Fri i själen med sorgbearbetning

Nu i våras blev jag certifierad handledare i sorgbearbetning hos Svenska Institutet för Sorgbearbetning (www.sorg.se) vilket var oerhört givande på många sätt… Jag har läst många kurser, med allt från NLP och PSYCH-K till mental träning, mindfulness m.m. och även om alla har fyllt sin funktion, så är det sorgbearbetning som berört mig mest. Sannolikt är det en kombination av att kursens redskap är fantastiskt genomtänkta och att jag också var mottaglig för informationen. 

Med anledning av att det gav mig så mycket fina insikter, så vill jag gärna dela ett par värdefulla tankar med er läsare… Ett mycket viktigt begrepp när det gäller att bearbeta sorg handlar om att förlåta. Anders Magnusson, grundare av institutet, berättade för mig om sitt perspektiv på begreppet förlåtelse:

 ”En vanlig uppfattning är att vissa saker är oförlåtliga. Det verkar som om många tänker på förlåtelse som att man förlåter någon för att man ska vara snäll mot den man förlåter. På motsvarande sätt ska man straffa den som skadat en genom att inte förlåta.

Själv tänker jag lite annorlunda kring förlåtelse efter att jag gick kursen i sorgbearbetning. Jag förlåter nämligen för min egen skull. För mig är det dessutom så att ju större motstånd jag har mot att förlåta, desto större är mitt behov av att förlåta. Jag har märkt att det inte går att skada någon annan och samtidigt känna mig lycklig, fri och harmonisk. Jag kan inte ens att ha negativa tankar om någon och samtidigt känna mig lycklig och fri.

Jag förlåter alltså för att jag ska må bättre och för att jag inte ska fortsätta skadas av det jag har varit med om. Händelsen finns ju inte längre kvar, utan det är mina egna minnen, tankar och känslor kring det inträffade som fortsätter att påverka mig.

Att förlåta behöver alltså inte innebära att jag tycker att det som hände är okej eller inte så farligt. Jag behöver inte heller tycka om personen jag förlåter eller ens vilja träffa personen igen. Tvärtom kan jag behöva få ge uttryck för min smärta och kanske ”spotta och fräsa” ett tag. Och jag kanske också kan behöva sätta gränser här och nu, eller kanske till och med försvara mig, för att inte skadas igen. För mig handlar förlåtelsen om att släppa taget om det som har hänt, så att mitt minne av det inträffade inte fortsätter att skada mig – vilket inte innebär att jag behöver glömma eller förtränga.

Jag ser det som att förlåta är en handling, inte en känsla. Att förlåta innebär att jag går till handling och förlåter även om jag inte känner för det. Skulle jag vänta på en känsla av förlåtelse innan jag förlåter får jag troligen vänta för evigt. Jag tänker att det är ungefär som att sitta och vänta på mintsmak i munnen innan jag börjar borsta tänderna. Känslan av förlåtelse får jag först efter att jag har uttalat min förlåtelse, inte innan.

Det som känns viktigt inom sorgbearbetning är att sorg och förlåtelse blir något fint, och en sak som du gör för din egen läknings skull. Du behåller inte längre dina tankar och det du skriver inom dig, men samtidigt så behöver du aldrig dela dina tankar och upplevelser med den som saken gäller. Observera alltså att motparten ALDRIG får höra min förlåtelse, eftersom det oftast uppfattas som en attack, vilket riskerar att leda till ytterligare konflikt och smärta. Sorgbearbetning är ett fantastiskt redskap för att bli fri…. Och för att skapa frihet ända in i själen.

Om du vill läsa mer om sorg och sorgbearbetning, så läs antingen på www.sorg.se eller gilla deras sida på facebook www.facebook.com/sorg.se. Och stort tack till Anders Magnusson och Susanne Nilsson på Svenska Instituet för sorgbearbetning, som sprider denna kunskap vidare…

www.zarahssida.se