Röd solhatt är en av mina favoriter, nu när hösten och vintern är på intågande :) 

För många år sedan var jag nere i Schweiz flera resor och fick se de fantastiska odlingarna med röd solhatt hos Alfred Vogel. 

Röd solhatt, eller Echinacea, är en av världens mest använda medicinalväxter för att stödja immunförsvaret och den har använts i Nordamerika i hundratals år. Det är ett släkte med flera arter, där Echinacea purpurea, Echinacea angustifolia och Echinacea pallida används medicinskt på grund av dess innehåll av en rad bioaktiva ämnen. Exempel på bioaktiva ämnen är alkamider, polysackarider, cikoriasyra, flavonoider och polyfenoler. Dessa ämnen anses samverka och påverka immunförsvaret på flera olika sätt.

Många använder Echinacea vid förkylning och influensaliknande infektioner. Örten skyddar inte mot alla mikrober eller fungerar som ett antiviralt läkemedel, utan kan stimulera delar av det medfödda immunförsvaret, bidra till en mer balanserad inflammatorisk respons, minska risken för att utveckla vissa förkylningar samt i vissa fall förkorta sjukdomsförloppet något (om den tas tidigt i sjukdomsförloppet). Effekten verkar bero på vilken art av Echinacea som används, hur extraktet framställts, doseringen och när behandlingen påbörjas. 

Inom funktionsmedicin betraktas Echinacea inte som en virusdödare utan som en växt som kan stödja kroppens naturliga försvar när immunförsvaret utsätts för belastning. Funktionsmedicin fokuserar på att optimera kroppens egna regleringssystem snarare än att behandla enskilda symtom. Där kan Echinacea vara en pusselbit tillsammans med näringsrik kost, god sömn, stresshantering, tillräckliga nivåer av D-vitamin, zink och andra viktiga mikronäringsämnen samt en välfungerande tarmflora. Tanken är att ett bra immunförsvar handlar om balans snarare än att stimulera immunförsvaret så mycket som möjligt.

Echinacea kan påverka flera delar av immunförsvaret, bland annat immuncellernas samt kommunikationen och frisättningen av vissa signalämnen. Målet är inte ett ständigt aktivt immunförsvar, utan ett immunförsvar som kan reagera effektivt när det behövs och sedan återgå till balans och ro. 

Historiskt har Echinacea använts vid olika typer av infektioner och för att stödja sårläkning, även om den användningen kanske inte är riktigt lika vanlig numera. Många örtterapeuter rekommenderar Echinacea vid de första tecknen på en förkylning och under kortare perioder när kroppen utsätts för ökad smittorisk. 

Echinacea ger sällan biverkningar eller interaktioner men det är klokt att rådgöra vården vid autoimmun sjukdom, behandling med immundämpande läkemedel, vid  allergi mot växter som hör till den korgblommiga familjen (exempelvis prästkrage eller ambrosia) eller vid graviditet eller amning. 

Under senare år har forskare alltmer intresserat sig för hur näringsämnen påverkar hjärnans funktion och psykiska hälsa. En ny metaanalys från forskare vid University of California, Davis Health pekar på en möjlig pusselbit i förståelsen av ångestsyndrom…. kolin.

Genom att sammanställa data från 25 tidigare hjärnavbildningsstudier jämförde forskarna 370 personer med ångestsyndrom med 342 personer utan diagnos. Resultatet visade att personer med ångest i genomsnitt hade omkring åtta procent lägre nivåer av kolin i hjärnan. Skillnaden var särskilt tydlig i den prefrontala hjärnbarken, ett område som spelar en central roll för känsloreglering, beslutsfattande och stresshantering.

Forskarna beskriver fyndet som det första tydliga beviset för ett återkommande kemiskt mönster i hjärnan hos personer med ångestsyndrom.

Kolin är ett essentiellt näringsämne som kroppen behöver för flera livsviktiga funktioner. Det används bland annat för att bygga upp cellmembran, transportera fett från levern och producera signalsubstansen acetylkolin.

Acetylkolin är särskilt viktig för hjärnan eftersom den påverkar minne, inlärning, uppmärksamhet och kommunikation mellan nervceller. Utan tillräckliga nivåer av kolin, så fungerar dessa processer sämre.

Även om kroppen kan producera mindre mängder kolin själv, så måste större delen komma från kosten.

Att forskarna fann lägre kolinnivåer just i prefrontala cortex väcker intresse eftersom området fungerar som hjärnans kontrollcenter för emotionell reglering.

När vi utsätts för stress hjälper den prefrontala hjärnbarken till att dämpa överdrivna känsloreaktioner från djupare hjärnstrukturer. Nedsatt funktion i det området har länge kopplats till ångest, depression och andra psykiatriska tillstånd.

Den nya studien ger därför ytterligare stöd för teorin att förändringar i hjärnans biokemi kan vara en del av den bakomliggande mekanismen vid ångestsyndrom.

Forskarna spekulerar i att långvarig stress skulle kunna öka hjärnans behov av kolin eller påverka hur ämnet omsätts.

De rikaste källorna till kolin finns främst bland animaliska livsmedel såsom ägg, (särskilt äggulan), lever, nötkött, kyckling, fisk (exempelvis lax) och mjölkprodukter.

Även vegetabiliska livsmedel såsom sojabönor innehåller betydande mängder kolin, men generellt i lägre koncentration jämfört med animaliska alternativ.

Den nya metaanalysen ger inte alla svar, men den öppnar upp mer kring sambandet mellan näring och psykisk hälsa. Att personer med ångestsyndrom konsekvent uppvisar lägre nivåer av kolin i hjärnan är ett fynd som bör undersökas vidare.

Den nya studien påminner om att hjärnans hälsa inte bara påverkas av våra tankar och erfarenheter, utan också av de biologiska byggstenar som gör dess arbete möjligt.

Länk till studien: https://www.sciencedaily.com/rel…/2026/05/260515234759.htm

Rent dricksvatten kan ses som en självklarhet för de flesta svenskar men när man gräver lite djupare, så ser man att råvatten till kran kan skilja sig mellan olika länder.

