Under de senaste 30-40 åren, så har gluten blivit ett av våra mest omdiskuterade ämnen inom näring och medicinska frågor. Antalet personer med diagnostiserad celiaki har ökat och samtidigt upplever många människor att symtombilden förbättras när de tar bort gluten ur kosten, trots att provtagning visar negativt för celiaki.

En sak jag funderar mycket på är hur vår moderna livsmedelsproduktion har påverkat hur människan tål spannmål? Och vilken roll spelar tarmbarriären, immunförsvaret och bekämpningsmedel som används vid odling av spannmål?

Gluten är ett samlingsnamn för flera proteiner i vete, råg och korn. Den mest studerade delen är gliadin. Gluten och gliadin är alltså inte samma sak, utan gluten är ett samlingsnamn för flera olika proteiner som finns i vete. De två huvudgrupperna är gliadiner som bidrar till degens töjbarhet och gluteniner som bidrar till degens elasticitet och styrka.

När man talar om glutenkänslighet eller celiaki är det ofta gliadin som får mest uppmärksamhet eftersom flera av de immunreaktioner som är kopplade till celiaki kan utlösas av specifika fragment av gliadin. Personer med celiaki kan exempelvis få aktiverat immunsystem och en autoimmun reaktion som skadar tunntarmen vid intag av gliadin.

Gliadin kan även påverka tarmens barriärfunktion genom att stimulera frisättning av zonulin, ett protein som har som uppgift att reglera de täta fogar (tight junctions) som finns mellan tarmcellerna. När den funktionen inte fungerar så ökar tarmens genomsläpplighet vilket kan bidra till inflammatoriska processer och immunförsvarsreaktioner hos patienter som inte uppvisar celiaki vid provtagning. Gliadin påverkar alltså inte bara de patienter som har fastslaget glutenintolerans.

Inom funktionsmedicin är läckande tarm ett känt begrepp sedan många år, men inom skolmedicin har det länge avfärdats som alternativmedicin. Men numera, gudskelov, så råder ingen vetenskaplig tvekan om att ökad intestinal permeabilitet existerar dvs att olika faktorer kan öka tarmens genomsläpplighet.

Inom funktionsmedicin, så ses ofta ökad tarmpermeabilitet som en viktig orsak till många kroniska sjukdomar, framförallt bakom inflammatoriska processer. Skillnaden är att funktionsmedicin ser tarmen som orsak till en lång rad besvär och sjukdomar, medan traditionell medicin snarare ser tarmpermeabilitet som en del av sjukdomsprocessen. För mig som har ett ben i varje läger, så skulle jag säga att sanningen sannolikt ligger någonstans däremellan.

När tarmbarriären försvagas och får ökad genomsläpplighet, så kan större proteinfragment, bakteriella ämnen och inflammatoriska molekyler komma i kontakt med immunsystemet i högre utsträckning än normalt. Det kan i sin tur bidra till kronisk, låggradig inflammation och andra kroniska besvär.

En av de mest intressanta frågorna i sammanhanget är varför personer med celiaki ofta har andra autoimmuna sjukdomar. Detta förklaras sannolikt med ovan nämnda. Bland de vanligaste kopplingarna finns hashimotos tyreoidit, graves sjukdom och typ 1-diabetes. Ökad tarmpermeabilitet kan således vara orsaken till att utvecklingen av autoimmunitet möjliggörs.

En annan spännande hypotes är molekylär mimikry, där tanken är att delar av vissa proteiner kan likna kroppens egna vävnader. När immunförsvaret reagerar mot ett främmande protein, så kan det därför i vissa fall se ut som att det börjar reagera mot kroppens egna vävnader. Inom vården ser man detta som autoimmuna sjukdomar och att kroppen attackerar sig själv, medan funktionsmedicin istället ser att det finns något obekant som kroppen reagerar mot och försöker göra sig av med.

En annan intressant vinkel är hur mycket vi förstör och förädlar grödor. Många människor upplever att de klarar äldre spannmålssorter bättre än de moderna produkter som dominerar i butiken. Här finns flera intressanta frågor såsom modern växtförädling, högre konsumtion av vetebaserade livsmedel, industriell bearbetning, kortare fermenteringstider och det i många fall tillsätts mer vetegluten än normalt för att förbättra och snabba på jäsningsprocessen.

