Detta är ett spännande område, som har efterfrågats många gånger. Hur fungerar det när främmande pigment och potentiella miljögifter förs in i kroppen och kan det påverka kroppens mineraler, hormoner och sköldkörteln?
Många ser en tatuering som endast ett rent kosmetiskt ingrepp, men det är betydligt mer intressant än så. När man gör en tatuering, så punkteras huden tusentals gånger och pigment förs ner i läderhuden. Där kan partiklarna finnas kvar under en mycket lång tid och en del av pigmenten kan dessutom transporteras från huden till exempelvis kroppens lymfkörtlar.
Dagens regler för tatueringsfärger är betydligt strängare än tidigare och sedan 2022 omfattas tatueringsfärger av EUs omfattande REACH-begränsningar som gäller tusentals kemiska ämnen. Trots detta visar svenska myndigheters kontroller, att det finns färger på marknaden som fortfarande kan innehålla otillåtna ämnen och föroreningar.
I Läkemedelsverkets kontroll 2022–2023, så hade nästan hälften av 46 undersökta färger ett eller flera ämnen över tillåtna koncentrationsgränser. Bland de ämnen som uppmärksammades fanns bland annatt arsenik, bly och nickel.
Det är här ett funktionsmedicinskt perspektiv kan bli intressant, eftersom vi ser på tungmetaller på ett annat sätt än sjukvården. En intressant fråga är exempelvis hur långvarig exponering av tungmetaller och gifter interagerar med kroppens egna mineraler, antioxidantförsvar, hormoner och avgiftningssystem.
Kroppen är ett komplext biologiskt system där olika mineraler och metaller påverkar varandra. Vissa mineraler är essentiella och vi behöver dem för att överleva medan andra är toxiska eller kan bli toxiska vid tillräckligt hög exponering.
Ibland liknar de varandra så pass mycket kemiskt, att de kan påverka samma biologiska processer. Man pratar därför ofta om antagonister och synergister mellan mineraler och metaller. Det betyder inte att varje exponering för ett ämne automatiskt skapar en brist på antagonister, men de interagerar och kräver balans sinsemellan.
Arsenik och selen är ett särskilt intressant exempel, då arsenik är ett av de ämnen som Läkemedelsverket har hittat över tillåtna gränsvärden i vissa tatueringsfärger. Selen är samtidigt ett essentiellt spårämne med mycket viktiga funktioner i kroppen och som är antagonist till arsenik. Selen ingår exempelvis i selenoproteiner., som är involverade i antioxidantförsvar, immunfunktion och sköldkörtelhormonernas metabolism.
Arsenik och selen kan reagera med varandra och bilda komplex, som i sin tur kan bidra till att arsenik binds och utsöndras. Selen kan alltså minska vissa av arsenikens toxiska effekter och bidra till utrensning av arsenik, men arsenik kan även hämma upptaget av selen och skapa selenbrist. Det finns många andra intressanta exempel inom mineraler, exempelvis koppar och zink samt hur jod och selen även påverkas av andra tungmetaller som exempelvis kvicksilver och kadmium.
Man kan dock inte bara ta terapeutiska doser med selen. då selen kan vara toxiskt i för stora mängder.Det viktiga är att förstå att en främmande metalloid kan interagera med ett essentiellt mineral som kroppen behöver för viktiga enzymatiska funktioner.
Sköldkörteln är särskilt beroende av rätt tillgång på flera mikronäringsämnen. Jod behövs för att tillverka sköldkörtelhormonerna T4 och T3 medan selen behövs för flera selenoproteiner som deltar i metabolismen av sköldkörtelhormoner och i skyddet mot oxidativ stress. Järn, zink och andra mikronäringsämnen är också involverade i olika delar av systemet. Sköldkörteln arbetar dessutom i en miljö där oxidativa processer är nödvändiga för hormonproduktionen och det gör den känslig för störningar i kroppens oxidativa balans.
Att en person har en tatuering betyder givetvis inte att personen kommer att få en sköldkörtelstörning, men det kan innebära inlagrade tungmetaller som i förlängningen kan störa sköldkörtelns normala funktioner och hur kroppen bildar sköldkörtelhormoner.
