Periodisk fasta har blivit väldigt populärt de senaste åren och är ett av de mest diskuterade områdena inom nutrition och livsstilsmedicin. Jag har länge Intresserat mig för det området, och för dess påverkan på telomerer och autofagi.

Periodisk fasta bygger på att man växlar mellan perioder då man äter och perioder då man avstår från mat. Det vanligaste upplägget är sannolikt 16/8-metoden, där man fastar i 16 timmar och äter under ett åttatimmarsfönster.

När kroppen inte får energi via mat hela tiden, så börjar den gradvis att ändra sitt sätt att producera energi. Efter cirka 12 timmar, så börjar kroppen få minskad tillgång på glukos, och börjar istället använda fett och ketoner som energikälla.

När denna process sker, så aktiveras autofagi, en process där cellerna bryter ner och återvinner skadade delar. När kroppen slipper lägga kraft och energi på matsmältning, så börjar den alltså att reparera sig själv. Det är så pass revolutionerande att det belönades med Nobelpriset 2016.

Autofagi spelar en viktig roll i cellernas underhållssystem och har kopplats till skydd mot neurodegenerativa sjukdomar, cancer, inflammatoriska processer och andra åldersrelaterade sjukdomar. Inom llongevityforskning och fasta, finns även studier kopplade till livslängd och biologiskt åldrande.

Flertalet studier har visat att denna typ av kosthållning kan bidra till förbättra flera riskfaktorer för åldersrelaterade sjukdomar såsom insulinresistens, blodtryck och Inflammationsmarkörer.

En intressant studie, med neuroforskaren Mark Mattson (tidigare National Institute on Aging och Johns Hopkins University) visar att periodisk fasta kan aktivera cellulära stressresponser som påverkar hjärnans motståndskraft och den metabola hälsan positivt. Vår hjärna mår alltså bättre och risk för metabolt syndrom minskar.

I flera studier har fasta kopplats till förbättrad hjärnfunktion, ökad produktion av nervtillväxtfaktorer och förbättrad energimetabolism. Studier med kalorirestriktion och fasta har visat på förlängd livslängd, i vissa fall med så mycket som 20 – 40 %.

Ett område som även är otroligt fascinerande är telomerer och hur det påverkas vid fasta. Telomerer är den skyddande struktur som sitter längst ut på kromosomerna i våra celler. Varje gång en cell delar sig, så förkortas telomererna och när de blir för korta så kan cellen inte längre dela sig normalt. Det är kopplat till biologiskt åldrande och påverkar vår åldrandeprocess.

Det spännande är att vi kan styra hur snabbt telomererna minskar med hjälp av olika livsstilsfaktorer, såsom stress, inflammation, fysisk aktivitet och hur vi äter.

En uppmärksammad studie ledd av Dean Ornish visade att omfattande livsstilsförändringar, såsom kost, motion och minskad stress, kunde öka aktiviteten hos enzymet telomeras, vilket hjälpte till att reparera telomerer. De lagar alltså sig själva när vi har mindre stress och bättre livsstil.

I en studie från 2024 analyserades effekten av Ramadanfasta i kombination med fysisk träning hos friska kvinnor. Efter fyra veckor visade gruppen som både tränade och fastade signifikant längre telomerer jämfört med gruppen som endast tränade och inte använde fasta. Samtidigt minskade flera inflammationsmarkörer hos de deltagare som använde sig av fasta, vilket kan förklara påverkan på telomerernas längd.

En annan studie från 2024 undersökte hur tio dagars periodisk fasta påverkar gener kopplade till livslängd hos personer med övervikt. Forskarna analyserade bland annat generna FOXO3a och hTERT, som är viktiga för telomerernas stabilitet och aktiviteten av telomeras. Studiens resultat visade att fasta kan förändra genuttrycket och påverka telomerer positivt genom minskad kronisk inflammation, lägre oxidativ stress, förbättrad metabol flexibilitet, aktivering av autofagi och cellreparation och förändrat genuttryck kopplat till telomerna.