Ett vanligt surdegsbröd jäster ofta under många timmar eller dagar och under fermenteringen så bryts delar av glutenproteinerna ned av mikroorganismer. Dagens industriella produktion sker ofta mycket snabbare, vilket innebär att mindre mängd gluten hinner brytas ner.

Det kan vara en möjlig förklaring till varför vissa individer upplever skillnader mellan ursprungsvete jämfört med butikens vanliga vete som är mer processat.

Glyfosat är en annan spännande fråga, som har väckt stor debatt. Glyfosat är sannolikt världens mest använda ogräsmedel och används inom stora delar av jordbruket. Funktionsmedicinska forskare har framfört flera spännande hypoteser såsom dess påverkan på tarmfloran, påverkan på tarmbakteriernas ämnesomsättning, att det kan ge en indirekt påverkan på immunförsvaret samt påverka tarmbarriären.

Utifrån mitt perspektiv så är det viktigt att frågan får utrymme eftersom människor exponeras för små mängder bekämpningsmedel under lång tid.

Det finns också en stor provtagningskonflikt mellan traditionell medicin och funktionsmedicin, där sjukvården fokuserar på antikroppar för celiaki,

vävnadstransglutaminasantikroppar (tTG), endomysiumantikroppar (EMA), tunntarmsbiopsi och IgE-test för allergi. Den typen av metoder är bra för att identifiera klassisk celiaki och veteallergi men de fångar inte upp alla människor som reagerar på gluten eller veterelaterade proteiner.

Funktionsmedicinska kliniker använder även antigliadinantikroppar, IgA-reaktioner, IgG- och IgG4-reaktioner samt

bredare immunologiska paneler.

IgE är generellt kopplat till kroppens medfödda och reaktiva immunförsvar. Reaktionen kommer snabbt och är ofta mer akut. IgG-antikroppar är kopplade till kroppens upptränade, adaptiva immunförsvar, som arbetar med långsamt och snarare representerar kroniska besvär som kommer över tid och läker ut över tid.

Man kan säga att vården fångar upp de patienter som har en klassisk glutenallergi, medan alla de som har intoleranser och glutensensitivitet behöver helt annan typ av provtagning. Diagnostisering bör även bygga på om symtombilden förbättras vid eliminering och om besvär återkommer vid återintroduktion.

Förekomst av IgG-antikroppar är intressant och betyder inte att patienten automatiskt är sjuk men vid symtom så ser man ökade nivåer av IgA-, IgG- och IgG4-antikroppar. De senaste åren har denna typ av tillstånd blivit mer accepterat och kallas för icke-celiakisk glutensensitivitet och innebär att patienten inte har celiaki eller veteallergi men ändå får symtom vid intag av glutenhaltig kost.

Vanliga symtom kan vara magbesvär, trötthet, hjärndimma, ledvärk, huvudvärk och hudbesvär.

Det har varit en lågmäld debatt kring EUs önskan om lättade märkningskrav för genredigerade livsmedel.

Den förändring som planeras inom EU kan få stor betydelse för hur livsmedel märks i framtiden.

Frågan handlar om nya genomiska tekniker (NGT), där forskare kan göra riktade förändringar i växters arvsmassa utan att föra in gener från andra arter.

Tekniken beskrivs som ett verktyg för att utveckla grödor, så att de tål torka bättre, för att de ska kräva mindre bekämpningsmedel och ge högre avkastning.

Kritikerna menar däremot att förändringarna riskerar att minska konsumenternas möjlighet att veta hur maten har producerats.

Genetiskt modifierade organismer (GMO) omfattats av strikta regler inom EU och även krav på riskbedömning, spårbarhet och märkning. EU:s nya regelverk innebär att man skapar en skillnad mellan olika typer av genetiska förändringar.

