• Dålig impulskontroll
• Minskad aptit
• IrritabilitetNorepinefrin obalanser är förknippade med:
• Försämrad uppmärksamhet och minne
• Minskad koncentrationsförmåga
• Minskad socialisering
• Ändrade tillstånd av upphetsning

Östrogen dominans, både hos män och kvinnor, utvärderas genom mätning av progesteron och östradiolnivåer i saliv, samt genom mätning av proportionerna mellan progesteron och östradiol (Pg / E2). Optimala Pg / E2-referensvärden har tagits fram utifrån kliniskt arbete och undersökning av John R. Lee, MD.

• Humörsvängningar
• Irritabilitet
• Depression
• Oregelbunden menstruation
• Ökad ansiktsbehåring
• Vaginal torrhet samt känsliga slemhinnor
• Vattenretention
• Minskad libido
• Huvudvärk
• Trötthet
• Diffus värk och smärta
• Viktminskning framförallt på höfter, lår och buk
• Sömnstörningar (sömnlöshet, mindre REM-sömn)
• Fibrocystiska bröst
• Osteoporos
• Minnessvårigheter
• Brist på koncentration
• Torr, tunn, skrynklig hud
• Håravfall

Källa: www.labrix.com och www.zarahssida.se

Önskar du mäta dina hormoner så gör du det bäst i salivtester, labrixtest från Doctors Data. Salivtester för hormonell mätning

Minskande testosteronnivåer ses vanligen hos män, och suboptimala eller låga testosteronnivåer är ofta associerade med åldrande. Denna typ av minskning i manliga hormoner kallas för andropause eller manligt klimaterie och motsvarar kvinnans klimaterie med minskad ovarieproduktion av östrogener och minskade progesteronnivåer.

Testosteron är ett viktigt anaboliskt hormon hos människor, som är viktig för både fysisk och psykisk hälsa. Det ökar energi, förhindrar trötthet, hjälper till att upprätthålla normal sexdrift, ökar styrkan hos alla strukturella vävnader såsom hud / ben / muskler och hjärtat samt förhindrar depression och mental utmattning. Testosteronbrist är ofta förknippad med symtom som nattlig svettning, insulinresistens, erektil dysfunktion, låg sexlust, minskad mental och fysisk förmåga, lägre ambition, förlust av muskelmassa och viktökning i midjan. Den främsta orsaken till denna ökning är visceralt fett, inte alltför stort subkutant fett. De viscerala fettcellerna är de mest insulinresistenta cellerna i människokroppen. De har överskott av hormonbindande receptorer för kortisol och androgen och minskade receptorer för insulin.

Ovan nämnda innebär att hormonnivåerna kan bidra till insulinkänslighet, genom att kortisol- och insulinnivåer stiger när progesteron, tillväxthormon och testosteron minskar. Den viscerala fettcellen med dess ökade receptorer, blodtillförsel och innervering börjar således att samla mer fett i form av triglycerider. Detta är en ond cirkel som, om den inte behandlas med med naturlig hormonbalansering, leder till bukfetma, diabetes och höga kolesterolnivåer dvs metaboliskt syndrom.

Stresshantering, motion, rätt näring, kosttillskott (särskilt zink och selen) och androgenersättningsterapi (kontroversiell vid prostatacancer) har alla visat sig öka androgenhalterna hos män och hjälpa mot symptom. Det viktiga är att veta hur mycket testosteron som krävs för varje enskild man och för att mäta det, så använder man sig av salivtester.  Fritt testosteron kan också beräknas i serum med användning av totalt testosteron, SHBG och PSA nivåer. Med dessa nivåer kan man beräkna fritt testosteron-index (FTI). Det normala FTI-intervallet är 0,7-1,0. Om FTI är under 0,7 bör testosteronbehandling initieras. Innan testosteronbehandling initieras måste PSA-nivån ligga inom det förväntade området och inte ligga för högt. Det finns inga bevis på att testosteron ökar risken för prostatakörtelcancer men om cancer har utvecklats kan testosteron påskynda tillväxten.

Om du önskar mäta testosteron i salivtester, labrixtest från Doctors Data, så kan du boka tid och läsa mer via länken: Mätning av hormoner i saliv

Källa: www.labrix.com

Labrix har gjort omfattande litteratursökning för att kasta ljuset på förvirringen kring DHEA / Cortisol-förhållandt vid binjureutmattning. De två huvudsakliga binjurehormonerna kortisol och DHEA utsöndras från separata ställen i binjurebarken. Detta blir särskilt relevant vid analys av fyra timmars kortisolmätning och DHEA.

