Vad händer i hjärnan hos barn som spelar?

Diskussioner kring barns spelande är viktiga och mångfacetterade. För att förstå hur det kan påverka deras beteende, så behöver man också intressera sig för vad som händer i hjärnan.

Dopamin, noradrenalin, serotonin och GABA är signalsubstanser som deltar i olika delar av hjärnans reglering av motivation, uppmärksamhet, känslor och impulskontroll. De ingår i ett fantastiskt nätverk som hjälper hjärnan att läsa av vår omgivning, prioritera och sortera information samt styra vårt beteende.

Dopamin har en viktig funktion i hjärnans belönings- och motivationssystem. Det hjälper oss lära in vilka handlingar som leder till belöning och att rikta uppmärksamhet mot sådant som känns betydelsefullt.

Noradrenalin bidrar till vakenhet, uppmärksamhet och förmågan att reagera på det som händer i vår miljö medan serotonin är lugnande, står för känsloreglering och impulskontroll.

GABA har en annan, minst lika viktig funktion och är hjärnans främsta hämmande signalsubstans, som bidrar till att reglera nervcellernas aktivitet. GABA är en del av hjärnans bromssystem, medan dess förelöpare glutamat, är hjärnans viktigaste stimulerande signalsubstans.

Hjärnan behöver både gas och broms för att fungera på ett balanserat sätt. Vi måste kunna reagera snabbt när något händer, men också kunna hejda en impuls, dämpa en känslomässig reaktion och återgå till lugn när faran är över.

Det här är system som är extra intressant hos barn, eftersom hjärnans nätverk för impulskontroll, planering och känsloreglering fortfarande utvecklas under uppväxten.

Många digitala spel innehåller återkommande belöningar, snabba händelseförlopp, överraskningar och omedelbar återkoppling. I många spel kombineras det snabba tempot dessutom med starka ljud, snabba bildväxlingar, tävling och hotfulla situationer.

Sådana inslag aktiverar hjärnans belönings- och motivationssystem och kan hålla uppmärksamheten kvar under lång tid.

Det är därför klokt att fundera kring hur spelandet påverkar barnets beteende och vardag, hur svårt barnet har att avbryta, om avbrott skapar upprördhet och hur svårt det är att gå vidare till en mindre stimulerande aktivitet. Om det är möjligt att gå från gas till broms inom rimlig tid.

När belöningar kommer tätt och nästa utmaning är nära till hands, så kan det bli svårare för barn att avbryta, särskilt om de redan har svårt att hantera impulser eller skjuta upp en belöning.

Det är på så vis inte bara viktigt att reglera skärmtid, utan också att uppmärksamma vilken typ av spel barnet spelar, hur barnet reagerar och om spelandet påverkar sömn, fysisk aktivitet, återhämtning och sociala relationer.

Kopplingen mellan digitala spel och ADHD är särskilt intressant ur ett medicinskt perspektiv. Vid ADHD finns skillnader i hur hjärnans nätverk reglerar uppmärksamhet, motivation och impulskontroll.

Dopamin och noradrenalin har viktiga roller i de nervkretsar som hjälper oss att hålla kvar uppmärksamheten, styra beteendet mot ett mål och för att hejda impulser.

Hos vissa barn med ADHD kan aktiviteter med snabb återkoppling och omedelbara belöningar vara särskilt engagerande. Ett dataspel kan ge tydliga mål, omedelbar respons och många små belöningar, medan läxläsning eller inlärning ofta kräver mer tålamod.

Ett barn med ADHD är givetvis inte automatiskt aggressivt, och ADHD i sig förklarar inte varför ett barn använder våld. Spelande kan dock påverka genom hur det påverkar vårt stressystem och signalsubstanser, vilket kan förklara kopplingen.

Dopamin och noradrenalin är inte de enda signalsubstanserna som är viktiga vid känsloreglering och impulskontroll.

Serotonin deltar i regleringen av känslor och beteenden. Även serotoninsystemet har undersökts i forskningen om ADHD, men eftersom alla signalsubstanser samverkar, så är det inte automatiskt så att serotoninsystemet ligger lågt.

GABA och glutamat är också intressanta eftersom de bidrar till balansen mellan aktivering och hämning i nervsystemet. Förmågan att hejda en impuls handlar inte bara om att uppmärksamma vad som händer, utan också om att kunna bromsa den reaktionen.

Ett exempel är ett barn som förlorar en match och känner sig orättvist behandlat. Barnet kan bli argt, få en stark kroppslig reaktion och agera utåt. För att hantera situationen, behöver det kunna stanna upp, reglera känslan och välja en annan handling.

Denna förmåga bygger på samspelet mellan flera hjärnnätverk och signalsystem och utvecklas successivt under uppväxten. Barn behöver därför balans mellan gas och broms samt vuxna som hjälper dem att förstå sina reaktioner, hantera besvikelser och hitta andra sätt att uttrycka ilska. De behöver bygga en bank av redskap och en kropp i balans.

En annan fråga är om innehållet i spelen har betydelse för hur barn reagerar och agerar.

I vissa spel möter barn upprepade våldshandlingar, hot, förföljelser och situationer där våld används för att vinna eller lösa konflikter. Det är viktigt att intressera sig för hur barn påverkas av den typen av innehåll, särskilt när spelen är avsedda för äldre åldersgrupper.

Utöver kroppen signalsubstanser, så kan kroppens stressystem spela in i detta sammanhang.

När vi möter något hotfullt eller stressande, så aktiveras kroppens beredskapssystem. Adrenalin och noradrenalin bidrar till att vi blir mer uppmärksamma och redo att agera, medan HPA-axeln reglerar kroppens frisättning av stresshormonet kortisol.

Det är en nödvändig reaktion som hjälper oss att hantera hot och utmaningar men när belastningen blir för stor och återhämtningen för låg, så uppstår problem.

Spel kan innehålla snabba händelser, tävling, hot och situationer som väcker starka känslor och som framkallar tillfällig stress och fysiologisk aktivering.

Långvarig stress och otillräcklig sömn kan exempelvis påverka uppmärksamhet, minne och känsloreglering. Ett barn som redan lever med hög belastning kan därför behöva hitta återhämtning och lugn, snarare än mer aktivitet.

Om spelandet gör att barnet somnar senare, sover för lite eller får mindre tid för rörelse och sociala aktiviteter, så kan även det påverka hur barnet fungerar dagen efter. Sömnbrist kan exempelvis göra det svårare att koncentrera sig, hantera motgångar och kontrollera känslomässiga reaktioner.

Det är spännande att förstå vilka förutsättningar barn behöver för att utveckla impulskontroll, hantera frustration och känna sig trygga. Och hur spelande påverkar deras växande hjärnor.

Det är därför vi behöver våga diskutera innehållet i barnens digitala värld och hur det påverkar signalsubstanser och kroppens stressystem.