Vissa genredigerade växter (NGT) hör till kategori 1 och betraktas likvärdigt de mutationer som uppstår naturligt genom traditionell växtförädling eller naturliga mutationer. För kategori 1 föreslås betydligt enklare regler än övriga genmanipulerade livsmedel och kommer enligt förslaget inte att behöva särskild GMO-märkning på butikshyllan även om de har fått hjälp via genredigering.

För mer omfattande genetiska förändringar i grödor, så kommer dagens GMO-regler att fortsätta gälla.

Den mest kontroversiella frågan handlar dock om transparens. Även om en genetisk förändring kan uppstå naturligt över tid, så vill många konsumenter veta om modern genredigering har använts. Man skulle till och med kunna gå så långt och hävda att det är en rättighet att veta vad man köper och konsumerar.

Utan märkning blir det svårare att göra medvetna val utifrån egna värderingar, miljöhänsyn eller försiktighetsprincipen.

Märkning av livsmedel har, med rätt, betraktats som en grundläggande konsumenträtt inom svensk livsmedelsindustri. Dagens hårda regler gör att vi får information om ursprungsland, allergener, ekologisk produktion och ingredienser.

Det kan därför kännas lite märkligt att användningen av genredigering inte längre ska framgå tydligt på förpackningen.

Frågan är då… Ska konsumenter ha rätt att veta hur maten producerats även om myndigheter bedömer att tekniken inte innebär någon särskild risk? Är verkligen försiktighetsprincipen väl avvägd?

Det är en viktig fråga, då forskningen har haft fel många gånger. Om det faktiskt innebär risker i förlängningen, så kommer konsumenten inte kunna undvika dem.

En annan viktig fråga är äganderätten till framtidens grödor. Många genredigerade växter omfattas av patent eller andra immateriella rättigheter. Det kan ge ett fåtal stora företag en ökad kontroll över utsäde och livsmedelsproduktion.

Om marknaden koncentreras till några få aktörer, så riskerar lantbrukare att bli mer beroende av licensierade fröer och juridiska avtal. Det kan på sikt innebära minskad mångfald inom växtförädlingen och att mindre aktörer får svårt att konkurrera.

En annan omdiskuterad fråga gäller ekologisk produktion. Ekologiska odlare och producenter vill oftast garantera att deras produkter inte innehåller genmodifierat eller genredigerat material. När spårbarheten minskar och märkningen försvinner, så kan det bli svårare att säkerställa den typen av garantier genom livsmedelskedjan.

För konsumenter som idag aktivt väljer ekologiskt för att undvika genmodifierade råvaror, så skapas en osäkerhet kring vad olika märkningar faktiskt innebär i framtiden.

Förespråkare menar att dagens GMO-lagstiftning skrevs för över 20 år sedan, och innan precisionsverktyg för genredigering utvecklades. När en genetisk förändring är identisk med en mutation som hade kunnat uppstå naturligt, så anser de att det inte finns någon vetenskaplig anledning att behandla växten annorlunda än vid konventionellt framtagna sorter. Skillnaden är att mutationer i växtriket tar tid och den tid och alla steg som krävs, har sannolikt inte människan kunskap att efterlikna.

Det viktiga är att vi alla behöver läsa på och förstå att diskussionen om genredigering handlar om mer än bioteknik. Frågor att fundera kring är vem som ska kontrollera framtidens livsmedelssystem, hur mycket insyn konsumenten har rätt till och om märkning av livsmedel ska bygga på produktionsmetod eller på vetenskapligt fastställd risk. Om märkningen försvinner, så kommer många konsumenter sannolikt aldrig att veta om matens råvaror är genredigerade eller inte.

För vissa spelar det ingen roll men för andra är valmöjligheten viktigast av allt.

Diskussionen om hjärt-kärlsjukdom kretsar i princip uteslutande kring LDL-kolesterol. Höga LDL-värden betraktas som en riskfaktor, och stora delar av behandlingen vid högt kolesterol syftar till att sänka LDL-nivåer. Frågan är dock om det är hela bilden.

LDL-kolesterol har fått rykte om att vara kroppens onda kolesterol, men i verkligheten så är LDL en livsnödvändig transportmekanism. Det är inte en fiende och kroppen producerar LDL av en anledning.