En aspekt som jag funderat mycket på är när vi äter på dygnet. Många som använder periodisk fasta hoppar över frukosten och äter sent på kvällen men det går egentligen emot kroppens biologiska dygnsrytm.

Forskaren Satchidananda Panda vid Salk Institute har visat att tiden är viktig för genuttryck. I djurstudier reagerade upp till 70 procent av generna på förändringar i måltidernas tidpunkt.

Ett forskningsområde som därför har fått lite extra uppmärksamhet på senare tid är early time-restricted eating (eTRE). I dessa studier äter deltagarna alla dagens måltider tidigare på dagen exempelvis mellan 8.00 och 14.00.

En randomiserad studie visade att eTRE kunde förbättra insulinkänsligheten, minska hungerhormonet ghrelin, öka fettförbränningen, förbättra blodtryck och metabol hälsa och detta trots att deltagarna inte åt färre kalorier.

Det är också en högst relevant diskussion, då vi gör av med mestadels av vår energi under dagen medan energiåtgången på kvällen vanligtvis är lägre. Det kanske därför vore mer rimligt att låta fastan infalla senare på dygnet och äta merparten av sitt dagsintag tidigare på dagen. Om man exempelvis vill fasta 16/8, så kan man vända på fastan och äta mellan 8.00 och 16.00.

Det här tankesättet ligger också i linje med forskning om dygnsrytmer och metabolism, där kroppen generellt hanterar glukos och energi mer effektivt tidigare på dagen än på kvällen. Vi lagrar alltså in mer av den energi vi äter kvällstid, vilket talar emot periodisk fasta med en stor middag.

Intressanta frågor är hur länge måste man fasta för att påverka telomerer. Teoretiskt, så borde det följa tiden för när autofagi påbörjas, dvs påbörjas efter 12 timmars fasta.

Protein är ett av kroppens viktigaste näringsämnen och de har som uppgift att bygga muskler, reparera vävnad och behövs för en rad andra biologiska funktioner. Proteinernas minsta byggstenar är aminosyror, som tillsammans är kroppens material. Aminosyror krävs även för att bilda signalsubstanser och enzymer.

När man diskuterar intag av protein, så missar man ofta att det även handlar om hur man bryter ner protein. Protein är relativt svårt att bryta ner och kräver god matsmältning och gott om enzymer.

Vid stress så minskar kroppens frisättning av magsyra, och då även det enzym som bryter ner protein (pepsin) eftersom de frisätts tillsammans. När vi inte har tillräckligt med enzymer så blir matsmältningen försämrad, och proteiner kommer ner i tarmen osmälta. Resultatet blir protein som bildar bakterier som bildar endotoxiner men också att vi får proteinbrist eftersom vi inte kan ta upp protein som är nedspjälkat till minsta byggstenar, aminosyror.

Det handlar alltså inte bara om mängden protein, utan om hur vi bryter ner protein och tar upp aminosyror.

Forskningen visar att mycket högt proteinintag, under lång tid, kan påverka kroppens åldrandeprocesser och göra att vi åldras snabbare. Studier inom longevity science visar hur kosten påverkar biologiska signalvägar som styr celltillväxt, reparation och livslängd.

Inom denna forskning står två system, IGF-1 och mTOR, som är signalvägar som aktiveras av protein och aminosyror.

Dessa system är nödvändiga för muskeltillväxt och återhämtning, men kroniskt hög aktivering har kopplats till snabbare biologiskt åldrande.

Den klassiska rekommendationen för vuxna är ungefär 0,8 gram protein per kilo kroppsvikt och dag. Det är en miniminivå för att undvika brist och för personer som tränar regelbundet så bör intaget snarare ligga på 1,2–1,6 gram protein per kilo kroppsvikt per dag.

För en person som väger 86 kg innebär det minst 70 g per dag men cirka 100–135 g per dag för en person som tränar och är aktiv. Då tar man dock inte hänsyn till kvalitet eller hur bra matsmältning som finns.

