1. Blodsockersvängningar ökar både inflammatoriska processer, insulinpåslag och stressrespons. Fokusera på protein till varje måltid, fiberrika kolhydrater, hälsosamma fetter och regelbundna måltider. Undvik gärna ultraprocessad mat, socker och sötningsmedel.

2. Inflammatoriska processer påverkar både kroppens hormoner och vår energiproduktion. Det kan vara hjälpsamt att prioritera sömn, äta omega 3-rik mat, minska alkohol och överdrivet koffeinintag, vistas i dagsljus (gärna i solen) samt stödja tarmen genom probiotisk kost.

3. Vid långvarig stress så behöver kroppen signaler om trygghet för att kunna prioritera en bra hormonbalans. Skapa mer lugn med lugna promenader, andningsövningar, yoga eller stretching, återhämtning, minskad prestation,

minskad överträning och genom att undvika stresspåslag.

4. Hård träning i ett redan stressat system kan ge förvärrade symtom och särskilt i kombination med utmattning. Många mår bättre av syyrketräning i lagom mängd, promenader, låg eller medelintensiv träning och att lägga in mer återhämtning mellan träningspassen.

5. Näringsämnen som kan vara hjälpsamma vid PCOS är exempelvis inositol, magnesium, omega-3, vitamin D, järn och B-vitaminer. Det är också viktigt med tillräckligt proteinintag och kolesterol som krävs för ett bilda könshormoner och kortisol.

6. Man kan även ha god hjälp av att mäta könshormoner och kortisol i salivprov, för att se var problemet ligger och hur det bäst kan åtgärdas.

Många förknippar klimakteriet med låga östrogennivåer men i vissa fall så kan värdet istället ligga högt. Under perimenopausen, åren innan mensen helt upphör, så kan kroppens östrogennivåer svänga kraftigt och ibland bli höga samtidigt som ägglossning kan utebli.

Östrogen behövs för ägglossningen och i en normal menscykel, så stiger östrogen gradvis när äggblåsan mognar. När nivåerna når en viss punkt, så skickas signaler till hypofysen som utlöser en LH-topp som gör att ägglossningen sker.

Systemet är känsligt och om östrogen ligger för lågt så uteblir signalen och ägglossningen hämmas.

Även kroniskt höga eller oregelbundna östrogennivåer kan störa kommunikationen mellan hjärnan och äggstockarna och bidra till utebliven ägglossning, oregelbundna cykler, låga progesteronnivåer, PMS och hormonella svängningar.

Hur kroppen fungerar handlar alltså inte bara om mängden östrogen, utan även om balansen mellan våra olika hormoner och hur rytmen fungerar.

Balansen mellan östrogen och progesteron är avgörande och de samverkar för att kroppen ska fungera optimalt. Östrogen stimulerar bland annat uppbyggnad av ägg, livmoderslemhinnan och celltillväxten.

Progesteron ett mer balanserande och lugnande hormon som är förstadie till kortisol, stabiliserar livmoderslemhinnan, stödjer sömn och kroppens nervsystem samt minskar risk för överstimulering från östrogen.

När progesteron sjunker samtidigt som östrogen är relativt högt, så kan det uppstå östrogendominans. Östrogendominans behöver inte nödvändigtvis innebära högt östrogen, utan indikerar att östrogen är högt i förhållande till progesteron. Vanliga symtom på östrogendominans kan vara ömma eller svullna bröst, hormonell akne, hormonell migrän, vätskeansamlingar, kraftiga menstruationer, humörsvängningar, irritabilitet, PMS, sömnproblem och viktuppgång.

En stor anledning till att kvinnor mår sämre vid menopaus är att klimakteriet ofta börjar med hormonellt kaos snarare än med hormonbrist. Under perimenopausen fungerar äggstockarna mer oregelbundet och vissa månader kan ägglossning ske, medan den uteblir andra månader.

Samtidigt kan östrogenproduktionen svänga kraftigt. Det är därför många kvinnor upplever starka hormonella symtom trots att de är på väg in i klimakteriet och egentligen borde märka av cykeln mindre.