LDL transporterar kolesterol till kroppens celler där det används för att bygga och reparera cellmembran, producera hormoner, bilda D-vitamin, stödja nervsystemets funktioner och reparera vävnader efter skada. Utan kolesterol skulle människan inte överleva och redan lätt sänkta nivåer kan orsaka brist på steroidhormoner (könshormoner och kortisol som bildas av kolesterol) och demensliknande symtom.

Problemet uppstår inte nödvändigtvis för att LDL finns i blodet utan när LDL-partiklarna skadas.

LDL-partiklar cirkulerar normalt genom blodbanan utan att orsaka någon större skada. När de utsätts för oxidativ stress, så kan deras struktur förändras.

En av de mest reaktiva fria radikaler som kroppen kan bilda är hydroxylradikalen (•OH). Den uppstår bland annat vid inflammatoriska processer, hög oxidativ stress, exponering för vissa miljögifter och vid störningar i cellernas energiproduktion.

När hydroxylradikaler reagerar med LDL-partiklar så kan LDL oxideras och det är här problemet till stor del ligger. Oxiderat LDL:kolesterol beter sig nämligen annorlunda än normalt LDL.

Oxiderat LDL känns inte igen på samma sätt av kroppens receptorer, det tas upp av immunceller i kärlväggen, det stimulerar inflammation, bidrar till bildningen av skumceller och påskyndar utvecklingen av aterosklerotiska plack.

Det är därför nyare forskning betraktar oxiderat LDL som betydligt mer problematiskt än själva mängden LDL i blodet.

Vad som orsakar oxidationen är nästa intressanta fråga. Oxidation är inte en slumpmässig process utan drivs av oxidativ stress där produktionstakten av fria radikaler är högre än kroppens förmåga att neutralisera dem.

Faktorer som kan öka oxidation är kronisk inflammation, då inflammatoriska processer ökar bildningen av reaktiva syreföreningar som kan angripa LDL-partiklar.

En annan viktig faktor är rökning, då cigarettrök innehåller tusentals oxidativa ämnen som ökar belastningen på kärlsystemet.

Högt blodsocker är också en viktig fråga, då förhöjda glukosnivåer kan skada blodkärlen och öka oxidationen av LDL.

Metabolt syndrom och insulinresistens är starkt kopplade till både inflammation och oxidativ stress.

Luftföroreningar och miljögifter är en minst lika viktig påverkan, då exponering för vissa partiklar och kemikalier kan öka produktionen av fria radikaler.

Mitokondriell dysfunktion är en intressant faktor, då kroppens mitokondrierna producerar energi (ATP). De är dock även en betydande källa till fria radikaler och när deras funktion försämras, så ökar den oxidativa belastningen.

Ett traditionellt lipidprov inom svensk sjukvård mäter vanligtvis totalkolesterol, LDL-kolesterol, HDL-kolesterol och triglycerider.

Dessa värden berättar hur mycket kolesterol som transporteras i blodet men återspeglar inte hur mycket av LDL-partiklarna som har oxiderats. Två personer kan således ha identiska LDL-värden men helt olika grad av oxidativ stress och kärlskada.

Det är därför intresset har ökat för mer avancerade biomarkörer där man även mäter oxiderat LDL.

I dag finns laboratorietester som kan mäta oxiderat LDL (OxLDL). Andra markörer som ibland används för att bedöma relaterade risker inkluderar ApoB, LDL-partikelantal (LDL-P), lipoprotein(a), hs-CRP, F2-isoprostaner och MPO (myeloperoxidas).

Tillsammans kan dessa ge en mer detaljerad bild av inflammation, oxidativ stress och kardiovaskulär risk än ett traditionellt kolesterolprov.

Under senare år har uppmärksamheten snarare riktats mot de processer som skadar LDL-partiklar, istället för att enbart se till mängden LDL.

Det är en viktig fråga eftersom kolesterolsänkande läkemedel är en behandling med biverkningar på både hormonell balans, hjärnans funktioner och kognition. Vid behandling med kolesterolsänkande läkemedel så påverkas inte bara de processer som är beroende av kolesterol, utan även de som är beroende av coenzym Q10. Vid minskade nivåer av Q10 så påverkas bland annat minne och kroppens förmåga att bilda nya, friska celler.