En av de mest citerade studierna på området publicerades 2014 i Cell Metabolism. Forskarna analyserade kostdata från över 6 000 vuxna amerikaner och resultaten visade att personer mellan 50 och 65 år med högt proteinintag hade 75 % högre total dödlighet och fyra gånger högre risk för cancerrelaterad död

jämfört med personer med lägre proteinintag.

Men här vill jag bidra med en annan sida. Problemet med dessa studier är att man inte skiljer på protein och protein. En genomsnittlig amerikan äter inte protein från ekologiska och rena proteinkällor, utan deras intag kommer främst från processade proteinkällor. Det är en avgörande skillnad, och sannolikt orsak till den forskning och indoktrinering som vi ser idag. I denna typ av studier, så tar man inte heller hänsyn till matsmältningen och om tarmen påverkas av osmälta proteiner som försämrar tarmfloran och ger belastning på levern.

Sen bör man givetvis inte äta för mycket protein, då protein kan belasta njurarna om de förekommer i för högt intag.

En förklaring till sambandet mellan protein och åldrande är hormonet IGF-1 (Insulin-like Growth Factor-1) och dess förmåga att stimulera celltillväxt och vävnadsuppbyggnad. Höga nivåer har i flera studier kopplats till ökad cellproliferation, högre cancerrisk och

kortare livslängd i djurmodeller.

I en studie från Washington University visade forskaren Luigi Fontana och kollegor att proteinintag starkt påverkar IGF-1 hos människor.

När deltagare minskade sitt proteinintag från cirka 1,67 g/kg till 0,95 g/kg kroppsvikt sjönk IGF-1-nivåerna markant. Det framgår dock inte vad det är för kvalitet på de proteiner som studiens deltagare baserar kosten på. Om du minskar intaget av processat protein, så kommer du givetvis få en hälsosam förbättring.

Proteinmängden i kosten verkar vara en central regulator av kroppens tillväxtsignaler. Men det är alltså inte hela sanningen.

Flera djurstudier visar att livslängden kan öka genom att begränsa vissa specifika aminosyror, särskilt methionin. Methionin finns främst i rött kött, ägg och mejeriprodukter. Även här kan man ställa sig frågande till om det verkligen stämmer, då methionin är en viktig aminosyra för vårt avgiftningssystem.

I klassiska studier från bland annat University of Wisconsin har forskare visat att methioninrestriktion kan öka livslängden hos gnagare med upp till 30–40 %. Effekten verkar bero på att lägre methionin minskar oxidativ stress och sänker aktiviteten i mTOR-systemet.

Men kan det höra ihop med överbelastning på levern, och att vi inte har förmåga att fullt upp stötta leverns avgiftningssystem?

Ett annat centralt system i longevityforskning är mTOR (mechanistic Target of Rapamycin).

mTOR fungerar som en sensor för näringstillgång. När protein och energi är rikligt tillgängliga aktiveras systemet och signalerar att kroppen ska bygga muskler, växa och producera nya celler.

Kroniskt högt mTOR-aktivitet kopplas till åldrande och flera sjukdomar, inklusive cancer och metabol sjukdom. Men kan det bero på att kroppen aldrig får vila när vi äter för ofta? Vårt system behöver inte att allt är tillgängligt hela tiden

I djurstudier har forskare sett att minskad mTOR-aktivitet, antingen via kost eller läkemedlet rapamycin, ofta leder till förlängd livslängd. Frågan är om man kan erhålla samma effekt med periodisk fasta.

Studier av så kallade Blue Zones, regioner där ovanligt många människor lever över 100 år, ger ytterligare perspektiv. Några av de mest kända områdena är Okinawa, Sardinia, Ikaria och Nicoya Peninsula.

Studier av dessa populationer visar att deras kost generellt innehåller relativt lite protein, mycket baljväxter och växtbaserad mat begränsade mängder kött.