Kortisol produceras i zona fasciculata medan DHEA produceras i zona reticularis och dessa två separata fack har ingen koppling till varandra, utan de kommunicerar via hjärnan (HPA-axeln) via ACTH. Det betyder att hypotalamus och hypofysen bestämmer dessa hormoners hormonnivåer. Det är absolut nödvändigt att stödja båda dessa eller komplettera med båda hormonerna för att erhålla fullgott resultat. Det finns felaktig tro om att de båda hormonerna stödjer varandra enskilt men det stämmer inte, så de behöver således korrigeras var för sig.  DHEA mäts genom salivtest hos labrix. Källa: www.labrix.com

Om du önskar veta mer om salivtestning via labrixtest, Doctors Data på hormoner, så kan du maila oss på tidsbokning@zarahssida.se

Många undrar om det går att testa neurotransmittorer/signalsubstanser och det går utmärkt att testa, så länge man testar i urin. I mina tidigare svar har jag uttryckt osäkerhet kring provtagning av signalsubstanser vilket beror på att testning i blod inte blir korrekt. Signalsubstanser kan variera under dygnet vilket gör det svårt att mäta i blodprover jämfört med urin.

Labrix är världsledande inom provtagning i urin (signalsubstanser/neurotransmittorer)  och saliv (hormoner). Labrix använder sig av en HPLC Triple Quadrupole MS / MS-teknik som har visat sig vara den känsligaste och mest noggranna metoden för mätning av neurotransmittorer i urin. Labrix-testning ger högre känslighet och starkare resultatreproducerbarhet än vad som har varit tillgängligt genom andra metoder.

Varför testa neurotransmittornivåer?

Neurotransmittorer är hjärnkemikalier som underlättar överföringen av signaler från en neuron till nästa över en synaps.

Neurotransmittorer arbetar med receptorer i hjärnan för att påverka och reglera ett brett spektrum av processer såsom mentala prestationer, känslor, smärtor och energinivåer. Neurotransmittorer fungerar främst i det centrala nervsystemet (CNS), är hjärnans kemiska budbärare och underlättar kommunikationen mellan kroppens körtlar, organ och muskler. Många kliniska studier har visat att otillräcklig neurotransmittorfunktion har ett djupt inflytande på övergripande hälsa och välbefinnande. I själva verket är obalanser i vissa neurotransmittorer associerade med de flesta av de vanligaste symtom och tillstånd som ses idag. Exempel är:

• Humörstörningar
• Depression
• Ångest
• Adrenal dysfunktion (binjureutmattning)
• Trötthet
• Sömnlöshet
• ADD
• ADHD
• Kognitiv förmåga
• Addiction och dependence
• Hormnell obalans/östrogendominans; E2-dominans, E2-brist
• Låg androgenlösning av aptitkontroll
• Insulinresistens

Mycket av de saker som kroppen utsätts för kan ställa till det i balansen mellan neurotransmittorer, såsom intag av bioaktiva ämnen som koffein, alkohol och nikotin och många av de mediciner som används för att hantera dessa tillstånd samt vissa kolesterolsänkande läkemedel. Dessa substanser och mediciner kan bidra till utarmning av neurotransmittorer. Vid korrekt funktion har neurotransmissionssystemet naturliga kontroller och depåer i form av excitatoriska och hämmande neurotransmittorer. Dessa klassificeras enligt deras effekter på postsynaptiska membraner. Excitatoriska neurotransmittorer orsakar depolarisering av membranet och främjar en åtgärdspotential. Hämmande neurotransmittorer orsakar hyperpolarisering och deprimerar eller hämmar en åtgärdspotential. Enkelt förklarat så finns det neurotransmittorer som hämmar och neurotransmittorer som aktiverar och denna balans behöver vara korrekt.