En viktig förklaring är att progesteron ofta är det hormon som sjunker först och tidigare än östrogen. Progesteron bildas främst efter ägglossning och när antal ägglossningar blir färre, så producerar äggstockarna mindre progesteron. När östrogen blir högt i förhållande till progesteron så uppstår östrogendominans.

En viktig aspekt är också att vi har tre östrogener, inte bara en. Inom vården så nämns ofta östrogen som ett samlingsbegrepp men vi har flera olika former av östrogen i kroppen, östron (E1), östradiol (E2) och östriol (E3).

Östron blir mer dominerande efter menopaus och produceras framför allt i fettvävnaden genom omvandling av androgener via enzymet aromatas.

Höga nivåer av östron kan kopplas till östrogendominans, inflammatoriska processer, viktproblem och hormonella obalanser.

Östradiol är det östrogen som är mest potent och som dominerar under fertiliteten. Det produceras främst i äggstockarna och påverkar menscykeln, vår fertilitet, hur vi bildar benmassa/benceller, hjärna, hud och slemhinnor.

Östriol är det svagaste östrogenet och ses framförallt under graviditeten, men har en väldigt viktig funktion för att återfukta slemhinnor, hår och hud.

Eftersom vi har 3 olika östrogener så räcker det inte att bara med att mäta östradiol och vårdens hormonutredningar fokuserar främst på östradiol.

För att förstå hormonbalansen, så behöver man förstå relationen mellan olika östrogener, hur östrogen konverteras, balansen mellan östrogen och progesteron samt hur kroppen bryter ner och eliminerar hormoner.

En person kan exempelvis ha normalt eller lågt östradiol men samtidigt ha högt östron och lågt östriol. Detta visar på konverteringsproblem, snarare än östrogenbrist.

Det är därför vissa kvinnor upplever tydliga symtom på östrogendominans trots att sjukvårdens standardprover ser normala ut.

Även när äggstockarnas produktion minskar, så kan kroppen fortfarande bilda östrogen på andra ställen. Östrogen bildas exempelvis i fettvävnaden, binjurarna och i vissa andra vävnader. Fettvävnad innehåller enzymet aromatas, som omvandlar androgener till östrogen. Personer med högre mängd fettvävnad kan därför ha relativt höga östrogennivåer även efter menopaus.

Östrogen behöver brytas ner och transporteras ut ur kroppen och det sker främst via levern och tarmen. När leverns avgiftnings- och nedbrytningsfunktion inte fungerar optimalt och belastas, så kan östrogen cirkulera längre i kroppen. Faktorer som kan påverka nedbrytningen är insulinresistens, fettlever, alkohol, kronisk stress, näringsbrister och läkemedel som påverkar levern.

Även tarmfloran spelar roll då vissa bakterier producerar ett enzym som kan återaktivera östrogen i tarmen så att det återupptas istället för att lämna kroppen.

Det är en av anledningarna till att tarmhälsa och hormonbalans ofta nämns som samverkande faktorer.

När man pratar om östrogen, så är det alltså lätt att tänka att alla problem beror på låga nivåer. I verkligheten handlar hormonell balans om många faktorer och balansen mellan olika könshormoner. Det kan innebära perioder av högt östrogen, utebliven ägglossning, låga progesteronnivåer och hormonella svängningar.

Efter perimenopausen och menopaus, så stabiliseras nivåerna på en lägre nivå, vilket kan ge upplevelsen att hormonerna är i bättre balans. Även där kan dock låga könshormoner och kortisol vara orsak till vallningar, sömnproblem, inflammatoriska processer, tendens till benskörhet, sköra och torra slemhinnor m.m.

Jag får ofta frågan om varför vikten är svårare att balansera efter 40 års ålder och hur det hör ihop med hormonell balans. Många upplever att kroppen förändras, att vikten lättare ökar, att fettfördelningen förändras och att energinivåerna är lägre än tidigare.

Under klimakteriet kan förändringar i vikt och energinivåer bli ännu mer påtagliga och det finns inte en enskild orsak utan flera faktorer som påverkar ämnesomsättningen, hormonbalansen och energiförbrukningen.

Under fertil ålder, så produceras könshormoner främst i våra äggstockar men när vi närmar oss klimakteriet så minskar produktionen gradvis. Kroppen fortsätter dock att producera hormoner, men i kroppens andra vävnader.