I Sverige används klor i många kommuner och som en del av vattenreningen, medan Nederländerna sedan länge har visat att det går att leverera säkert dricksvatten utan att använda klorering. Nederländerna är generellt bättre på det mesta inom hälsa och medicin, och så även inom vattenrening.

Skillnaden handlar egentligen inte om att det ena landet har högre krav än det andra. Både Sverige och Nederländerna har höga kvalitetskrav på vatten men skillnaden är hur vattenförsörjningen är uppbyggd och vilka tekniska lösningar som används.

Sverige har i grunden ett mycket rent råvatten som kommer från sjöar, älvar och grundvattnet. Detta bortsett PFAS, miljögifter, tungmetaller eller läkemedelsrester/läkemedelsmetabliter som i dagsläget inte renas bort från vårt dricksvatten.

Innan vattnet når oss konsumenter, så genomgår det flera reningssteg, bland annat mekanisk rening, kemisk fällning, filtrering, UV-behandling och i vissa fall även ozonering.

Trots detta, så tillsätter många vattenverk en mindre mängd klor eller kloramin innan vattnet pumpas ut i ledningsnätet. Anledningen är främst att ge ett restskydd, vilket innebär att om bakterier eller andra mikroorganismer skulle komma in i ledningsnätet genom exempelvis vattenläckor, ledningsarbeten eller tryckfall så finns klor kvar för att förhindra att mikroorganismer förökar sig innan vattnet når slutkonsument.

Klor används alltså inte för att råvattnet är dåligt I Sverige, utan för att skydda vattnet under transporten.

Klor är mycket effektivt mot bakterier och virus, men användningen har en hel del nackdelar.

Först och främst, så är lukt och smak av klor inte särskilt trevligt och den förekommer främst när doseringen av klor är något högre. I vissa länder, exempelvis Frankrike, så smakar och luktar vattnet starkt av klor.

När klor reagerar med organiskt material i vattnet, så kan det bildas desinfektionsbiprodukter, såsom trihalometaner (THM) och haloättiksyror. Med anledning av det, så arbetar svenska vattenverk med att hålla klorhalterna så låga som möjligt samtidigt som deras strävan är att bibehålla den mikrobiologiska säkerheten.

För mig som arbetar med hälsa och medicinska frågor, så är det kanske främst den hälsomässiga aspekten som kräver eftertanke.

Klor lyfts ofta som en folkhälsoåtgärd som har minskat spridning av vattenburna sjukdomar som kolera och tyfus. Samtidigt så finns en hel del forskning om negativ påverkan på hälsan och särskilt vid långvarig exponering för klor och dess biprodukter.

Ett exempel på negativ hälsopåverkan är kopplingen till sköldkörteln och hur klor, fluoride och bromid kan påverka produktionen av sköldkörtelhormoner genom att hämma upptag och omsättning av jod.

Klor tillhör halogenerna, samma grupp av grundämnen som jod. Sköldkörteln är beroende av jod för att kunna producera hormoner, vilket innebär att halogener kan påverka hur vi omsätter jod. Utan jod kan vi inte bilda sköldkörtelhormoner tillsammans med aminosyran tyrosin.

Perklorat och i vissa fall klorat, kan påverka jodupptaget hos personer med jodbrist eller redan nedsatt sköldkörtelfunktion.

Vi vill dock ha ett rent dricksvatten, och frågan är hur man kan åstadkommer det utan klor?

Nederländerna är ett av få länder i världen där kontinuerlig klorering i dricksvattnet princip har avskaffats. Istället bygger vattenförsörjningen på ett helt annat tankesätt.

Deras tanke är att vattnet ska vara så rent som möjligt från början, så att kemiskt restskydd inte behövs. Det systemet har blivit möjligt genom flera långsiktiga investeringar. De har exempelvis satsat på avancerad vattenrening där vattnet behandlas med flera kompletterande tekniker såsom sandfiltrering, aktivt kol, ozon, UV-ljus och membranfiltrering. UV-ljus är väldigt kostsamt men används även på andra ställen i världen. Ett exempel är flera städer i USA, bland annat LA men även vissa platser i Sverige. Resultatet med dessa tekniker är att vattnet blir mycket rent innan det lämnar vattenverket.

Nederländerna har, under lång tid, investerat i ett modernt och väl underhållet ledningsnät med få läckor, vilket innebär att risken för att bakterier tar sig in i ledningarna är lägre.

De lägger dessutom stor vikt vid att skydda grundvatten och ytvatten redan innan det når vattenverken. Deras filosofi är att desto renare råvattnet är, desto mindre behov av kemisk behandling behövs längre fram i processen.

Sverige har ett av Europas mest utsträckta vattenledningsnät med många kommuner som transporterar vatten långa sträckor genom glesbygd. Ibland är ledningarna dessutom väldigt gamla. Långa transportsträckor och äldre ledningar ökar risken för läckor, tryckförändringar, inträngande grundvatten och mikrobiell tillväxt. Frågan är också hur medvetna vi är i förebyggande åtgärder för att skapa ett rent råvatten.

För att helt kunna avstå från klor skulle Sverige exempelvis behöva göra omfattande investeringar i ledningsnätet, vattenverken och deras övervakningssystem. Vi skulle behövs arbeta mer effektivt med att säkerställa ett bra råvatten och för att ha friskare sjöar och vattendrag.

Tanken är att gå mot mindre klor i svenska vattenverk. Flera svenska vattenverk använder redan UV-ljus, ozon eller membranteknik som huvudsaklig desinfektion och tillsätter endast små mängder klor som en sista säkerhetsåtgärd. I många andra länder är dock fortfarande klor en stor del av reningstekniken och i svenska reningsverk kommer små mängder klor sannolikt inte kunna undvikas så länge vi inte ändrar nät och tekniker.

I takt med att vi moderniserar ledningsnäten och reningstekniken, så kan dock behovet av klor minska ytterligare.