I många fall ligger proteinintaget omkring 10–15 % av energin, vilket är lägre än i många västerländska kostmönster.

Även här kan man dock lägga in lite tankar. Jag har läst Okinawa-studien många gånger och vet att de generellt använder lägre intag av mat. De äter mindre mängd mat och det kan också knytas till att kroppen får mer vila och mindre arbete. De äter dessutom helt rena proteinkällor, inte processade proteinkällor såsom vi gör i västvärlden.

En annan input är att de äter mycket mer fibrer, vilket man kan se på studier om mängden avföring som kommer från västvärlden jämfört med dessa Blue Zones.

I en ny studie från 2025 på möss med accelererat åldrande såg forskare att 50 % lägre protein ökade livslängden

mycket högt protein förkortade den. Men vad de använde för proteinkällor framgår inte?

Forskarna fann också tecken på snabbare cellulärt åldrande och förändrad genreglering vid högproteindieter. Även där utan att specificera vilka proteinkällor som avsågs.

En möjlig strategi är att variera proteinintaget över veckan och att man är ytterst noga med att undvika processade källor och istället väljer rena råvaror.

För en person på 86 kg skulle det kunna se ut så här. Träningsdagar kan ligga på 100–120 g protein, för att stimulera muskelproteinsyntes och för att stödja återhämtning. Vilodagar kan ligga på lägre nivåer, för lägre stimulans av IGF-1 och mTOR samt för mer fokus på reparation och metabol balans. Gärna tillsammans med vila av systemet, där man undviker att äta sen kväll, natt och tidig morgon.

Eftersom muskelproteinsyntesen kan vara förhöjd i upp till 24–48 timmar efter träning, så kan kroppen fortfarande använda protein från tidigare måltider under återhämtningen.

Longevityforskare beskriver ofta kroppens metabolism som en balans mellan två biologiska lägen, tillväxtläge som aktiveras av protein och energi, stimulerar muskeltillväxt och aktiverar mTOR och IGF-1.

Reparationsläge som aktiveras av lägre energitillgång, stimulerar autofagi och cellreparation.

Båda systemen behövs och problemet uppstår när kroppen stannar permanent i tillväxtläge, vilket kan ske vid konstant högt energi- och proteinintag men också när vi äter för mycket och ofta. Det handlar om att kroppen behöver vila och ha fokus på återhämtning och reparation, snarare än ett konstant fokus på matsmältning.

Man bör alltså fokusera på vilka råvaror och hur man äter, inte bara på mängden.

Oxalater har blivit ett omdiskuterat ämne inom nutrition och tarmhälsa, men det är inte oxalater som är problemet utan att vi inte kan bryta ner det korrekt.

Vissa människor klarar inte oxalater och får besvär med njursten, ledvärk, hudirritationer eller magbesvär. Samtidigt kan andra människor äta samma tåg, helt utan några som helst symtom.

En viktig del av förklaringen finns i tarmens mikrobiom, vår tarmflora och de bakterier som hjälper oss att bryta ner olika ämnen i maten.

Oxalater är naturliga ämnen som finns i många växter och de fungerar som en försvarsmekanism för växten. Råvaror som innehåller mycket oxalater är exempelvis spenat, rabarber, mandlar, kakao/choklad, rödbetor och sötpotatis.

När oxalater binder till mineraler, särskilt kalcium, så kan de bilda kristaller som i vissa fall bidrar till njursten eller ansamlas i kroppens vävnader.

Den viktiga frågan är dock varför vi inte kan bryta ner oxalater på ett normalt sätt och där spelar tarmbakterier en avgörande roll.

En av de mest kända bakterierna vid nedbrytning av oxalater är Oxalobacter formigenes. Det är en bakterie som lever i tjocktarmen och som använder oxalater som energikälla. Den äter alltså oxalater och när bakterien finns i tillräckliga mängder så kan den bryta ner oxalater i tarmen, minska mängden oxalat som tas upp i blodet och minska risken för att oxalat utsöndras via njurarna.

