Nu på kvällskanten, så fick jag denna fina dikt mailad till mig från en tjej som hade läst Ulf Brånells inlägg i sitt nyhetsbrev. Hon var urgullig och hade reagerat oerhört negativt på hans konstiga inlägg… (…precis som MÅNGA andra också har mailat om…) Men så kan det vara… de man tror är ens vänner … :)
Dikten inspirerade Mahatma Gandhi och är skriven av den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagore.
Om ingen lystrar när du kallar, vandra ensam.
Vandra ensam, du min vän, vandra ensam.
Om alla hukar rädda, om ingen vågar tala,
Tappa inte modet fast deras blickar viker undan-
Säg öppet med ensam röst vadhelst du tänker.
Om alla vänder sig ifrån dig och flyr,
Och inte kastar ens en blick tillbaka,
Och inte ser hur dina bara fötter sargas
Av törnen där du banar dig en väg igenom djungeln,
Låt ändå inget rubba ditt beslut, min vän.
Om ingen tänder några lyktor för dig
Där du vandrar på din väg i stormig natt,
Om alla dörrar stängs igen framför dig
Låt hellre åskan slå ner och antända ditt bröst
Och brinn i mörkret, du min vän, brinn ensam.
Oj, ja… klart man inte är ensam men ibland kan det faktiskt kännas så… :)