Man kan alltså säga att Sverige använder små mängder klor för att skydda vattnet under transporten genom ett omfattande och väldigt utsträckt ledningsnät. Nederländerna har istället valt att investera i en avancerad vattenrening, ett mycket väl underhållet distributionssystem och ett skydd av sina vattenkällor, vilket gör att klorering inte längre behövs. Vi behöver även arbeta aktivt för att rena bort läkemedelsrester, miljögifter och andra mindre bra kontaminering av dricksvatten. I dagsläget utförs inte det alls.

De flesta som följer mig vet att jag älskar probiotiska, fermenterade livsmedel och är extremt nördig i tarmfloran och dess påverkan på exempelvis signalsubstanser och hormoner.

Allt fler upptäcker hur tarmens bakterier påverkar matsmältningen men även immunförsvaret, hormonbalansen, hjärnan och vårt psykiska välbefinnande.

Jag använder mjölksyrade grönsaker, kefir, kombucha eller Kim chi dagligen sedan många år och det är fantastiskt.

Bland alla fermenterade livsmedel lyfts kefir ofta fram som en av de mest komplexa och mikrobiologiskt rika. Då jag har skrivit mycket om kombucha och mjölksyrade grönsaker tidigare, så är det dags för kefir i dagens inlägg.

Kefir är en fermenterad dryck med anor från Kaukasusbergen. Den framställs med hjälp av kefirkorn eller gryn, som är små geléliknande kulturer bestående av ett levande samspel mellan mjölksyrabakterier, jästsvampar och andra mikroorganismer. Det är just denna unika symbios som gör kefir så speciell och som gör kefir till ett av de mest probiotiska livsmedlen som finns.

Det finns två huvudtyper av kefir, mjölkkefir och vattenkefir.

Mjölkkefir görs på mjölk, där mikroorganismerna fermenterar mjölksockret (laktosen) och under processen bildas organiska syror, bioaktiva peptider, vitaminer och miljarder levande mikroorganismer.

Vattenkefir framställs med vatten, socker och särskilda vattenkefirkorn. Sockret fungerar som näring åt bakterierna och jästsvamparna. När drycken är färdig, så har en stor del av sockret förbrukats, vilket ger en lite syrlig, frisk och naturligt kolsyrad dryck. För den som undviker eller inte tål mejeriprodukter, så är vattenkefir ett bra alternativ.

Det finns inget exakt antal bakteriestammar i kefir eftersom innehållet varierar beroende på ursprung, temperatur, mjölksort, vattenkefirkultur och fermenteringstid.

Vetenskapliga analyser av traditionell mjölkkefir har påvisat mellan cirka 30 och över 60 olika bakterie- och jästarter och vissa traditionella kulturer innehåller ännu fler. Det kan jämföras med vanlig probiotika som vanligtvis innehåller 2-16 olika stammar.

Mjölkkefir innehåller cirka 30-60 eller fler olika bakterie- och jästarter. Vattenkefir har cirka 20-40 olika bakterier och jästarter medan kombucha oftast ligger på 10–20 olika bakterier och jästarter. Mjölksyrade grönsaker som surkål och kimchi kan ha upp till 400 olika bakteriestammar.

Det är viktigt att poängtera att fler bakteriestammar inte automatiskt innebär större hälsoeffekter. Olika fermenterade livsmedel innehåller olika mikroorganismer och bioaktiva ämnen som kompletterar varandra. Personligen uppskattar jag en varierad kost med flera olika källor till fermenterad mat och dryck. Det ger en större mikrobiell bredd än om man enbart äter eller dricker ett fermenterat livsmedel.

Att göra egen kefir är enkelt:

För att göra mjölkkefir så behöver du:

1-2 matskedar levande kefirkorn

5 dl mjölk, gärna ekologisk

En glasburk

En sil av plast eller rostfritt stål

Gör så här:

Lägg kefirkornen i glasburken.

Häll över mjölken.

Täck burken med en duk eller ett löst lock.

Låt stå i rumstemperatur i 18-24 timmar.

Sila bort kefirkornen.

Kefiren är färdig att dricka och kornen kan användas direkt till nästa sats.

Vill du ha mer smak kan du göra en andra fermentering med exempelvis vanilj, citron eller bär.

För att göra vattenkefir så behöver du:

1 liter vatten

3-4 matskedar vattenkefirkorn

3-4 matskedar ekologiskt rårörsocker

1 skiva ekologisk citron

Gör så här:

Lös upp sockret i vattnet.

Lägg i vattenkefirkornen.

Tillsätt citron.

Låt fermentera i rumstemperatur i 24-48 timmar.

Sila bort kefirkornen och spara dem till nästa sats. För extra smak och naturlig kolsyra kan du göra en andra fermentering med exempelvis hallon, blåbär, ingefära eller citrusfrukter.

Tarmfloran består av biljoner mikroorganismer som hjälper oss att bryta ner maten, producera vitaminer, stärka immunförsvaret och skydda oss mot sjukdomsframkallande bakterier. Kefir tillför levande mikroorganismer och innehåller dessutom organiska syror, bioaktiva peptider och andra ämnen som kan bidra till en gynnsam tarmmiljö.

Regelbundet intag av fermenterade livsmedel kan öka den mikrobiella aktiviteten i tarmen och bidra till en större variation av mikroorganismer i kosten.

Det gör också kefir till ett synbiotiskt livsmedel. Förutom levande mikroorganismer bildas ämnen under fermenteringen som kan gynna bakteriernas aktivitet och samspelet i tarmens ekosystem. Kort förklarat så bidrar den både med bra bakterier men också med en mer hälsosam miljö för bakterierna att verka i.

Ungefär 70 procent av kroppens immunceller finns i eller omkring tarmen. Samtidigt pågår en ständig kommunikation mellan tarmen och hjärnan via tarm-hjärna-axeln.