Progesteron, som bland annat bildas i äggstockarna under fertil ålder, minskar relativt snabbt men produceras även i binjurarna. Denna produktion är dock känslig för stress och vid långvarig stress så prioriterar kroppen att producera kortisol, vilket kan innebära att mindre progesteron finns tillgängligt.

Progesteron spelar en viktig roll i fettförbränningen, och påverkar energinivåerna genom att fungera som ett förstadie till kortisol. Kortisol är viktigt för många av kroppens funktioner, och även för att vi ska bilda energi korrekt i kroppens celler. Det är välkänt att hormonbalansen påverkar aptiten, energinivåerna och hur kroppen lagrar in fett och detta är en av orsakerna.

Östrogen däremot kan produceras i flera vävnader, bland annat i fettvävnaden. Det innebär att ökad fettmassa kan bidra till högre östrogennivåer.

Balansen mellan östrogen och progesteron kan därför förändras med åldern, vilket brukar kallas för en relativ östrogendominans. Kort kan man säga att våra energinivåer går ner, vi lägger på oss mer fett och bildar därför mer östrogen som bidrar till en östrogendominans.

Kortisol är ett livsviktigt hormon som hjälper kroppen att hantera stress och reglera våra energinivåer. Vid långvarigt förhöjda kortisolnivåer, så påverkar kortisol hur och var vi lagrar in fett. Kronisk stress kan exempelvis bidra till ökad fettinlagring (särskilt kring buken), ökad aptit och sug efter snabba kolhydrater samt svårare återhämtning och ökade inflammatoriska processer.

Samtidigt, så bör det nämnas att låga kortisolnivåer också kan påverka energin negativt, och vid låga kortisolnivåer förekommer utmattning och sämre förmåga att bilda energi. Sköldkörtelhormoner och kortisol samverkar för att bilda energi (se tidigare artiklar), vilket gör dem båda till viktiga faktorer vid energiproduktion och förbränning.

Kroppens energiproduktion styrs till stor del av sköldkörtelhormoner och de påverkar hur snabbt cellerna omsätter energi. Med ökad ålder och hormonella förändringar så kan vissa patienter uppleva en minskad sköldkörtelaktivitet eller lägre energiproduktion. Resultatet kan bli trötthet, frusenhet eller minskad förbränning och när kroppen producerar mindre energi, så lagras överskottet in som fett.

En viss viktuppgång i klimakteriet kan också vara kroppens sätt att skydda sig då fettvävnaden fungerar som en reserv för energiproduktion och bidrar till viss hormonproduktion, exempelvis av östrogen. Problemet uppstår när balansen rubbas, om vi lagrar in utifrån stress och när fettmassan ökar för mycket och hormonregleringen påverkas negativt.

Förutom hormoner finns flera andra biologiska förändringar som påverkar vikten såsom exempel minskad muskelmassa. När vi blir äldre så minskar muskelmassan naturligt (sarkopeni) och vi kanske även rör oss mindre, vilket sänker vår omsättning i vila. Vår omsättning i vila påverkas även av minskad muskelmassa vid minskade testosteronnivåer.

En annan intressant faktor är minskad produktion av koenzym Q10. Koenzym Q10 är viktigt för cellernas energiproduktion och produktionen minskar med åldern. Minskade nivåer kan påverka både ork, celldelning, vårt minne och vår ämnesomsättning.

För god fettförbränning så påverkar även sömn, fysisk aktivitet och kost och dessa livsstilsfaktorer får större betydelse med åren. Små förändringar i stress, sömn eller hur vi rör oss och hur vi äter, kan få större effekter än tidigare i livet.

Det finns olika sätt att undersöka hormonbalansen och salivtester används för att mäta kortisol och könshormoner över dygnet. Anledningen till att man mäter i salivprov, är för att den typen av mätning visar kroppens bioaktiva hormonbalans. Vid mätning i blodprov så mäter man både inaktiva och aktiva hormoner, och då kroppens hormoner kan vara upp till 95% inaktiva så blir den typen av mätning missvisande. Vid låg ämnesomsättning och låga energinivåer så bör man även undersöka sköldkörteln mer noggrant och inte bara med vanliga markörer såsom T3, T4, TSH och antikroppar.