Studier har visat att personer som saknar denna bakterie oftare har höga nivåer av oxalater i urinen, vilket kan öka risken för njursten. Det är också, allt som oftast, dessa personer som upplever besvär vid intag av oxalater.

Det finns även fler bakterier som kan bidra till nedbrytningen av oxalater, såsom Lactobacillus, Bifidobacterium, Enterococcus och vissa Clostridium-arter. De är dock lite mindre specialiserade än Oxalobacter formigenes och klarar inte av att bryta ner stora mängder oxalater.

Det intressanta är att förändringar i vår livsstil och medicinska behandlingar kan påverka vår förmåga att hantera oxalater då det påverkar vår tarmflora. Antibiotika är en av de starkaste faktorerna för en förändrad tarmflora och studier visar att Oxalobacter formigenes ofta försvinner efter antibiotikabehandling och/eller inte alltid återkommer spontant. Om man har flera antibiotikakurer efter varandra eller långa antibiotikakurer, så ökar risken för att stammen blir helt utrotad. Det kan innebära att vissa människor helt förlorar förmågan att bryta ner oxalater.

Den moderna kosten påverkar också hur vår tarmflora fungerar. Vi äter mer om mer processad kost, som har lågt fiberinnehåll och låg mikrobiell mångfald. Det kan göra det svårare för en stabil och diversifierad tarmflora att överleva och/eller återhämta sig. Vi äter även mindre och mindre mjölksyrade råvaror såsom kimchi, mjölksyrade grönsaker och kefir.

Andra faktorer som kan påverka kroppens förmåga att hantera oxalater är inflammatoriska tarmsjukdomar, långvarig antibiotikaanvändning, rubbningar i tarmbarriären (läckande tarm) och vissa metabola tillstånd. När tarmen är inflammerad, så kan mer oxalater tas upp i blodet, vilket ökar belastningen på njurarna.

Kalcium binder oxalater i tarmen och gör att de kan lämna kroppen via avföringen, vilket innebär att lågt kalcium i maten kan bidra till att mer oxalat tas upp i blodet. Intaget av kalciumrika livsmedel kan alltså hjälpa för att minska belastning av oxalater.

För många människor fungerar oxalatrika livsmedel utan problem och de innehåller viktiga näringsämnen och antioxidanter. Det är dock viktigt att se över sin tarmflora om det uppstår besvär, då sämre nedbrytning av exempelvis oxalater och histamin är tecken på obalanser och brister i tarmfloran. Barnen ärver dessutom vår tarmflora vid en vaginal förlossning, vilket skapar problem från generation till generation.

Sen avnavling är viktigt och kan vara avgörande för barnets blodvolym och återhämtning. Historiskt sett så klipptes inte navelsträngen direkt efter födseln utan man lät moderkakan pulsera tills blodflödet mellan moderkakan och barnet avstannade av sig själv.

I modern sjukvård återgår man allt mer till sen avnavling och väntar en stund efter födseln innan navelsträngen klipps. Under hela denna tid, så fortsätter blod att överföras från moderkakan till barnet.

Under graviditeten fungerar moderkakan som barnets livsuppehållande organ och ansvarar för syretransport, näringstillförsel och borttransport av avfallsprodukter via navelsträngen.

När barnet föds finns fortfarande en betydande mängd blod kvar i moderkakan och navelsträngen. Om man klipper navelsträngen för snabbt, så får inte barnen hela sin blodvolym. Forskning visar att sen avnavling kan bidra till att barnet får en större och mer komplett blodvolym.

Studier har också visat att spädbarn som får sen avnavling ofta har högre järnnivåer under de första levnadsmånaderna, vilket är viktigt för hjärnans utveckling och för att förebygga järnbrister.

Blodet i moderkakan och navelsträngen innehåller även stamceller som kan utvecklas till olika typer av specialiserade celler i kroppen och som spelar en viktig roll i vävnadsreparation och utveckling. Detta är nästan en de viktigaste orsakerna till att sen avnavling är att föredra.