Tarmbakterierna producerar kortkedjiga fettsyror och andra bioaktiva ämnen som påverkar immunförsvaret, ämnesomsättningen och nervsystemet. De deltar också i produktion eller omsättning av flera viktiga signalsubstanser såsom exempelvis serotonin, GABA, dopamin, noradrenalin och adrenalin.

En stor del av kroppens serotonin produceras i tarmen, även om det serotonin som bildas där inte passerar blod-hjärnbarriären. Tarmens mikroorganismer påverkar kommunikationen mellan tarm och hjärna genom flera olika biologiska signalvägar.

Bakterierna i tarmen kan bland annat påverka hur östrogen återcirkuleras i kroppen, frisättningen av mättnadshormoner som GLP-1 och PYY, isulinets funktion och blodsockerreglering, inflammationsnivåer som i sin tur samverkar med kortisol och könshormoner, aptitreglering via hormoner som leptin och ghrelin med mera.

Det betyder inte att kefir ensamt kan balansera hormoner, men den kan vara en del av kosten och stödja en välfungerande tarmflora som i sin tur kan bidra till att kroppens naturliga regleringssystem fungerar optimalt. Allt börjar i tarmen.

Kefir och andra fermenterade livsmedel kan även underlätta matsmältningen och många med laktosintolerans tolererar mjölkkefir bättre än vanlig mjölk eftersom en stor del av laktosen bryts ner under fermenteringsprocessen.

Fermenterade livsmedel kan även stödja immunförsvaret, bidra med levande mikroorganismer och bioaktiva ämnen, ha antiinflammatoriska egenskaper samt påverka blodtryck och blodsocker positivt.

Det mest intressanta med kefir är kanske inte en enskild bakterie eller en specifik hälsoeffekt, utan den biologiska mångfalden och hur det bidrar till en friskare tarmmiljö. Vår moderna livsstil innebär ofta mindre kontakt med de mikroorganismer som våra förfäder naturligt exponerades för genom jord, växter och traditionellt fermenterad mat. Vi äter mer och mer upphettade och pastöriserade livsmedel vilket minskar naturlig exponering av bakterier. Tarmflora påverkas även negativt av stress, klorerat vatten, sötningsmedel, processade livsmedel med mera.

Genom att äta regelbundet av fermenterade livsmedel såsom kefir, vattenkefir, surkål, kimchi och kombucha så skapar vi bättre förutsättningar för en varierad tarmflora och en frisk tarm.

Flera personer har efterfrågat ett inlägg om aktivt kol, kopplat till vattenrening men även ur hälsosynpunkt.

Aktivt kol är ett fantastiskt redskap, ett av världens mest använda filtermaterial och har använts i över hundra år inom medicin, vattenrening, industri och miljöteknik.

Det har en enormt porös yta, vilket gör att det kan adsorbera (binda) en mängd olika ämnen till sin yta. Det binder upp allt från organiska kemikalier och läkemedel till vissa tungmetaller och miljögifter. Det gör aktivt kol till ett oerhört viktigt verktyg inom både akutsjukvård, vattenrening, luftrening och industriella processer.

Aktivt kol framställs genom att kolhaltiga material såsom exempelvis kokosnötskal, trä eller stenkol behandlas vid mycket höga temperaturer. Resultatet blir ett material med miljontals mikroskopiska porer och en extremt stor aktiv yta.

När vatten, luft eller andra vätskor passerar genom det aktiva kolet, så fastnar många oönskade ämnen på ytan genom adsorption. Till skillnad från absorption, där ämnen sugs upp i ett material, så binds de istället till kolets yta.

Aktivt kol används inom sjukvården vid akuta förgiftningar och kan ges kort efter intag av vissa läkemedel eller gifter för att minska upptaget från mag-tarmkanalen. Genom att binda ämnen i tarmen, så kan kroppen föra ut dem med avföringen innan de hinner absorberas.

Aktivt kol stannar kvar i mag-tarmkanalen och kan binda vissa ämnen som finns där innan de tas upp av kroppen. Tungmetaller eller andra gifter som redan absorberats och lagrats i kroppens vävnader, kan vara svårare att eliminera. De transporteras dock ut i tarmen via gallan och kan där elimineras innan delar av gallan återupptas.

Aktivt kol används ofta vid amalgamsanering hos de tandläkare som arbetar med säker sanering. Aktivt kol är antagonist till kvicksilver, tillsammans med exempel selen och jod.

Vid borttagning av amalgamfyllningar används olika skyddsåtgärder för att minska exponeringen för kvicksilver. Hos biologiskt inriktade tandvårdskliniker används aktivt kol som ett komplement för att binda eventuella partiklar eller ämnen som kan hamna i mag-tarmkanalen under behandlingen.

Ett av de mest etablerade användningsområdena, och som jag skrivit mycket om tidigare, är rening av dricksvatten.

Aktivt kol används i både kommunala vattenverk och hushållsfilter för att minska halter av exempelvis klor och klorbiprodukter, bekämpningsmedel, läkemedelsrester, PFAS (beroende på filter), miljögifter och tungmetaller. Aktivt kol kan även eliminera ämnen som orsakar dålig lukt och smak.

Det är däremot mindre effektivt mot lösta salter och vissa metaller och bör då kombineras med andra reningstekniker.

Ett annat område där aktivt kol har en viktig funktion är luftrening. I många luftrenare kombineras HEPA-filter med aktivt kol, där HEPA-filter fångar partiklar som damm, pollen och mögelsporer, medan aktivt kol adsorberar gaser och flyktiga organiska ämnen (VOC) såsom lösningsmedel, tobaksrök och olika lukter.

Aktivt kol används även i stor omfattning inom industrin för att rena processvatten, avloppsvatten och för att minska utsläpp av organiska kemikalier. Inom miljöteknik används det också för att sanera förorenade marker och för att rena lakvatten från deponier.

Inom livsmedelsindustrin används aktivt kol för att rena och avfärga olika produkter såsom sockerlösningar, vegetabiliska oljor och vissa drycker. Tanken är vanligtvis att avlägsna oönskade färgämnen, luktämnen och organiska föroreningar.

