Skillnaderna mellan komplementär medicin (alternativmedicin) och skolmedicin är påtaglig på många sätt, då alternativmedicinen främst arbetar med att bevara och nära det friska, till skillnad mot skolmedicinen som behandlar och utgår från det sjuka. Det syns också tydligt i den forskning som utförs, då skolmedicinen främst fokuserar på forskning inom det sjuka. Den komplementära medicinen efterfrågar oftast forskning på det friska, men tyvärr så finns det mindre ekonomiska intressen i det som är friskt och sunt. Skolmedicinen professionaliserades i mitten på 1850-talet och det bör påpekas att det som en gång var alternativmedicin, numera kan nu vara etablerad skolmedicin och tvärtom.
Medicin som utfördes utanför skolmedicinen kallades länge för kvacksalveri, vilket senare ändrades till alternativmedicin (under 1970-talet)
Den skolmedicinska vetenskapen är väldigt svartvit och talar om vad som är bra eller dåligt och utgår från det sjuka hos en människa, till skillnad från komplementär medicin, som är mer biokemiskt anpassad och utgår från friskhets- och livsstilsfaktorer. Skolmedicinen har länge markerat sin status genom studier, både vinklade och ovinklade. Deras stora förtroende ökade genom att man nationellt påbörjade kampanjer för att stärka läkarkårens rykte. Många människor avled i sjukdomar på grund av fattigdom, vilket var ett problem som ansågs försvinna om läkare fick större makt såsom prästämbetet hade. Kampanjen som påbörjades för att öka läkarnas makt, har i mångt om mycket bidragit till den makt som läkare erhåller även idag.
Komplementär medicin börjar dock växa sig allt större och både homeopati, kiropraktik, osteopati och naprapati har funnits i ett par hundra år. Vid 1900 växte andra behandlingsmetoder fram såsom hypnos, massage, olika former av kostkurer m.m.
För trots skolmedicinens utveckling och professionalisering, så led stora delar av befolkningen av det som man då titulerade som folksjukdomarna nervtrötthet, bleksot och hysteri. Detta gav upphov till en stor förtroendekris inför skolmedicinen, som först vann mark igen, när antibiotikan och sulfan uppfanns och började att användas på 1930-40-talet. Det fanns dessutom endast 806 praktiserande läkare i Sverige i slutet på 1800-talet, medan det idag finns över 25 000 yrkesverksamma läkare.
Så sent som på 1950-talet ansågs både homeopater, talpedagoger och psykoanalytiker tillhöra kvacksalvare, vilket idag känns nästintill overkligt. Naprapaterna titulerades som kvacksalvare i läkartidningen så sent som 1988, medan de idag är etablerade och välrenommerade. När KAM (kommitten för alternativmedicin) skapades år 1984 så skapades ett mer överskådligt regelverk för de olika behandlingar som fanns att tillgå.
Källa: fof.se
