Jag får många frågor om varför det är olämpligt att mäta hormoner i blodprov, och jag kan förstå att det blir en förvirring eftersom man mäter via blod inom svensk sjukvård. Problemet med blodprover syns inom många områden, och när det kommer till hormoner så mäter man både inaktiva och aktiva hormoner i ett blodprov. Detta gör att det är omöjligt att få en korrekt bild av hur värdet egentligen ser ut. I ett saliv- eller urintest, så mäter man istället endast aktiva hormoner vilket blir korrekt.

Fördelen är också att ett salivtest mäter 4 gånger per dag, så de hormoner som går upp och ner under dagen/natten, lättare kan mätas. Kortisol ska ligga högt under morgonen för att göra oss pigga och alerta, minska under dagen och sedan att ligga lågt framåt kvällen, medan melatonin fungerar på motsatt sätt och ligger lågt på morgonen för att stiga och ligga högt framåt kvällen när vi ska känna oss sömniga och trötta. Problemet med ett blodprov är flera. Det ena är att man endast mäter på morgonen och det är många som har okej värde på morgonen, men sedan ett försämrat värde framåt eftermiddagen/kvällen. Det andra problemet är att man som sagt mäter i blod, vilket innebär att det både mäts aktiva och inaktiva hormon. Det tredje är att kortisol och melatonin har toppar under dagen, som man gärna vill mäta. Kortisol har tex sin topp 30 minuter efter uppvaknande och då vet man att det ska ligga inom ett visst värde för att vara optimalt. Det är alltså inte detsamma att mäta med ett blodprov som inte tar hänsyn till hur längre patienten har varit vaken, vilka hormoner som mäts, och inte heller tar hänsyn till den dygnskurva som kortisol och melatonin använder sig av.

Det har blivit mer förekommande inom vården att mäta hormoner i urin, och då samlar man urin under 24 timmar och mäter ett genomsnitt. Problemet här är att det inte heller tar hänsyn till de toppar som dessa hormoner har, så man vet inte alls hur frisättningen fungerar på de tidpunkter som är kritiska, tex 30 minuter efter uppvaknande. Det som också är tokigt är att kortisol flukturerar så pass, att ett sådant test inte säger något alls om hur det faktiskt ser ut i det verkligen livet. Man kan dessutom få med metaboliter som inte alls återspeglar den verkligen bilden, så värdet blir missvisande. Utöver detta så producerar människor olika mängd urin under natten då kortisol ligger lågt, vilket också gör testet helt oanvändbart. Visserligen är produktionen mindre på natten, men äldre människor producerar tex kring 30% av sin urin under natten vilket är väldigt mycket. Det är också olika hur mycket urin som produceras beroende på hur mycket vätska man druckit timmarna innan sänggående och om man är uppe och kissar nattetid eller ej. Det är alltså omöjligt att använda sig av ett sådant test som underlag.

Om man mäter i urin, så mäter man således hellre i torkad urin, så kallat Dutch-test, som innebär samma upplägg som vid mätning av hormoner i saliv. Man mäter då vid 4 tillfällen under dygnet och kan på så vis se hur den hormonella kurvan ser ut, samt endast de hormoner som är aktiva. Dutch-test och labrixtest ger samma svar, så de är likvärdiga.

Ett annat sätt att mäta kortisol som inte heller fungerar är synachten-test som innebär att man skapar en stressreaktion i kroppen på medicinsk väg, liknande den då man gör en glukosbelastning för att mäta blodsockret. Det man måste vara medveten om är att lågt kortisol/binjureutmattning inte innebär att produktionen är helt borta, utan det finns en kortisolproduktion men den ligger lägre än normalt. Det kommer alltid att frisättas kortisol vid ett stort stresspåslag, vilket innebär att testet visar att kortisol frisätts och att det därmed inte finns något fel. Problemet är att vi som sagt alltid kommer att kunna frisätta hormoner när vi pressas till att göra det. Enda gången ett sådant test visar ett resultat är vid Addissons sjukdom då produktionen är noll. Det som ställer till det är att man inte riktigt har förstått hur en binjureutmattning fungerar. Det som är problem är att produktionen är för låg, inte att den inte finns. Om man mäter i saliv/labrixtest eller gör ett Dutch-test så tar man ett test och ser exakt hur produktionen fungerar utan stimuli, men om man tar ett test, såsom synachtentest som stimulerar till frisättning, så är det klart att kroppen lyckas pressa ut det kortisol som behövs. Det säger dock ingenting om hur kortisolproduktionen fungerar i det vardagliga livet, utan endast att binjurarna inte helt har lagt ner. Läs gärna mer om synachten-test via denna länk: Synachtentest

Det lämpligaste sättet att mäta hormoner är således att mäta dem i saliv via labrixtest eller i torkat blod via ett Dutch-test som båda tar hänsyn till endast aktiva hormoner, och som mäter vid 4 tillfällen under dagen (3 gånger om du mäter melatonin).

Vad gäller mätning av östrogen och progesteron så fungerar det på samma vis som med kortisol, och mätning i blod återspeglar både inaktiva och aktiva hormoner, vilket ger missvisande värden. Det korrekta är alltså även här att mäta i blod eller torkad urin.

En annan viktig aspekt som ofta glöms bort är att de referensvärden som används ofta är väldigt vida, vilket innebär att ett värde kan ligga lågt men ändå ligga inom referens. Detta är vanligt vid besvär med sköldkörteln, då referensvärdet är så brett, att det kan ligga extremt lågt och ändå vara inom referens. Det är alltså alltid bra att begära ut sina provsvar och be en naturläkare eller näringsterapeut att läsa av dem på ett korrekt sätt. Det man ofta ser är att värdet ligger inom referens, men långt ifrån optimalt och att det även kan finnas tendenser som tyder på konverteringsproblem, tex om T4 är högt och T3 ligger lågt (konverteringsproblem med näringsbrister som vanligaste orsak). Det viktiga är alltid att använda sig av optimala värden, inte vanliga referensvärden.

Vill du lära dina hormoner i salivtest, labrixtest från Doctors Data. Maila oss på tidsbokning@zarahssida.se.