Eftersom aktivt kol binder många olika ämnen, så kan det även minska upptaget av läkemedel, vitaminer och vissa näringsämnen. Därför bör det inte tas samtidigt som livsnödvändiga läkemedel utan gärna några timmar senare.

Fick frågan om MCAS och om det finns något som man själv kan göra för att förbättra tillståndet. Tänker att jag delar svaret om fler behöver.

MCAS är ett tillstånd där mastcellerna (en del av immunförsvaret) blir överaktiva och frisätter ämnen som exempelvis histamin, prostaglandin och leukotriener. Patienten upplever ofta symtom från många olika delar av kroppen såsom exempelvis huden, magen, luftvägarna, hjärtat och nervsystemet.

Inom den etablerade vården, så arbetar man främst med att minska mastcellernas aktivering och behandla symtombilden.

Funktionsmedicin ser det utifrån ett annat perspektiv och som ett tecken på att kroppen har hamnat i ett långvarigt tillstånd av immunologisk och neurologisk obalans. Tanken är att istället identifiera och åtgärda de bakomliggande faktorerna och på så vis göra mastcellerna mindre reaktiva.

För vissa innebär det en mycket stor förbättring, men det går inte att säga att det fungerar för alla eller att det botar sjukdomen helt. Man måste helt enkelt hitta rätt nycklar.

Diagnosen bygger på tre delar:

– Typiska symtom från flera organsystem exempelvis hudrodnad, klåda, hjärtklappning, magbesvär, huvudvärk, andningsbesvär eller blodtrycksfall.

– Att man kan påvisa mastcellsaktivering genom blod- eller urinprover (även om dessa inte alltid visar positivt och ibland behöver tas under en period där symtombilden är stark).

– Att symtomen förbättras av behandling som riktar sig mot mastceller eller histamin.

Samtidigt behöver man utesluta andra sjukdomar som kan ge liknande besvär, såsom kortisolproblematik, stress och obalanserat nervsystem.

En intressant del som vi ofta lyfter inom funktionsmedicin är kopplingen mellan mastceller och kroppens stressystem (HPA-axeln).

Kortisol är kroppens viktigaste stresshormon och har en antiinflammatorisk och immunreglerande effekt. Vid långvarig stress, så kan regleringen av kortisol förändras och kortisol frisätts mer eller mindre än normalt. Inom funktionsmedicin ser vi att denna problematik kan göra mastceller mer lättretliga.

Det är viktigt att skilja det från binjureutmattning, där långvarig stress bidrar till ett tillstånd med utmattning och låga kortisolnivåer.

Långvarig stress kan dock påverka samspelet mellan nervsystemet, hormonsystemet och immunförsvaret och på så vis ha betydelse för MCAS.

Histamin är inte bara ett ämne som frisätts vid allergier utan en signalsubstans som påverkar sömn och vakenhet, koncentration, aptit, hur vi hanterar stress samt hur vi reglerar signalsubstanser som serotonin, dopamin och noradrenalin.

Om kroppen frisätter mycket histamin kan det därför ge symtom som hjärndimma, ångest eller oro, hjärtklappning, migrän, sömnstörningar och yrsel. Det betyder inte alltid att man har för mycket histamin i kosten utan kan bero på ökad histaminfrisättning från mastcellerna eller att man inte har rätt tarmbakterier för att bryta ner histamin.

En stor del av kroppens mastceller finns i mag-tarmkanalen och man behöver rätt tarmbakterier för att bryta ner det histamin som bildas. Inom funktionsmedicin, så fokuserar man därför på tarmens betydelse och ser över förändrad tarmflora, kostvanor med fokus på probiotisk kost, tidigare infektioner, IBS eller annan tarmsjukdom och eventuella födoämnesöverkänsligheter. Hos vissa personer kan dessa faktorer bidra till ökad immunaktivering.

Andra områden som är kloka att undersöka är om det finns brister på exempelvis Vitamin D, magnesium, järn, Vitamin B12 och folat samt omega-3.

Många patienter med mastcellsrelaterade besvär reagerar på olika kombinationer av stress, sömnbrist, infektioner, alkohol, vissa läkemedel, värme eller kyla, intensiv träning, hormonella förändringar (exempelvis östrogen som jag skrivit om tidigare) samt histaminrika livsmedel.

Tips på åtgärder kan vara:

– Identifiera och minska eventuella triggers

– Prioritera sömn och återhämtning

– Prioritera stressreglering och lugna ner nervsystemet med lugn och ro, andningsövningar och stresshantering.

– Ät regelbundet och sträva efter stabilitet i blodsockret

– Ta prover på tarmfloran för att se om histamin bryts ner korrekt. Provtagning i mikrobiomtest.

– Ta salivprover på könshormoner och kortisol, då dessa samverkar med histamin. Histamin går även att mäta i urinprov för signalsubstanser.

– Låghistaminkost kan fungera under en begränsad period och att man sedan återintroducerar livsmedel systematiskt. Långsiktig lösning brukar dock kräva att man arbetar med att förbättra nedbrytningen av histamin

– Behandla allergier, intoleranser eller andra bakomliggande sjukdomar

Sjukvårdens behandling brukar bestå av

H1-antihistaminer, H2-antihistaminer, mastcellsstabiliserande läkemedel,

leukotrienhämmare eller adrenalinpenna för personer som haft svårare fall av allergiska reaktioner eller anafylaxi.

Det viktiga är dock att lösa orsaken till ökad histaminfrisättning och varför histamin inte bryts ner optimalt.

Crohns sjukdom är en inflammatorisk tarmsjukdom som kan påverka hela mag-tarmkanalen och inom sjukvården fokuserar man framförallt på att dämpa inflammationen och sänka immunförsvarets respons.

Inom funktionsmedicin så ser man inflammatoriska processer på ett helt annat sätt, och utreder varför inflammationen har uppstått och vilka faktorer som kan bidra till att den underhålls.

