Det här med regelverk är fascinerande.
Vi utgår ofta ifrån att det sätt vi har organiserat samhället på är det som är normalt. Men det räcker egentligen att åka till våra nordiska grannländer för att upptäcka att så inte är fallet.
Ett exempel är att vi i Sverige har skolplikt, medan våra grannländer har läroplikt. Skillnaden kan verka liten, men det är stor skillnad för de barn som av olika anledningar inte trivs i skolan.
På samma sätt, så är vi i Sverige vana vid personnummer och BankID och många tar för givet att resten av världen fungerar likadant. Men… reser man söderut i Europa så upptäcker man snabbt att många länder varken har personnummer eller digital identifiering.
Flera länder har olika typer av socialförsäkringsnummer eller skattenummer, men de används inte alls på samma sätt som vårt personnummer. De kan exempelvis användas för att söka sjukvård men inte för att identifiera sig hos olika myndigheter eller privata företag.
Det får mig att fundera över hur mycket vi egentligen tar för givet och att vi tror att saker är på ett visst sätt för att det är det vi är vana vid.
Under sommaren reste jag runt i fem veckor genom Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Danmark. Det som fascinerande var är deras prioritering på ledighet. Alla butikerna stänger senast 20.00 och det är stört omöjligt att hitta en öppen butik på söndagar. Väldigt positivt måste jag säga.
I Frankrike är som att gå tillbaka 40 år i tiden. Iallafall på landsbygden. Visste ni att de inte ens har pant i Frankrike? Alla flaskor sorteras som plast, glas i återvinningen men de har inget system med pant.
En sak jag alltid gör när jag besöker ett nytt land är att besöka olika hälsokostbutiker och apotek. Det har jag gjort i alla år och för mig, som älskar hälsa och medicin, så är det lika intressant som att besöka sevärdheter.
Där får man ofta en inblick i hur landet ser på hälsa, egenvård och naturliga behandlingsmetoder och det ger så många trevliga och intressanta samtal.
Jag frågade bland annat…
Vilka örter får säljas fritt?
Hur ser reglerna ut för kosttillskott?
Hur hanteras melatonin?
Hur ser man på NDT (Natural Desiccated Thyroid)?
Hur ser man på sjukvård och förebyggande åtgärder?
Vad fungerar bra i just deras land och vad upplever de själva som problematiskt?
Svaren varierade betydligt mer än jag hade väntat mig. Det är samma Europa men med helt olika regelverk och trots att flera av länderna är medlemmar i EU så finns stora skillnader.
Tyskland och Schweiz har exempelvis en lång tradition av växtbaserade läkemedel och många örter säljs på apotek eller som registrerade växtbaserade läkemedel. I båda dessa länder och i Nederländerna så säljs homeopatiska medel på apoteken. De har sedan länge en relativt stark ställning för naturmedicin, jämfört med Sverige som kämpat hårt för att förminska allt som inte hör till vanlig sjukvård.
Österrike liknar Tyskland på många sätt och apoteken har ofta ett stort sortiment av växtbaserade produkter och traditionella örtpreparat. Läkemedelslagstiftningen styr vilka produkter som får säljas och hur de får marknadsföras.
Schweiz, som står utanför EU, är en av mina favoritländer och jag minns mina resor till Alfred Vogels odlingar med värme. I Schweiz har de ett eget regelverk som jag har försökt sättaa mig in i. Där finns en stark tradition av både växtbaserade läkemedel och komplementär medicin, men produkterna regleras inom ett eget nationellt system.
Frankrike har historiskt haft ett starkt fokus på apotekens roll, precis som i Sverige. Många produkter som säljs som kosttillskott i andra länder finns främst via apotek i Frankrike och de är mer strikta med hälsopåståenden.
Belgien har ett omfattande regelverk för växtbaserade produkter och kosttillskott och vissa örter omfattas av särskilda nationella bestämmelser utöver EU:s gemensamma regler.
Nederländerna upplevs ofta som mer pragmatiskt och är mitt andra favoritland. Deras tankesätt kring vård och hälsa är väldigt annorlunda gentemot Sverige. Där finns ett stort utbud av kosttillskott och naturliga hälsoprodukter, även om även de följer EU:s livsmedels- och läkemedelslagstiftning. Mycket av vården har fokus på egenvård och att man exempelvis föder barn hemma i första hand. Sjukvård är endast om man verkligen behöver, ungefär som inom kinesisk och indisk medicin. Och som jag skrivit om tidigare, så är deras vattenrening helt fantastisk.
Danmark påminner på många sätt om Sverige men skiljer sig ändå i flera detaljer kring vilka produkter som får säljas och hur de klassificeras. De är mycket mer fokuserade på ekologiska och naturliga alternativ, vilket man ser i deras siffror för ekologisk matförsäljning (Danmark ligger på 16 %, jämfört med Sverige som ligger på 4%).
Ett exempel som skiljer stort är NDT, där det finns stora variationer mellan länderna. I vissa länder kan läkare skriva ut NDT under särskilda förutsättningar eller via licenssystem, medan andra länder i praktiken nästan enbart använder syntetiskt levotyroxin som standardbehandling. I Sverige så är NDT en stor saknad för oss som arbetar med hormoner och sköldkörtelproblem.
Tillgången påverkas både av nationella behandlingsriktlinjer, vilka produkter som är godkända och hur läkare väljer att behandla patienter. Men… det illustrerar hur mycket sjukvården och förebyggande åtgärder påverkas av tradition, myndighetsbeslut och nationella riktlinjer. I många andra länder är naturliga alternativ och eget ansvar prioriterat som första åtgärd.
Resan fick mig att fundera över att många tror att det svenska systemet är det enda självklara. Men… när man börjar jämföra länder upptäcker man snabbt att det finns många olika sätt att organisera ett samhälle, reglera produkter och ge människor tillgång till vård och egenvård.
Det betyder inte att något land gör allting rätt eller allting fel men Sverige skulle verkligen behöva lyfta blicken och se hur våra grannländer arbetar.