Det är särskilt viktigt att förstå att det finns agonistiska / antagonistiska samband mellan neurotransmittorerna och binjurhormoner och könshormoner. Förändringar i könshormoner och binjurehormoner kan leda till obalanser även hos neurotransmitter. Samtidigt påverkar obalanser hos neurotransmittorer hormonproduktion och funktion som exempelvis genom att serotonin blir lågt vid binjureutmattning. Testning av både neurotransmittorer och hormoner ger en övergripande bild av kroppens funktionella neuroendokrina status och visar ytterligare faktorer som kan bidra till symtom. Det är också viktigt att känna till att symtom på lågt serotonin inte behöver bero på lågt serotonin utan att symtombilden lika gärna kan bero på lågt noradrenalin, adrenalin och/eller lågt dopamin.

Neurotransmittortestning kan vara tillämplig på både manliga och kvinnliga patienter.

Nedan följer en översikt över sex viktiga neurotransmittorer och deras respektive roller under olika symtomatiska tillstånd.

SEROTONIN är en viktig neurotransmittor som är inblandad i reglering av sömn, aptit och aggression. Serotoninobalans är en vanlig bidragsgivare till humörproblem, och farmakologiska medel som förändrar serotoninnivåerna är bland de vanligaste läkemedel som ordineras för ångest och depression. Hög stress, otillräckliga näringsämnen, fluktuerade hormoner och användning av stimulantmedicin eller koffein kan bidra till uttömningen av serotonin över tid. När serotonin ligger lågt så ses symtom som depressioner, ångest, oro, obsessiva tankar och beteenden, ökat kolhydratbehov, PMS, svårigheter med smärta och sömnstörningar m.m.

GABA är den huvudsakliga hämmande neurotransmittorn som finns i CNS och är därför viktig för att balansera excitatorisk verkan hos andra neurotransmittorer. Höga nivåer av GABA kan vara ett resultat av excitatorisk överbelastning, eller en kompensationsmekanism för balansering av överskott av excitatorisk neurotransmittoraktivitet. Dessa höga nivåer resulterar i en ”lugnande” åtgärd som kan bidra till trög energi, känslor av sedering och dimmigt tänkande. Låga GABA-nivåer är associerade med dysreglering av adrenal stress-responsen. Utan den inhiberande funktionen hos GABA, är impulsiv beteende ofta dåligt kontrollerad, vilket bidrar till ett antal oroliga och / eller reaktiva symptom som är kopplade till dålig impulskontroll. Alkohol såväl som bensodiazepinläkemedel påverkar GABA-receptorer och imiterar effekterna av GABA. Även om dessa ämnen inte orsakar en ökning av GABA-nivåer, kan förståelsen av deras mekanism ge oss ytterligare inblick i effekterna av GABA. Vid långvarig stress syns ofta högt GABA, som ett tecken på att den försöker lugna ner kroppen.

DOPAMIN är i stor utsträckning ansvarig för reglering av belöningssystemet, minnet och den motoriska styrningen. Dess funktion skapar både inhiberande och excitatorisk verkan beroende på den dopaminerga receptorn den binder till. Minnesproblem är vanligt vid högt dopamin medan depression ofta ses vid låga dopaminnivåer. Koffein och andra stimulanser, till exempel läkemedel för ADD / ADHD, förbättrar ofta fokus genom att öka dopaminfrisättningen, även om kontinuerlig stimulering av denna frisättning kan dämpa dopamin över tiden. Vanliga symptom som är förknippade med låga dopaminnivåer kan vara minskad förmåga med motorisk styrning, begär/cravings, tvångstankar, förlust av tillfredsställelse och beroendeframkallande beteenden inkludrat användning av droger och alkohol, rökning av cigaretter, spelande och överätning. Dessa åtgärder år ofta ett omedvetet försök att självmedicinera, för att finna den tillfredsställelse som inte förekommer naturligt i kroppen. Förhöjda dopaminnivåer kan bidra till hyperaktivitet eller ångest och har observerats hos patienter med schizofreni. Högt dopamin kan också relateras till autism, humörsvängningar, psykos och uppmärksamhetsstörningar. L-DOPA (ec mucana) är en föregångare till dopamin och används terapeutiskt för låga dopaminbetingelser, såsom Parkinsons sjukdom. Dessa mediciner kan orsaka höjningar i dopamin.