Funktionsmedicin älskar samband och vid tarmsjukdomar så ser man över samspelet mellan tarmfloran, immunförsvaret, stressystemet, kosten, näringsstatus och andra livsstilsfaktorer som kan påverka sjukdomens utveckling och symtom.

Cirka 70 procent av kroppens immunceller finns i eller omkring tarmen vilket kan förklara den stora betydelse som tarmens bakterier för ett välfungerande immunförsvar.

Hos personer med Crohns sjukdom ser man ofta flera saker…

Det ena är en förändrad sammansättning av tarmmikrobiotan, vilket kallas dysbios. Denna förändring kan vara nedärvd eller bero på mindre bra kost, stress eller annan påverkan på tarmfloran.

Det andra är att de ofta har långvarig stress bakom sig med utmattning och därmed låga kortisolnivåer. Dvs, de klarar inte att hålla nere inflammatoriska processer på ett korrekt sätt.

Crohns sjukdom har en tydlig genetisk komponent, men gener är bara en del av förklaringen. Detta är ett intressant område som jag har skrivit om mycket, och att en bebis ärver mammans tarmflora vid en vaginal förlossning. Vid förlossningen så överförs många bakterier från mamman till barnet och dessa blir en viktig del av den första tarmfloran. Därefter påverkas mikrobiotan av faktorer som amning, kost, antibiotika, infektioner och miljö men om vissa bakterier saknas hos mamman så saknas de ofta även hos barnet.

Det som ”går i arv” är alltså inte enbart gener, utan en tidig mikrobiell miljö som kan påverka immunförsvarets utveckling samt hur vi hanterar stress (iom att tarmfloran påverkar hur vi bildar och bryter ner signalsubstanser).

Goda bakterier hjälper till att reglera inflammation och tarmfloran består av tusentals olika bakteriearter som samverkar för ett fungerande immunförsvaret.

Här tar jag upp några viktiga bakterier som jag arbetar med aktivt hos patienter med tarmsjukdom.

– Akkermansia muciniphila är en bakterie som lever nära tarmslemhinnan och som är viktig för en välfungerande tarmbarriär. Vid inflammatoriska och metabola sjukdomar, så kan Akkermansia ligga lägre än normalt. Akkermansia har som uppgift att hålla nere inflammation och är även viktigt för normal vikt och fettförbränning.

– Lacticaseibacillus casei är en väldigt intressant stam vid inflammatoriska processer. Stammar av Lacticaseibacillus casei (tidigare Lactobacillus casei) kan påverka immunförsvaret och produktionen av inflammatoriska signalämnen, vilket gör det till en viktig stam vid inflammatorisk tarmsjukdom.

Som många vet så är ett av mina favoritområden stressfysiologi och hur stress påverkar kroppens funktioner. Stress och tarmen hänger nära samman och man ser negativ påverkan på tarmfloran vid långvarig stress.

Många patienter med Crohns sjukdom upplever att deras symtom förvärras under perioder av långvarig stress. Det hör samman med flera faktorer….

Det ena är att deras tarmflora ofta är obalanserad och mindre bra, vilket gör att det fungerar ännu sämre när tarmfloran även påverkas av stress.

Det andra är att patienter med tarmsjukdom oftast har problem med låga kortisolnivåer som resultat av långvarig stress. De kan därför inte hantera inflammatoriska processer.

Stress påverkar inte bara vårt psykiska mående utan även tarmens rörelser, tarmbarriären, immunförsvaret, tarmflorans sammansättning samt sömn och återhämtning.

Som nämnt ovan så är kortisol en annan viktig förklaring till inflammatoriska sjukdomar. Kortisol är kroppens naturliga, antiinflammatoriska hormon och har som uppgift att hålla nere inflammatoriska processer.

Kortisol är ett steroidhormon som produceras av kolesterol i binjurarna och som spelar en viktig roll för att reglera kroppens inflammationsprocesser.

Vid långvarig stress kan regleringen av kroppens stressystem (HPA-axeln) förändras, vilket ofta ses hos patienter med kroniska inflammatoriska sjukdomar.

Inom funktionsmedicin så ser man alltså Crohns sjukdom som resultatet av flera samverkande faktorer snarare än en enda orsak. Det är också först då man kan lösa orsaken och inte enbart arbeta symtomlindrande och kortsiktigt.

Som näringsterapeut eller naturläkare så vill man därför undersöka tarmflorans sammansättning, kortisol och könshormoner, kost och födoämnesintoleranser, eventuella näringsbrister; sömn och stress, fysisk aktivitet, tarmbarriärens funktion, och andra livsstilsfaktorer som kan påverka immunförsvaret.

Många har även nytta av antiinflammatorisk kost, probiotika eller fermenterade livsmedel samt att undvika processade proteinkällor och för mycket växtoljor. Viktig faktor är dock även stress, då stress är själva grundorsaken till att kroppen inte kan hantera inflammatoriska processer på ett optimalt sätt.

Detta är ett väldigt spännande område där vår produktion av vitaminer påverkas av vår tarmflora.

I människokroppen bor omkring 30-40 biljoner bakterier och de flesta finns i tjocktarmen och som en del av tarmens mikrobiom. Tarmfloran är ett komplext ekosystem som påverkar exempelvis immunförsvaret, ämnesomsättningen och hjärnans funktioner.

En av tarmflorans mest fascinerande egenskaper är förmågan att producera vitaminer. Det är dock inte en enskild tarmbakterie som ansvarar för vitaminproduktionen utan det är ett samspel mellan många olika bakteriearter. Vissa bakterier producerar vitaminer medan andra använder dem eller omvandlar dem till former som kan användas av bakterier eller människan.

B-vitaminer är en grupp vattenlösliga vitaminer som fungerar som koenzymer i hundratals kemiska reaktioner i kroppen. De behövs exempelvis för energiomsättningen, nervsystemets funktioner, för bildning av röda blodkroppar, DNA-syntesen, kroppens

celldelning och för immunförsvaret samt hud, hår och slemhinnor.