Förhöjda kolesterolnivåer hör samman med stress, förhöjda glukosnivåer och inflammatoriska processer, och vid dessa nedbrytande tillstånd så ökar även nivåerna av LDL, då det har som uppgift att transportera kolesterol. Resultatet blir förhöjt totalkolesterol och förhöjt LDL-kolesterol men ingen undersöker orsaken.

Frågan handlar därför inte bara om hur mycket LDL som finns i blodet utan om vilken miljö som kroppens LDL-partiklar befinner sig i. I en kropp med inflammatoriska processer, oxidativ stress och metabola obalanser så ökar sannolikheten att LDL-partiklar ska skadas, oxideras och bidra till utvecklingen av kärlsjukdom.

Det kanske alltså är orsaken som bör behandlas, med fokus på antiinflammatoriska åtgärder, stabilare blodsocker och minskad stress.

Detta är nog det område jag har snöat in mest på de senaste år. Det är så otroligt intressant och sannolikt bara i sin linda forskningsmässigt.

Att få barn senare i livet har ofta lyfts som något riskfyllt och negativt men nu kommer en allt mer förändrad syn på kvinnlig hälsa och fertilitet.

I många länder ökar andelen förstföderskor över 40 och graviditeter efter 45 blir mer och mer vanligt.

En intressant aspekt är att kvinnor som blir gravida och föder barn i högre ålder ofta delar vissa biologiska egenskaper. Man har exempelvis sett samband mellan senare fertilitet och god hjärt- och kärlhälsa, stabilare hormonsystem och långsammare biologiskt åldrande.

Ett av de mest fascinerande områdena inom forskningen är mikrokimerism, att celler från fostret kan överföras till modern och finnas kvar i hennes kropp efter graviditeten.

Under graviditeten förs celler från barnet via moderkakan in i mammans blodomlopp, och många av dessa celler stannar kvar livet ut. Det påverkar kvinnan under graviditeten men även efter förlossningen.

Forskare har hittat fostrerceller i flera olika vävnader exempelvis i blod, hud, lever och till och med i hjärnan. Särskilt intressant är att fosterceller har påträffats i skadad vävnad, såsom sår eller inflammerade områden.

Det verkar således som att fostrets celler stannar kvar i mammans kropp och reparerar henne vid behov. I vissa fall verkar de bete sig på ett sätt som liknar stamceller, där de anpassar sig till de olika typer av vävnad där de behövs.

Som exempel kan man hitta barnens celler i ärren efter kejsarsnitt där de verkar ha blivit till keratinocyter, hudceller som tillverkar keratin och hjälper till vid läkningsprocessen. De verkar kunna söka sig till skadade områden i kroppen och kan möjligen bidra till läkning och reparation av vävnad.

Detra klipp är så spännande: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/826038

Och här är en bra sammanfattning:

Fetal mikrochimairism

Om att cellerna passerar och lagras i hjärnan, vilket påvisar lägre risk för Alzheimer.

https://www.svd.se/…/mammor-har-sina-soner-i-hjarnan

www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4199806/

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0045592

Kolesterol har länge framställts som en fiende inom modern medicin men som jag har skrivit tidigare så är bilden mer komplex än så.

Kolesterol är en livsnödvändig molekyl med en rad avgörande funktioner i kroppen. Kolesterol fungerar som råmaterial för steroidhormoner (könshormoner som östrogen, testosteron och progesteron) samt för stresshormonet kortisol.

Kolesterol stabiliserar även cellernas membran och påverkar deras funktion och signalering. Kroppen använder kolesterol som utgångspunkt för att bilda D-vitamin via solljus, när solens UVB-strålar när hudens översta hudlager.

Hjärnan innehåller stora mängder kolesterol och använder kolesterol för synapser och nervsignalering och kolesterol spelar en roll i hjärnans funktion och struktur.