Under de första minuterna efter födseln kan en del av dessa stamceller överföras till barnet genom det kvarvarande blodflödet i navelsträngen. Denna process är av stor vikt för bebisens återhämtning och reparation och stamcellerna behöver komma ut i barnets minsta kärl (därav att spädbarn inte har produktion av vitamin K när de föds, då deras blod behöver vara lättflytande för att nå alla små kärl. K-vitamin börjar bildas i tarmen direkt när amningsmjölkens bakterier når tarmen).

Studier visar att sen avnavling kan bidra till bättre tillväxt, immunfunktion och vävnadsreparation hos spädbarn och är därför oerhört viktigt.

Många internationella medicinska organisationer rekommenderar numera att man väntar en stund innan navelsträngen klipps hos friska fullgångna barn. Hos för tidigt födda barn, så kan sen avnavling minska risk för vissa komplikationer, exempelvis behov av blodtransfusion.

Statiner är ett av världens mest förskrivna läkemedel och det används för att sänka kroppens kolesterolnivåer.

Statiner verkar genom att blockera leverns produktion av kolesterol, detta genom att blockera enzymet HMG-CoA-reduktas i levern. Medicinering minskar alltså kroppens egen produktion av kolesterol.

Problemet är att kolesterol inte är farligt, utan produceras i högre mängd för att skydda kroppen från inflammation och stress. Frågan är alltså varför kolesterol blir högt och vad som är orsak till att kroppen behöver mer kolesterol?

Det handlar inte bara om biverkningar, utan även om hur statiner påverkar kroppens grundläggande biokemi.

Kolesterol är en central molekyl i kroppen och är i själva verket avgörande för många funktioner i människokroppen. Kolesterol är en viktig komponent i cellmembranen och bidrar till membranens stabilitet och funktion. Kolesterol krävs även för att bilda galla och för konvertering av D-vitamin i hudens översta hudlager.

Det fungerar som råmaterial för syntesen av flera livsviktiga steroidhormoner såsom testosteron, östrogen, progesteron och kortisol. Det är alltså helt naturligt att utmattning, trötthet, hormonell obalans, impotens och demens är vanliga biverkningar av statinbehandling.

Om vi sänker leverns produktion av kolesterol, så saknar vi material för att bilda de hormoner som reglerar fertilitet, stressrespons, metabolism, immunfunktion, vakenhet, minnesfunktion och mycket mer.

Statiner påverkar inte bara kolesterolsyntesen utan hämmar en större metabolisk process som kallas mevalonatvägen. Den biokemiska vägen producerar flera viktiga molekyler i kroppen såsom koenzym Q10 (CoQ10).

Q10 är en viktig antioxidant som spelar en central roll i mitokondriernas energiproduktion. Den är viktigt för celldelning, minne och för att bilda ATP (energi). Q10 minskar med åldern, vilket gör att vi får mindre energi, sämre minne och sämre kvalitet på våra celler.

Flera studier har visat att statinbehandling kan sänka nivåerna av Q10 i blodet, vilket beror på att produktionen blockeras i levern. En del biverkningar, såsom muskelsmärta, muskelsvaghet och minne är kopplade till just låga värden på Q10.

Vanliga biverkningar kan vara muskelsmärta, trötthet, nedsatt fysisk prestationsförmåga, sämre minne och i vissa fall även påverkan på levervärden eller blodsockernivåer.

Stationer handlar alltså inte bara om kolesterolnivåer, utan också om hur läkemedel kan påverka grundläggande biokemiska processer och få negativa effekter på metabolism, energiproduktion och hormonbalans. Man kan inte bara ta ett läkemedel och sänka värdet, utan att reda ut orsak och verkan.