NOREPINEPHRINE, även kallad noradrenalin, är en excitatorisk neurotransmittor som produceras i CNS, samt ett stresshormon som produceras i binjurebarken. Noradrenalin är involverad i en mängd olika åtgärder, inkluderat uppmärksamhet, fokusering, reglering av hjärtfrekvens, påverkan av blodflödet och undertryckande av inflammation. Den är involverad i  upphetsning genom att förbereda kroppen för handling, då genom att vidarebefordra meddelanden i det sympatiska nervsystemet som en del av det autonoma nervsystemets kamp-eller-flygrespons. Höga nivåer av noradrenalin är ofta kopplade till ångest, stress, förhöjt blodtryck och hyperaktivitet, medan låga nivåer är förknippade med brist på energi, fokus och motivation.

EPINEPHRINE, bättre känd som adrenalin, syntetiseras från noradrenalin i både CNS och i adrenal. Det är en exciterande neurotransmittor som, tillsammans med noradrenalin, reglerar muskelkontraktion, hjärtfrekvens, glykogennedbrytning, blodtryck samt att den har en starkt inblandad i kroppens stressrespons. Förhöjda nivåer av adrenalin ses ofta vid hyperaktivitet, ADHD, ångest, sömnproblem och låg binjurefunktion/binjureutmattning. Med tiden kan kronisk stress och stimulering utarma adrenalindepåer vilket leder till trötthet, depression, otillräcklig kortisolproduktion, kronisk stress, dålig återhämtning från sjukdom, yrsel och mer.

GLUTAMATE, glutamat, är en excitatorisk neurotransmittor och anses vara den mest rikliga neurotransmittorn i nervsystemet. Glutamat är involverad i de flesta aspekterna av normal hjärnfunktion, inkluderat kognition samt minne och lärande. Höga nivåer av glutamat kan orsaka excitotoxicitet, en process där nervceller skadas av överdriven stimulering och förhöjda glutamatnivåer är vanligtvis förknippade med panikattacker, ångest, koncentrationsbesvär, OCD och depression. Låga glutamatnivåer kan leda till agitation, minnesförlust, sömnlöshet, låga energinivåer och depression.

GLYCINE, glycin, är hämmande och spelar dubbla roller som både en neurotransmittor och en aminosyra (byggsten av proteiner). Glycin förbättrar sömnkvaliteten, lugnar aggression och fungerar som ett antiinflammatoriskt medel. Glycin har visat sig öka mental prestanda och minne. Förhöjda glycinnivåer kan associeras med komprometterad kognitiv behandling. Låga nivåer av glycin kan bidra till dålig sömn, dålig kognitiv funktion och problem med minnet.

HISTAMINE, histamin, är en excitatorisk neurotransmittor som är involverad i sömn / vakenhetscykeln och inflammatorisk respons. Histamin spelar en dubbel roll i kroppen som både en neurotransmittor och immunmodulator som ökar ämnesomsättningen, främjar vakenhet, uppmärksamhet och cirkadianrytmer samt ger ökat lärande och minne. Förhöjda nivåer kan associeras med allergiliknande symtom, gastrointestinala problem och inflammation. Förhöjd histamin kan störa sömn, vilket bidrar till sömnlöshet. Lågt histamin kan påverka matsmältning och aptitkontroll, inlärning, minnet, humöret och kan leda till dåsighet. Högt histamin kan också ses vid långvarig stress som kroppens sätt att lugna systemet alternativt pga dålig spjälkning av histamin (daosin kan då hjälpa). Om det förekommer högt histamin utan stress eller annan faktor, bör kosten ses över och ett födoämnestest kan utföras för att undersöka histaminintolerans.

PEA (PHENETYLAMINE) främjar energi, höjer humöret, reglerar uppmärksamhet och aggression samt fungerar som biomarkör för ADHD. Förhöjd PEA kan bidra till ångest, med mycket höga nivåer av amfetaminliknande effekter. Förhöjda PEA-nivåer kan associeras med höga kortisolnivåer. Låg PEA kan vara associerad med ADHD, depression, Parkinsons sjukdom och bipolär sjukdom.

Maila oss gärna för frågor eller om du önskar utföra provtagning på neurotransmittorer. Detta görs i urin med labrixtest från Doctors Data: tidsbokning@zarahssida.se

Konverteringsvägar för neurotransmittorer

Källa: www.zarahssida.se och www.labrix.com

Hypotyreos är vanligt vid binjureutmattning, då det är kroppens sätt att sakna ner tempot. Vid långvarig kronisk stress uppstår i många fall ett lågt kortisolvärde, som i sin tur bromsar kroppens energiproduktion, dvs sköldkörteln. Sköldkörteln och binjurarna gör på så vis samma och det krävs god balans hos dem båda för att må bra. När det finns låg produktion av sköldkörtelhormoner som inte beror på näringsbrist och patienten upplever trötthet, utmattning och sömnbesvär m.m. så finns det med största sannolikhet en koppling till binjurarna och låg kortisolproduktion.