Viktuppgång efter 40 och under klimakteriet beror således sällan på en enda faktor utan handlar om ett samspel mellan hormonella förändringar (östrogen, testosteron, progesteron, kortisol), minskad energiproduktion, förändrad kroppssammansättning och ändrad livsstil med stress som viktig faktor.

När man förstår hur dessa saker hör ihop och samverkar, så blir det lättare att arbeta med kroppen istället för att arbeta emot den.

Akne är en av av våra vanligaste hudåkommor och det drabbar både tonåringar och vuxna. För många finns en tydlig koppling mellan akne och hormonella förändringar, särskilt om de får akne dagarna före menstruation. Denna typ av akne kallas ofta för hormonell akne och den följer kroppens naturliga hormoncykel.

Akne uppstår när tre faktorer samverkar, såsom ökad talgproduktion, tilltäppta porer och inflammation. Talg är en naturlig del av hudens skydd, men när produktionen ökar för mycket så kan porerna blockeras vilket skapar en miljö där bakterier trivs. Det leder i sin tur till inflammerade utslag. Hormonell akne känns igen av flera faktorer. Det kommer främst innan menstruation, är mer inåtväxande akne och förekommer främst på kindben, käkben och hals. Det är således stor skillnad mot ”vanlig” akne som annars förekommer på feta partier och under hela hormoncykeln. 

Hormoner styr talgproduktionen i hög grad och särskilt viktiga hormoner är östrogen, progesteron och androgener såsom testosteron. Androgener stimulerar talgkörtlarna att producera mer olja och när deras effekt ökar, så ökar också risken för akne. Dock så behöver man ha förståelse för att det inte bara handlar om värde på testosteron i sig, utan även om hur testosteron ligger i förhållande till progesteron. Om testosteron ligger normalt, medan progesteron ligger lågt, så blir testosteron dominerande trots att det ligger normalt. 

I slutet av menstruationscykeln (lutealfasen) sker flera förändringar, där östrogen och progesteron sjunker medan androgenernas påverkan blir relativt starkare. Här ser man just detta jag lyfter ovan, att androgener blir dominerande just för att östrogen och progesteron sjunker. Det blir ännu mer känsligt om östrogen och progesteron ligger lågt i grunden, då de lätt blir låga värden när dessa hormoner sjunker inför menstruation. Det leder till ökad talgproduktion, större risk för tilltäppta porer och mer inflammatoriska processer. Det är av denna anledning som många upplever att huden försämras innan mens.

Östrogendominans och lågt progesteron är en intressant faktor i sammanhanget, och jag har skrivit om östrogendominans i många sammanhang. Begreppet östrogendominans innebär ett tillstånd där östrogen är högt i förhållande till progesteron eller där progesteronnivåerna är för låga för att balansera östrogenets effekter. Progesteron är förstadie till stresshormonet kortisol, vilket gör att värdet lätt blir lågt vid långvarig stress. 

När progesteron ligger åt det låga hållet så kan hudens känslighet för androgener öka, talgproduktionen bli mer aktiv, det kan lättare uppstå inflammation och utbrotten blir djupare och mer långvariga. Progesteron har normalt en stabiliserande effekt, och när den saknas i rätt mängd, så kan hudens balans rubbas. Resultatet blir att även normala hormonvariationer kan ge tydligare akne, just för att progesteron ligger för lågt i grunden. 

Ett typiskt kännetecken för hormonell akne är som sagt att den sitter placerad på just haka, käklinje och nedre delen av ansiktet. Detta område är särskilt känsligt för hormonella signaler, särskilt androgener, vilket gör att hormonell akne ofta koncentreras just i dessa områden. Andra faktorer som påverkar kan vara stress, sömnbrist, kosten och om man använder mindre bra hudvårdsprodukter. Dessa faktorer kan påverka både hormonbalansen och hudens inflammationsnivåer. 

Vid återkommande problem med hormonell akne, så har man god nytta av att mäta könshormoner och kortisol i salivprov, där man kan se hormonella obalanser såsom låga progesteronnivåer, låga kortisolnivåer, östrogendominans eller konverteringsproblem i östrogener. I vissa fall kan även tarmfloran vara bra att undersöka i mikrobiomtester.