Detta tyder på att kolesterol inte är onda molekyler utan att det handlar om balans, ålder och orsak till varför kolesterol är högt. LDL-kolesterol är ett kolesterol som skyddar kroppen vid inflammatoriska processer, vilket kan vara orsak till varför värdet ökar vid inflammation eller långvarig stress. LDL-kolesterol kan även bli högt vid höga blodsockervärden.

Statiner används för att sänka LDL-kolesterol och för att det anses minska risken för hjärt-kärlsjukdom. Men deras påverkan på hjärnan har varit omdiskuterad. Problemet är också att kolesterol är förstadie till könshormoner och kortisol, vilket innebär att kolesterolsänkande läkemedel bidrar till lägre nivåer av dessa hormoner.

Låga kortisolnivåer kan bidra till hjärndimma, utmattning, sämre förmåga att hantera inflammatoriska processer och sämre möjlighet att hantera stress.

I samma mekanism som bildar kolesterol så bildas även koenzym Q10. Statiner hämmar kroppens produktion av mevalonat, vilket således också påverkar bildningen av koenzym Q10.

Q10 är viktigt då det deltar i cellernas energiproduktion (mitokondrier), fungerar som antioxidant och är viktigt för minne och kognition. Många patienter med demens har låga Q10-nivåer, vilket är oroande vid intag av statiner.

Homocystein är en aminosyra som bildas naturligt i kroppen vid nedbrytning av aminosyran metionin. Normalt, så omvandlas homocystein snabbt vidare med hjälp av flera B-vitaminer såsom folat, vitamin B12 och vitamin B6. Om den processen inte fungerar optimalt, så kan homocysteinnivåerna stiga och bli förhöjda.

Homocystein regleras genom att kroppen använder två huvudsakliga vägar för att ta hand om homocystein. Den ena är återmetylering till metionin och där behövs folat, vitamin B12 och enzymet MTHFR. Den andra är nedbrytning via transsulfuration och där behövs främst vitamin B6.

Om någon av dessa system inte fungerar optimalt, så kan homocystein inte brytas ner på ett bra sätt och börjar ansamlas i blodet.

B-vitaminbrist är således den vanligaste orsaken till förhöjt homocystein och främst brist på folat (B9), vitamin B12 och vitamin B6. Dessa B-vitaminer fungerar som kofaktorer i kroppens metyleringsprocesser och utan tillräckliga nivåer så kan homocystein inte omvandlas effektivt.

Symtom på B-vitaminbrist kan vara trötthet, hjärndimma, nedstämdhet, stickningar eller domningar, miinnesproblem och blodbrist.

En viktig aspekt är att normala blodvärden inte alltid betyder att det finns optimal funktion på cellnivå. Ett exempel är vitamin B12/kobalamin, som kan ligga normalt i blodprov även om det inte omsätts korrekt.

I vissa fall kan man därför ha nytta av andra mätmetoder såsom holo-TC (aktivt B12), metylmalonat (MMA) och folat i erytrocyter.

En del personer har gränshöga eller tydligt förhöjda homocysteinvärden trots att B12 och folat ser normala ut i blodprover. Då kan det finnas andra orsaker såsom genetiska variationer (MTHFR-genen som jag har skrivit om tidigare), låg sköldkörtelfunktion (hypotyreos), nedsatt njurfunktion, kronisk inflammation, sömnbrist eller stress. Homocystein kan även öka vid rökning, hög alkoholkonsumtion eller på grund av ålder.

MTHFR är ett väldigt intressant enzym och står för metylentetrahydrofolatreduktas. MTHFR är ett enzym som hjälper kroppen att omvandla folat till dess aktiva form, 5-MTHF och som även är involverat i leverns avgiftningssystem.

Vissa genetiska variationer i MTHFR-genen kan göra enzymet mindre effektivt och bidra till att kroppen har svårare att återbilda metionin från homocystein samt använda folsyra effektivt och på så vis hålla homocysteinnivåerna låga. De vanligaste varianterna är C677T och A1298C.

Personer med vissa MTHFR-varianter kan vara mer känsliga för låga folatnivåer och kan ha lätt förhöjt homocystein trots att blodprover ligger inom normal referens. MTHFR-varianter är vanligt och påverkar människor olika.