Precis som i alla avseenden, så behöver man reda ut orsaken till varför kolesterol är högt. Vid akut eller långvarig stress så ökar kolesterolnivåerna för att möta kroppens ökade behov av stresshormonet kortisol. Kolesterol ökar även för att skydda kärlen vid höga blodsockervärden och vid inflammatoriska processer. Det är alltså kroppens skydd.

Så vad händer om vi är i stress eller har inflammatoriska processer som kräver mer kortisol, och vi tar läkemedel som istället hämmar vår förmåga att bilda kortisol? Jo, vi eliminerar vår förmåga att hantera den stress och inflammation som kroppen försöker möta och hantera.

Inom livsmedelsindustrin, så är rapsolja billig, neutral i smaken och den är enkel att använda i stora volymer. Samtidigt så skiljer den nya, moderna användningen av oljor oerhört mycket från fetter som traditionellt har använts i kosten.

Den rapsolja som används i de flesta livsmedel är inte kallpressad utan raffinerad, vilket är en viktig fråga. Det innebär att fröna genomgår flera industriella processer, ofta med hög värme, kemiska lösningsmedel och filtrering.

Under tillverkningen kan oljan extraheras med kemiska lösningsmede, blekas och deodoriseras och upphettas till mycket höga temperaturer. Deodorisering innebär att man tar bort smaken från oljan.

Dessa processer förändrar oljans struktur och minskar mängden naturliga antioxidanter och näringsämnen. Det är rent av sorgligt att se hur man kan förstöra råvaror på det sätet.

Rapsolja innehåller en stor andel fleromättade fetter och dessa fetter är känsliga för värme, ljus och syre. De härskar lätt och behöver hanteras oerhört försiktigt.

När oljan utsätts för hög temperatur, exempelvis vid stekning, fritering eller upprepad uppvärmning, så kan fettsyrorna brytas ner och bilda oxidationsprodukter. Dessa ämnen kopplas exempelvis till ökad oxidativ stress i kroppen, inflammatoriska processer och cellskador. Fleromättade industrifetter är inte alls optimala för hög temperatur i matlagning och för den upphettning som sker i livsmedelsproduktionen.

Historiskt sett, så har människor främst använt sig av naturliga fetter såsom smör, talg, ister, kokos och olivolja. Den enorma användningen av industriellt framställda fröoljor, inkluderat rapsolja, är relativt ny i människans kost.

Under de senaste åren har rapsolja blivit en av de största fettkällorna i västerländsk kost, framför allt genom ultraprocessade livsmedel. Och detta trots att det bidrar med negativ hälsopåverkan. Denna förändring, ihop med överanvändning av andra växtoljor kan ha bidragit till obalanser i fettsyraintaget, särskilt mellan omega-6 och omega-3. När vi får felaktig balans mellan omega 6 och omega 3, så kan det uppstå inflammatoriska processer.

Rapsolja är billig och mångsidig och används i ett stort antal produkter. Men den är långt ifrån hälsosam och många konsumenter får i sig betydligt mer rapsolja än de är medvetna om. Det smygs in i nästintill allt som säljs i matbutiken.

Det bör tilläggas att det är skillnad mellan raffinerad rapsolja och kallpressad rapsolja. Kallpressad olja framställs utan hög värme och behåller därför mer av sina naturliga ämnen, smak och färg. Detsamma gäller kallpressad olivolja. Dessa oljor används dock betydligt mindre i industrin eftersom de är dyrare och har kortare hållbarhet. De bör inte heller hettas upp, då upphettning förstör en kallpressad olja.

Aminosyror är en av mina favoritområden, framförallt för att en aminosyrabrist kan ställa till det enormt mycket i kroppen.

Många av mina patienter har stora brister på aminosyror, vilket visar sig genom sämre återhämtning, reparation och balans. För den som aldrig får ordning på sina besvär, är aminosyrabrister viktigt att undersöka.

Aminosyror är kroppens minsta, men kanske mest avgörande byggstenar. De styr återhämtning, muskeltillväxt, hormonbalans, immunförsvar, hjärnfunktion och energiomsättning. Trots det pratar vi sällan om aminosyror utan bara om “protein”.