B-vitaminer lagras inte in i kroppen i någon större mängd, vilket innebär att det krävs regelbunden tillförsel från kosten. Samtidigt så kan våra tarmbakterier faktiskt producera flera av dem, vilket är fascinerande.

Det finns flera bakteriesläkten som kan producera B-vitaminer, exempelvis bifidobacterium som är en av de viktigaste bakteriegrupperna hos friska människor (de dominerar även hos spädbarn och i amningsmjölken).

Vissa arter inom bifidobacterium kan exempelvis producera folat (vitamin B9, tiamin (vitamin B1), riboflavin (vitamin B2) och bifidobakterier bryter ned kostfibrer samt producerar kortkedjiga fettsyror som stärker tarmslemhinnan och skapar en gynnsam miljö för andra nyttiga bakterier.

Lactobacillus är en annan viktig familj som finns naturligt i tarmen och i fermenterade livsmedel. Vissa arter kan producera folat (B9), riboflavin (B2) och under vissa förhållanden även vitamin B12.

Lactobacillus producerar även mjölksyra som bidrar till hämmad tillväxt av sjukdomsframkallande bakterier.

Bacteroides utgör en stor del av bakterierna i tjocktarmen och har en mycket avancerad ämnesomsättning. De kan exempelvis producera biotin (B7), folat (B9), niacin (B3), pantotensyra (B5) och pyridoxin (B6).

Bacteroides bryter ned komplexa kolhydrater och spelar en viktig funktion för kroppens näringsupptag och vitaminproduktion.

Faecalibacterium prausnitzii är en bakterie som räknas som en av de viktigaste markörerna för en frisk tarmflora. Den producerar den kortkedjiga fettsyran smörsyra (butyrat), som i sin tur ger energi åt tarmcellerna och motverkar inflammatoriska processer.

Faecalibacterium prausnitzii bidrar indirekt till produktion och omsättning av flera B-vitaminer genom att samspela med andra bakterier.

Prevotella förekommer i stor mängd hos patienter som äter en fiberrik kost och vissa arter kan producera pantotensyra (B5), folat (B9) och andra B-vitaminer.

Escherichia coli är en av mina favoritområden. E.coli lyfts nästan uteslutande som en negativ stam, kopplat till magsjuka. E.coli är dock en stor familj med många oerhört viktiga stammar som inte är sjukdomsframkallande.

Den vanliga, ofarliga formen av Escherichia coli som finns naturligt i tarmen skiljer sig från sjukdomsframkallande varianter och kan producera folat (B9), biotin (B7), niacin (B3) och den producerar även vitamin K.

E.coli krävs även för att bilda de indoler (byggstenar) som krävs för att bilda serotonin och melatonin.

Vitamin B1 (Tiamin) bildas av bifidobacterium och bacteroides och behövs bland annat för energiomsättningen och nervfunktioner.

Vitamin B2 (Riboflavin) bildas av lactobacillus och bifidobacterium och behövs för cellernas energiproduktion och för kroppens antioxidativa försvar.

Vitamin B3 (Niacin) bildas av bacteroides och escherichia coli och deltar i hundratals enzymreaktioner i kroppen.

Vitamin B5 (Pantotensyra) bildas av bacteroides och prevotella och behövs exempelvis för hår, hud, naglar och binjurarna.

Vitamin B6 (Pyridoxin) produceras av flera bacteroides-arter och är viktig för nervsystemet, immunförsvaret och proteinsyntesen.

Vitamin B7 (Biotin) bildas av bacteroides och escherichia coli och behövs för fettomsättning samt hud, hår och naglar.

Vitamin B9 (Folat) bildas av bifidobacterium, lactobacillus, bacteroides, prevotella och escherichia coli och är nödvändigt för celldelning, DNA-syntes och blodbildning.

Vitamin B12 (Kobalamin) bildas av vissa anaeroba bakterier i tjocktarmen men det innebär inte att kroppen kan använda vitaminet.

De flesta vitaminerna produceras i tjocktarmen, medan upptaget av många vitaminer sker tidigare i matsmältningssystemet, i tunntarmen. Det kan därför variera hur mycket kroppen kan tillgodogöra sig av den kroppsegna produktionen.

Upptag av vitamin B12 sker dock i den sista delen av tunntarmen (ileum), där B12 tas upp tillsammans med intrinsic factor, ett enzym som bildas i magsäcken tillsammans med magsyra och det enzym som bryter ner protein (pepsin). Intrinsic factor binder upp B12 från kosten för upptag längre ner i tarmen.

Tarmbakteriernas B12 tas alltså upp i väldigt liten utsträckning, vilket förklarar varför B12 även behöver komma från kosten.

Det spännande med tarmfloran är att den inte fungerar som en samling enskilda bakterier utan som ett avancerat ekosystem, där bakterier hela tiden hjälper varandra. Vissa bakterier producerar vitaminer medan andra använder de vitaminer som bildas.

För att eftersträva en god tarmhälsa så är det klokt att bygga upp en bredare biologisk mångfald eftersom bredare variationer ger ett stabilare samspel.

Vitaminproduktionen påverkas även av flera andra faktorer, såsom en kost rik på kostfibrer. Råvaror som kan gynna en frisk och rik tarmflora kan exempelvis vara grönsaker, baljväxter, fullkorn, frukt, nötter, frön och framförallt fermenterade, probiotiska livsmedel. Även resistent stärkelse fungerar som näring åt många vitaminproducerande bakterier.

Llångvarig antibiotikabehandling kan minska mängden bakterier och även deras vitaminproduktion. Detsamma gäller en kost baserad på ultraprocessad mat och för lite fibrer, som ofta leder till minskad biologisk mångfald i tarmen.

Efter önskemål så kommer ett inlägg om SIBO (Small Intestinal Bacterial Overgrowth).

Många människor lever med uppblåst mage, gaser, magbesvär och dålig andedräkt utan att förstå den bakomliggande orsaken. I kontakt med vården, så ställs ofta diagnosen IBS utan åtgärder för att lösa problemet.

