Hormonella och cykliska besvär har normaliserats till den grad att vi tror att hormonella obalanser är normalt. Men bara för att något är vanligt, så betyder det inte att det är normalt.
Tänk om det vi kallar för förklimakteriet egentligen är en helt naturlig hormonell förändring inför menopaus, men som skapar problem hos en kropp som är stressad, överbelastad och har alldeles för små marginaler för återhämtning.
Jag arbetar med hormoner sedan lång tid och möter hundratals kvinnor varje år. Många besvär är liknande, med symtom som hjärndimma, trötthet, sömnproblem, oro, nedstämdhet, hjärtklappning, viktuppgång, koncentrationssvårigheter och en känsla av att kroppen har förändrats.
Visst går hormonerna ner när vi blir äldre men vi glömmer ofta att det är en helt naturlig nedgång inför menopaus.
Jag menar absolut inte att förminska de problem som många upplever kring tiden innan menopaus. Det jag menar är att det vi kallar för förklimakteriet kanske inte är själva grundorsaken?
Tänk om kvinnor inte skulle behöva må dåligt för att de går in i en ny fas och tänk om vi har normaliserat symtom som egentligen beror på ohälsosamma livsstilsfaktorer.
När vi närmar oss menopaus, så förändras äggstockarnas funktion och hormonnivåerna minskar för att sedan helt avta. Menstruationen blir ofta mer oregelbunden och många kvinnor kan uppleva att kroppen förändras.
Efter att produktionen av hormoner avtar, så avslutar äggstockarna sitt anmärkningsvärda och beundransvärda arbete, men produktionen av könshormoner fortsätter livet ut. De produceras på andra ställen och i lägre mängd, men är viktiga under hela vår livstid. Exempelvis så är progesteron ett viktigt förstadie till stresshormonet kortisol.
Vår hormonproduktion är generellt väldigt bra fram till 30-35 års ålder. Därefter, så börjar vår produktion gå ner sakta fram till menopaus. Progesteron är ett av de könshormon som minskar, och när progesteron minskar så får vi också mindre material för att bilda kortisol.
Konsekvensen blir att vi inte längre har samma möjlighet att hantera stress, eftersom minskade nivåer av progesteron även bidrar till minskade kortisolnivåer.
Tänk om kroppen försöker få oss att sakta ner när vi närmar oss tiden för menopaus? Och tänk om vi har börjat använda förklimakteriet som en samlingsetikett där kroppen egentligen inte klarar lika mycket stress.
Under en period i livet kanske vi klarar arbete, träning, familjeliv, sömnbrist och stress utan att märka särskilt mycket men när hormonerna går ner så har vi inte samma utrymme.
När vi pratar om kvinnokroppen och om kvinnans hormonella förändringar så glömmer vi ofta att de är helt naturliga. Puberteten, menstruationscykeln, graviditet, amning och menopaus är stora biologiska förändringar, men de är helt naturliga och har funnits lika länge som människan.
Kanske är det lätt att se den hormonella förändringen som problemet, trots att förändringen inte är grundorsaken.
Man kan istället se kroppen som ett system med en viss mängd marginal eller som en bägare som har plats för en viss mängd belastning. När vi sover bra, äter tillräckligt, rör på oss, har möjlighet till återhämtning och känner att vi har kontroll över vår tillvaro så har kroppen bättre förutsättningar att hantera förändringar.
Men när marginalerna redan är små, och bägaren rinner över så blir det svårt för kroppen att förväntas prestera på samma nivå som tidigare trots att den befinner sig i en ny fas.
För mig som arbetar med hormonella obalanser så ser jag detta hela tiden. Att kvinnor har symtom, som när livet och hormonerna är i bättre balans, inte längre märks eller inte längre skapar problem.
Många av de symtom som förknippas med förklimakteriet kan höra samman med långvarig stress och bristande återhämtning, såsom sömnproblem, koncentrationssvårigheter, trötthet, oro, nedstämdhet och sämre stresstolerans. Så vad är vad?
Är problemet att kroppen förändras, eller är problemet att vi lever i ett samhälle där vi fortsätter stressa och leva ohälsosamt trots att kroppen försöker sakta ner?
Här kan det funktionsmedicinska perspektivet tillföra något intressant, oavsett om man tror på diagnoser eller inte. Grundtanken inom funktionsmedicin är inte att leta efter en enskild diagnos eller ett enskilt värde, utan att försöka se hur olika delar av kroppen och livssituationen samspelar.
Vi ser till helheten, med sömnen, återhämtning, kostvanor, motion, stress, näringsbrister, hur sköldkörteln fungerar, om blodsockret är i god balans och hur alla könshormoner ligger enskilt och i förhållande till varandra. Om problemet är stressrelaterade, så ser vi det direkt.
Många kvinnor beskriver en tydlig förbättring när deras hormonella obalanser behandlas och när de förändrar viktiga livsstilsfaktorer. Att kroppen förändras är en del av livet men det betyder inte att vi ska acceptera att må dåligt och automatiskt tänka att något är normalt bara för att det är vanligt.
Frågan är alltså om problemen beror på den naturliga nedgången av hormoner eller om det beror på vår ökade stress som bidrar till att nedgången går snabbare?