Om man misstänker att man har nedsatt metyleringsförmåga så kan man använda metylerade B-vitaminer såsom

metylfolat (5-MTHF), metylkobalamin (aktivt B12) och riboflavin (B2) och man kan stötta levern för bättre avgiftning.

När man använder metylerade former så är tanken att kroppen får vitaminer i mer biologiskt aktiva former, som kroppen lättare kan omsätta. Riboflavin (B2) kan exempelvis hjälpa vissa personer med MTHFR-varianten C677T att sänka sina homocysteinvärden.

Betain (trimetylglycin / TMG) är ett ämne som också kan hjälpa kroppen att sänka homocystein och genom en alternativ metyleringsväg. Det kan hjälpa människor som har MTHFR-variationer och inte får resultat med B-vitaminer och finns exempelvis i rödbetor, spenat eller quinoa samt säljs som kosttillskott.

Homocystein påverkas även av livsstil och regelbunden motion, rökstopp, minskad alkoholkonsumtion, bra sömn och antiinflammatorisk kost kan bidra till lägre och/eller normaliserade värden.

Hos vissa personer kan högt kaffeintag bidra till högre homocystein och därför kan minskat intag av kaffe ge mer normala värden.

Parasiter är organismer som lever i eller på en värdorganism och med näring från sin värd. Vissa parasiter kan orsaka tydliga symtom, medan andra kan finnas i kroppen under lång tid utan att ge tydliga besvär. Parasiter förekommer ofta i samband med mag-tarmproblem, trötthet, hudbesvär och immunologiska obalanser.

Symtombilden kan variera beroende på typ av parasit och utifrån patientens immunförsvar men några vanliga besvär som kan förekomma är uppblåsthet och gaser, diarré eller förstoppning, buksmärtor, illamående, trötthet och hjärndimma, näringsbrister, hudutslag eller klåda, sömnproblem eller viktförändringar (främst viktnedgång).

I vissa fall kan parasitinfektioner också ge järnbrist, eosinofili eller påverka tarmens slemhinna och tarmflora.

Inom sjukvården används avföringsprov för att identifiera parasiter och deras provtagning kallas ”ova och parasit”-tester (O&P), där laboratoriet analyserar förekomsten av parasiter och dess cystor och ägg. Parasiter utsöndras inte alltid kontinuerligt så det kan krävas att man mäter flera gånger.

Andra mätmetoder kan vara PCR-analyser av avföring, antigentester, blodprov för antikroppar och mikroskopi samt i vissa fall endoskopi eller koloskopi. PCR- och antigentester används allt mer då de i många fall kan vara känsligare för vissa parasiter.

Inom funktionsmedicin används ofta mer omfattande avföringsanalyser där man inte bara tittar på parasiter utan även på tarmfloran, inflammationsnivåer, matsmältningsfunktionen, svampöverväxt, immunmarkörer och slemhinnans funktion. Vi mäter alltid parasiter eller mer omfattande tarmtester med DNA-teknik och dessa tester kan ge en bredare bild av tarmhälsan.

Vid naturlig behandling för parasiter så bör man jobba på flera områden såsom kost, örter och livsstilsförändringar. Det viktiga är inte bara att eliminera parasiter utan att även arbeta med orsaken till infektionen. Det kan även krävas att man ändrar miljön och förbättrar matsmältningen, precis som vid svampinfektioner och andra mag-tarmproblem.

Naturliga behandlingar används ofta som komplement, inte som ersättning för medicinsk behandling och här kommer några av mina tips.

Oreganoolja

Oreganoolja innehåller karvakrol och tymol, ämnen som har antimikrobiella egenskaper. De används ofta inom naturlig hälsa vid mag-tarmbesvär och mikrobiella obalanser. Oreganoolja är mycket potent, kan ibland irritera slemhinnorna och bör endast användas kurer om 2-3 veckor eftersom det påverkar tarmflorans bra bakterier till viss del.

Vitlök

Vitlök innehåller allicin, som har antimikrobiella effekter och används som stöd för immunförsvaret och maghälsan.