För att optimera hälsa, prestation och återhämtning räcker det inte alltid att räkna gram protein. Vi behöver förstå, och i många fall mäta, våra aminosyror. Vid aminosyrabrister så behöver man även reda ut orsaken.

Aminosyror är organiska föreningar som bygger upp protein. Det finns 20 aminosyror som kroppen använder för att bygga vävnad och reglera funktioner. Desaa är antingen essentiella aminosyror som måste tillföras via kosten (exempel leucin, lysin, tryptofan) eller icke-essentiella aminosyror som kroppen kan producera själv.

Varje aminosyra har unika funktioner som exempelvis:

– Leucin som aktiverar muskelproteinsyntes

– Tryptofan påverkar serotonin och melatonin

– Glutamin stödjer tarm och immunförsvar och är förstadie till GABA

– Tyrosin som krävs för att bilda sköldkörtelhormoner och för dopamincykeln

– Glycin som är viktig för kollagen, återhämtning och god sömn

– Methionin som krävs för god avgiftning

Den intressanta frågan är varför brister uppstår. Jag ska försöka förklara det nedan:

1. Aminosyrabrister kan uppstå vid proteinfattig kost.

2. Det kan även uppstå aminosyrabrister om matsmältningen är mindre bra. När vi exempelvis stressar, så kommer vi att frisätta mindre magsyra och därmed också mindre av det enzym som bryter ner protein (pepsin). Resultatet blir sämre matsmältning och när protein inte bryts ner optimalt, så kan vi inte heller ta upp aminosyror i tarmen.

3. Vi har olika behov beroende på livsstil. Vid stess, hård träning eller andra faktorer som sliter på kroppen, så har vi större behov av många aminosyror.

4 Aminosyror är dessutom material för att bilda sköldkörtelhormoner och signalsubstanser, vilket påverkas vid långvarig stress.

Två personer kan äta samma mängd protein men ha helt olika aminosyraprofiler i blodet.

Detta beror på:

– Upptag och matsmältning

– Stressnivåer

– Träningsbelastning

– Hormonstatus

– Ålder

– Tarmhälsa

En obalans i en enda essentiell aminosyra kan begränsa kroppens förmåga att bygga och reparera vävnad då det fungerar som en kedja.

Inom funktionsmedicin, så mäter man aminosyror via urinprov för en konkret bild av kroppens biokemiska status. Tanken är att:

– Identifiera brister innan symptom uppstår

– Optimera träning och återhämtning

– Förbättra mental prestation

– Stärka immunförsvaret

– Individanpassa kost och tillskott

För elitidrottare är detta redan standard inom många sporter men det är också av stor vikt vid långvarig stress, kroniska sjukdomar, psykiska besvär som hör samman med signalsubstanser eller vid sköldkörtelsjukdom.

Fler och fler privatpersoner, terapeuter och funktionsmedicinska kliniker börjar nu använda aminosyraprofiler för att arbeta mer precist och det är ett av mina favoritområden.

Tecken på obalans i aminosyror kan vara:

– Långsam återhämtning

– Sömnproblem

– Sug efter socker

– Nedstämdhet, oro, ångest eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

– Återkommande infektioner

– Minskad muskelmassa trots träning

Problemet är att dessa symptom ofta tolkas som “stress” eller som att det skulle bero på “ålder”, när det i själva verket kan finnas en mätbar biokemisk förklaring med aminosyrabrister.

Vi går mot en mer individanpassad hälsovård med fokus på exakta värden istället för gissningar och generella rekommendationer. Precis som att vi mäter D-vitamin, järn och blodsocker, kommer vi sannolikt att mäta hormoner, signalsubstanser, aminosyror och andra viktiga markörer framöver.

För i slutändan är det inte bara hur mycket protein du äter som avgör din hälsa. Det är hur din kropp använder det och tar upp det protein som du äter!