Det man ser är att de patienter som har en binjureutmattning inte får god effekt av läkemedelsbehandling/levaxin. När man ger levaxin så ökar trycket på att kroppen ska producera mer energi, vilket kräver god tillgång på kortisol i cellerna. Lågt kortisol skapar alltså ännu mer påfrestning om det kombineras med levaxin. Resultatet kan bli att patienten inte kan öka levaxin i den grad som behövs, att det inte går att minska ner dosering och/eller en lätt T4-förgiftning eftersom levaxin innehåller  T4-hormoner.

Vid problemet ovan kan man gå tillväga på olika sätt. Framförallt så bör man alltid ta labrixtest/Doctors data vid låg sköldkörtelproduktion. Om kortisolvärdet är lågt så kan produktionen av sköldkörteln främjas av att stödja upp binjurarna med binjurestöd, lakritsrot (vissa använder hydrokortison men det ger biverkningar som inte erhålls av naturliga preparat). Om det finns möjlighet bör man också stödja upp sköldkörteln med T3/naturligt sköldkörtelhormon (NDT eller LIO), ett preparat som är naturligt, innehåller aktiva T3-hormoner (till skillnad mot levaxin som innehåller inaktiva T4-hormoner som behöver konverteras) och som också innehåller de ämnen som finns naturligt i en vanlig sköldkörtel. Levaxin är syntetiskt och förutsätter konvertering mellan T4 och T3, och om det finns ett konverteringsproblem som orsak till hypotyreos så kan inte konvertering ske vid medicinering heller.

Det är alltså viktigt att stötta upp binjurarna så att de klarar den ökade metabolism som levaxinbehandling innebär, gärna komplettera med LIO och se till att förändra de livsstilsvanor som orsakat problemen från start. Vid stöttning av binjurarna brukar patienter klara högre doser levaxin, samt att de i vissa fall kan minska dosering i förlängningen och de upplever också att deras symtom förbättras.

NDT var tidigare något som beställdes via näringsterapeut men numera är det läkemedelsklassat. T3 kallas LIO och är också läkemedelsklassat.

Maila för mer information! tidsbokning@zarahssida.se

Jag får många frågor om varför det är olämpligt att mäta hormoner i blodprov, och jag kan förstå att det blir en förvirring eftersom man mäter via blod inom svensk sjukvård. Problemet med blodprover syns inom många områden, och när det kommer till hormoner så mäter man både inaktiva och aktiva hormoner i ett blodprov. Detta gör att det är omöjligt att få en korrekt bild av hur värdet egentligen ser ut. I ett saliv- eller urintest, så mäter man istället endast aktiva hormoner vilket blir korrekt.

Fördelen är också att ett salivtest mäter 4 gånger per dag, så de hormoner som går upp och ner under dagen/natten, lättare kan mätas. Kortisol ska ligga högt under morgonen för att göra oss pigga och alerta, minska under dagen och sedan att ligga lågt framåt kvällen, medan melatonin fungerar på motsatt sätt och ligger lågt på morgonen för att stiga och ligga högt framåt kvällen när vi ska känna oss sömniga och trötta. Problemet med ett blodprov är flera. Det ena är att man endast mäter på morgonen och det är många som har okej värde på morgonen, men sedan ett försämrat värde framåt eftermiddagen/kvällen. Det andra problemet är att man som sagt mäter i blod, vilket innebär att det både mäts aktiva och inaktiva hormon. Det tredje är att kortisol och melatonin har toppar under dagen, som man gärna vill mäta. Kortisol har tex sin topp 30 minuter efter uppvaknande och då vet man att det ska ligga inom ett visst värde för att vara optimalt. Det är alltså inte detsamma att mäta med ett blodprov som inte tar hänsyn till hur längre patienten har varit vaken, vilka hormoner som mäts, och inte heller tar hänsyn till den dygnskurva som kortisol och melatonin använder sig av.