Svart valnöt, malört och kryddnejlika

Dessa örter används ofta som en kombination och för att skapa en mindre gynnsam miljö för parasiter i tarmen.

Berberin

Berberin är ett växtämne som finns i bland annat berberis och goldenseal och som används inom funktionsmedicin vid dysbios och magtarmproblem.

Kost och livsstil

Minska gärna intag av socker och ultraprocessad mat, förbättra tarmfloran med fiberintag och probiotisk kost. Prioritera tillräckligt med protein, sresshantering och gott om sömn.

Syftet är att stärka tarmbarriären och immunförsvaret samt skapa en bättre tarmmiljö, istället för att bara döda mikroorganismer kortsiktigt. Det blir mer långsiktigt och positivt att arbeta på det sättet.

En liten brasklapp är att inte självdiagnostisera alla symtom som parasiter, då andra mag-tarmproblem kan ge liknande symtom. Candida, SIBO, inflammatorisk tarmsjukdom, födoämnesintoleranser och stress kan ge liknande besvär.

Lysin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att kroppen inte kan tillverka den själv utan att vi måste få den via maten vi äter. Lysin används främst för proteinsyntes, men den påverkar också flera hormonsystem indirekt.

Det spännande är att lysin kan påverka kroppens stressrespons och kombinationen lysin och arginin kan bidra till lägre nivåer av stress och minskad frisättning av stresshormonet kortisol. Detta särskilt vid långvarig stress då mekanismen involverar signalsubstanser i hjärnan och regleringen av HPA-axeln.

Lysin deltar i produktionen av proteiner och vävnadsuppbyggnad, vilket gör att det ibland nämns tillsammans med tillväxthormoner och som en viktig del i tillväxt hos barn och ungdomar.

Lysin kan även påverka kroppens insulinrespons och glukosmetabolism indirekt eftersom aminosyror stimulerar insulinfrisättningen i olika grad. När lysin tas tillsammans med mat, så kan det minska blodsockersvängningar efter måltiden.

Generellt så är protein, och dess minsta byggstenar aminosyror, oerhört viktigt för en normal hormonproduktion. Fördelen med mer balanserade och normaliserade kortisolnivåer är även att vi sparar på könshormoner, då kortisol ingår i samma cykel som könshormoner.

Lysin behövs för normal proteinsyntes och allmän metabolism även om det inte är en central byggsten i produktionen av sköldkörtelhormoner på samma sätt som exempelvis jod eller aminosyran tyrosin.

Lysin verkar också kunna påverka serotoninsystemet i hjärnan, vilket i sin tur påverkar kroppens kortisolnivåer. Det är en anledning till att forskare har undersökt lysin som behandling vid ångest och stressrelaterade besvär.

Lysin behövs (som ovan nämnt) för normal proteinsyntes och vävnadsfunktion, vilket även är viktigt för spermieproduktionen. Aminosyror är viktiga för spermiernas utveckling, energimetabolism, DNA-stabilitet och för kroppens hormonbalans. Brist på lysin eller protein kan försämra spermiernas kvalitet och lysin kan gärna kombineras med exempelvis zink vid önskan om graviditet.

Lysin deltar också indirekt i produktionen av karnitin, som är viktigt för spermiernas energiförsörjning och rörlighet. Karnitin bildas från aminosyrorna lysin och metionin och är viktigt för manlig fertilitet.

Hos kvinnor är tillräckligt intag av essentiella aminosyror viktigt för äggmognad, hormonproduktion, implantation av ägget samt för fostrets utveckling.

Långvarig stress kan störa ägglossningen, menstruationscykeln, nivåer av östrogen (alla 3 östrogener), progesteron och testosteronnivåer samt spermieproduktionen. Lysin tillsammans med örter och sresshantering kan vara viktigt för att spara på kroppens kortisolnivåer och då indirekt även kroppens könshormoner.

Lysin är även viktigt under graviditeten eftersom det behövs för fostrets tillväxt, kollagenbildning, vävnadsuppbyggnad och för kalciumupptaget.

Livsmedel som är rika på lysin är kött, fisk, ägg, mejeriprodukter och baljväxter (särskilt bönor och linser).