En orsak till ovan nämnda symtom är SIBO, ett tillstånd där bakterier som normalt hör hemma i tjocktarmen istället vandrar upp i tunntarmen.

Inom funktionsmedicinskt perspektiv, så betraktas SIBO inte som ett enskilt problem utan som ett tecken på att flora och pH-värde i mag-tarmsystemet har rubbats. Fokus är därför inte att minska mängden bakterier, utan att förstå varför bakterierna har hamnat fel från början.

Tunntarmen ska innehålla betydligt färre bakterier än tjocktarmen och när bakterier börjar föröka sig i tunntarmen så fermenterar de kolhydrater redan innan maten har hunnit absorberas. Det kan skapa gasbildning, uppblåsthet, buksmärtor, förstoppning eller diarré.

När gaser bildas så högt upp i matsmältningssystemet så är det svårare att få ut dem. Och när bakterier producerar gaser och flyktiga ämnen som tas upp i blodet, så kan de andas ut via lungorna och ge dålig andedräkt

Dålig andedräkt har såklart många möjliga orsaker, men vid samtida tarmbesvär så kan SIBO vara värt att undersöka.

Vi funktionsmedicinare talar ofta om att rätt bakterier behöver finnas på rätt plats och att pH-värdet påverkar både bakterier och enzymer i matsmältningssystemet.

En frisk tarmflora kännetecknas av mångfald och balans snarare än enbart höga mängder av vissa bakterier. När balansen rubbas så kan det bidra till förändrad sammansättning av tarmfloran (dysbios), nedsatt magsyraproduktion och försämrad tarmmotorik. Det finns många möjliga orsaker men långvarig stress, en kost med låg fiberhalt, regelbundet intag av sötningsmedel, hög mängd ultraprocessade livsmedel samt återkommande antibiotikakurer är vanliga orsaker.

pH-värdet är väldigt intressant för tarmhälsan och har stor betydelse för vilka mikroorganismer som trivs i olika delar av matsmältningssystemet. Kroppen reglerar pH mycket noggrant, eftersom varje del av matsmältningssystemet är anpassat för specifika enzymer och bakterier.

Magsäckens magsyraproduktion är kroppens första försvar mot oönskade bakterier och den hjälper samtidigt till att bryta ned maten vi äter. Redan där är pH-värdet viktigt, med låga pH-värden på 2-3 i magsäcken.

Den sura miljön har flera viktiga uppgifter. Den denaturerar proteiner, aktiverar enzymet pepsin som bryter ned protein och fungerar som ett viktigt försvar mot bakterier och andra mikroorganismer som följer med maten.

När den sura magmassan lämnar magsäcken så behöver pH-värdet höjas snabbt i tolvfingertarmen (duodenum). Det sker med bikarbonat från bukspottkörteln, som har som uppgift att neutralisera magsyran och höja pH-värdet till 6-7. Samtidigt tillförs galla från levern och gallblåsan, vilket hjälper till att emulgera fett så att det kan brytas ned och absorberas.

Tunntarmens främsta uppgift är att bryta ned maten färdigt och absorbera de näringsämnen som finns i maten. Men i denna miljö finns betydligt färre bakterier än i tjocktarmen.

Det finns flera åtgärder för att hålla bakteriemängden låg, såsom magsyran, gallan, bukspottets enzymer, immunförsvaret i tarmslemhinnan och de rytmiska rörelserna i tarmen.

När det som är kvar av maten återstår, så transporteras det till tjocktarmen och dess stora samling av mikroorganismer. Tarmbakteriernas uppgift är att fermentera kostfibrer och andra kolhydrater som inte har brutits ner tidigare i matsmältningen.

I fermenteringsprocessen bildas kortkedjiga fettsyror såsom acetat, propionat och butyrat och dessa ämnen fungerar som en energikälla för tjocktarmens celler. De bidrar även till att stärka tarmslemhinnan och hjälper till bibehålla korrekt pH-värde i tjocktarmen.

Den lätt sura miljön (pH-värde på 5,5–6,8) gynnar många av de bakterier som är viktiga för god tarmhälsa och har samtidigt en hämmande effekt på tillväxt av potentiellt skadliga mikroorganismer.

Men när bakterier är på fel ställe så uppstår problem. Och istället för att behandla symtom, så försöker funktionsmedicin alltid identifiera och behandla de bakomliggande orsaker som finns

Det kan innebära att man använder olika typer av tester, exempelvis utandningstest för SIBO, mikrobiomtest för att analysera tarmflorans sammansättning, bedömning av matsmältning och näringsstatus samt en djupare genomgång av kost, livsstil och stress.

Målet är att skapa en miljö där de bakterier som ska finnas i tjocktarmen inte vandrar uppåt, utan stannar där de ska vara.

Tips vid SIBO:

– Främja ett bra pH-värde genom mer basisk kost. Basisk kost är ofta densamma som mineraltik kost eftersom det är mineraler som är uppbasande i en råvara.

– Laga mat från grunden och undvik ultraprocessad mat och halvfabrikat med tillsatser.

– Drick vanligt vatten och undvik söta drycker eller drycker med sötningsmedel.

– Eftersträva en kost rik på varierade fibrer (när dessa tolereras).

– Börja med att lägga till små doser av fermenterade livsmedel som kefir, surkål och kimchi (när dessa tolereras).

– Prova att mäta tarmfloran. Man kan ha stor nytta av mikrobiomtest och att utifrån resultatet ge individuellt anpassade probiotiska bakteriestammar.

– Skapa stöd för normal matsmältning och goda måltidsvanor med hjälp av exempelvis matsmältningsenzymer och bitterörter.

– Arbeta med goda rutiner kring stresshantering, sömn och regelbunden fysisk aktivitet

För personer med aktiv SIBO kan fermenterade livsmedel och probiotika ibland tillfälligt förvärra symtomen. Det kan då vara klokt ett behandlingen anpassas individuellt.