Det har blivit mer förekommande inom vården att mäta hormoner i urin, och då samlar man urin under 24 timmar och mäter ett genomsnitt. Problemet här är att det inte heller tar hänsyn till de toppar som dessa hormoner har, så man vet inte alls hur frisättningen fungerar på de tidpunkter som är kritiska, tex 30 minuter efter uppvaknande. Det som också är tokigt är att kortisol flukturerar så pass, att ett sådant test inte säger något alls om hur det faktiskt ser ut i det verkligen livet. Man kan dessutom få med metaboliter som inte alls återspeglar den verkligen bilden, så värdet blir missvisande. Utöver detta så producerar människor olika mängd urin under natten då kortisol ligger lågt, vilket också gör testet helt oanvändbart. Visserligen är produktionen mindre på natten, men äldre människor producerar tex kring 30% av sin urin under natten vilket är väldigt mycket. Det är också olika hur mycket urin som produceras beroende på hur mycket vätska man druckit timmarna innan sänggående och om man är uppe och kissar nattetid eller ej. Det är alltså omöjligt att använda sig av ett sådant test som underlag.

Om man mäter i urin, så mäter man således hellre i torkad urin, så kallat Dutch-test, som innebär samma upplägg som vid mätning av hormoner i saliv. Man mäter då vid 4 tillfällen under dygnet och kan på så vis se hur den hormonella kurvan ser ut, samt endast de hormoner som är aktiva. Dutch-test och labrixtest ger samma svar, så de är likvärdiga.

Ett annat sätt att mäta kortisol som inte heller fungerar är synachten-test som innebär att man skapar en stressreaktion i kroppen på medicinsk väg, liknande den då man gör en glukosbelastning för att mäta blodsockret. Det man måste vara medveten om är att lågt kortisol/binjureutmattning inte innebär att produktionen är helt borta, utan det finns en kortisolproduktion men den ligger lägre än normalt. Det kommer alltid att frisättas kortisol vid ett stort stresspåslag, vilket innebär att testet visar att kortisol frisätts och att det därmed inte finns något fel. Problemet är att vi som sagt alltid kommer att kunna frisätta hormoner när vi pressas till att göra det. Enda gången ett sådant test visar ett resultat är vid Addissons sjukdom då produktionen är noll. Det som ställer till det är att man inte riktigt har förstått hur en binjureutmattning fungerar. Det som är problem är att produktionen är för låg, inte att den inte finns. Om man mäter i saliv/labrixtest eller gör ett Dutch-test så tar man ett test och ser exakt hur produktionen fungerar utan stimuli, men om man tar ett test, såsom synachtentest som stimulerar till frisättning, så är det klart att kroppen lyckas pressa ut det kortisol som behövs. Det säger dock ingenting om hur kortisolproduktionen fungerar i det vardagliga livet, utan endast att binjurarna inte helt har lagt ner. Läs gärna mer om synachten-test via denna länk: Synachtentest

Det lämpligaste sättet att mäta hormoner är således att mäta dem i saliv via labrixtest eller i torkat blod via ett Dutch-test som båda tar hänsyn till endast aktiva hormoner, och som mäter vid 4 tillfällen under dagen (3 gånger om du mäter melatonin).

Vad gäller mätning av östrogen och progesteron så fungerar det på samma vis som med kortisol, och mätning i blod återspeglar både inaktiva och aktiva hormoner, vilket ger missvisande värden. Det korrekta är alltså även här att mäta i blod eller torkad urin.

En annan viktig aspekt som ofta glöms bort är att de referensvärden som används ofta är väldigt vida, vilket innebär att ett värde kan ligga lågt men ändå ligga inom referens. Detta är vanligt vid besvär med sköldkörteln, då referensvärdet är så brett, att det kan ligga extremt lågt och ändå vara inom referens. Det är alltså alltid bra att begära ut sina provsvar och be en naturläkare eller näringsterapeut att läsa av dem på ett korrekt sätt. Det man ofta ser är att värdet ligger inom referens, men långt ifrån optimalt och att det även kan finnas tendenser som tyder på konverteringsproblem, tex om T4 är högt och T3 ligger lågt (konverteringsproblem med näringsbrister som vanligaste orsak). Det viktiga är alltid att använda sig av optimala värden, inte vanliga referensvärden.

Vill du lära dina hormoner i salivtest, labrixtest från Doctors Data. Maila oss på tidsbokning@zarahssida.se.