Bly är ett annat exempel, då bly är neurotoxiskt och kan påverka flera av kroppens organsystem. Det har också studerats som en potentiell hormonstörande metall, vilket innebär att det är en viktig faktor att ta hänsyn till. Som mineralantagonism brukar bly oftast diskuteras i relation till kalcium och järn, där bly kan utnyttja vissa biologiska transportvägar som normalt hanterar essentiella mineraler. Det är en av anledningarna till att näringsstatus kan spela roll för hur kroppen hanterar exponering av bly.
Kadmium är ett annat toxiskt ämne som kan förekomma som miljöförorening.och kadmium kan interagera med essentiella mineraler såsom zink och selen. Kadmium kan ävenpåverka oxidativ stress och kroppens olika enzymfunktioner. Kopplingen till sköldkörteln är densamma som för arsenik, där kadmium är antagonst till selen och jod. Det är lite spännande för det kommer allt mer information om att kopplingen mellan kadmium/ / bly och sköldkörtelrelaterade sjukdomar.
Kadmium har använts i vissa färgpigment, bland annat kadmiumbaserade gula, orange och röda pigment.
Även kvicksilver har en stark biologisk koppling till selen och kvicksilver har hög affinitet för svavel- och seleninnehållande grupper i proteiner. Selenoproteiner är samtidigt viktiga för exempelvis kroppens antioxidantförsvar.
Förenklart, så kan man säga att kvicksilverexponering kan påverka de system där selen är biologiskt viktigt och det handlar om kemisk bindning, förändrad enzymfunktion och konkurrerande interaktioner.
Kvicksilver har historiskt förekommit i röda pigment, framför allt cinnober/kvicksilversulfid.
Nickel är också intressant, då nickel är välkänt för sin förmåga att orsaka sensibilisering och allergiska reaktioner. Läkemedelsverket har också särskilda krav på varningar för tatueringsfärger som innehåller nickel eller krom(VI) som föroreningar. Denna mekanism är snarare en immunologisk påverkan snarare än klassisk mineralantagonism som vid exempelvis arsenik, kvicksilver och kadmium.
För att skapa en motpol till tungmetaller och gifter, så behöver kroppen ett fungerande biologiskt system med gott om glutation, selenoproteiner, leverns enzymatiska system, tillräckligt med proteiner och dess minsta byggstenar aminosyror, mineraler och antioxidanter samt en fungerande tarm och utsöndring. Och givetvis så lite onödig exponering som möjligt.
Om en person exempelvis har en omfattande exponering för potentiellt problematiska ämnen skulle man kunna ställa bredare frågor om hur ser personens näringsstatus ser, om det finns tecken på järnbrist eller annan mineralobalans, hur sköldkörteln fungerar, hur lever- och njurfunktion ser ut samt om det finns faktiska tecken på metallförgiftning.
Andra frågor kan vara hur personens totala exponering ser ut från arbete, mat, vatten, rökning, miljö och andra källor, om det finns god sömn, stresshantering och återhämtning samt om det finns andra faktorer som kan förklara eventuella symtom.
Det viktiga att förstå, är att en tatuering bara är en del av den totala exponeringen och att man även kan se över arbetsmiljö, dricksvatten, vissa livsmedel, rökning, gamla byggnadsmaterial, kosmetika och en rad andra produkter. Det är den totala exponeringen och den individuella känsligheten som är relevant för om det påverkan hälsan mycket eller lite.
Det har som sagt blivit bättre med de nya regler som har införts gällande tatueringsfärger, men svenska myndigheters kontroller visar att det fortfarande förekommer problem. Och många har tatuerats med de gamla färger, som förekom innan reglerna ändrades och blev mer strikta.
Äldre eller nyare tatueringsfärger har kunnat innehålla tungmetaller som kadmium och kvicksilver, exempelvis som pigment. Inom EU är användningen av sådana farliga ämnen numera kraftigt begränsade men problemen förekommer fortfarande.
Läkemedelsverket beskriver att pigment kan innehålla föroreningar som inte behöver deklareras som ingredienser och att kemiska analyser därför behövs för att identifiera vissa begränsade ämnen och föroreningar. Exempel som myndigheten nämner är just arsenik, bly, aromatiska aminer och PAH. Det betyder att en innehållsförteckning inte nödvändigtvis återger hela det kemiska innehållet.
Intressanta frågor kan vara vilka ämnen som kroppen exponeras för, hur länge de finns kvar, hur de interagerar med kroppens egna mineraler och biologiska system och hur kan vi minska onödig exponering samtidigt som vi säkerställer att kroppen har de näringsämnen som den behöver.